Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predikan - Predikant. Se Predika - Predikarboken - Predikarbröder - Predikaren. Se Predikarboken - Predikat - Predikativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Predikant-Predikativ
150
1877). En mera bemärkt liberal-teologisk predikan
kan man knappast tala om. I motsats mot såväl
schartauansk som kyrklig centerpredikan går den
evangelisatoriska predikan. I traditionella banor,
men med starkt personlig färg framträder den hos
Sellergren (d. 1841) och P. Nyman (d. 1856). Vid
århundradets midt får den angelsaxi-ska, metodistiska
inslag och blir genom K. 0. Rosen ius (d. 1868)
reguljär lekmannapredikan. Än påtagligare bli
angelsaxiska inflytanden såväl till form (anekdoter
o. s. v.) som till innehåll hos den trots allt
ursprunglige P. P. Waldenström. Emellertid har
den evangelisatoriska predikan också att uppvisa
en dragning till och öfvergång i den kyrkliga
centerpredikan. Så hos P. J. Em a-n u e l s s o n
(d. 1888), G. E. B e s k o w (d. 1899), W. E u
din (f. 1833) och Fr. Hammarsten (f. 1846). Under
inflytande af genombrottet i tankevärld och teologi
alltifrån 1880-talet utbilda sig - föregångare var
Pontus W i k n e r (d. 1888) - nya predikoideal
inom kyrkan (J. A. Eklund). Etisk-social predikan
med liberal ståndpunkt i teologien gör sig bemärkt
(N. Beskow). Jfr öfverblicken öfver predikans
historia af Schian i "Realencyklopädie fur
protestantische teologie und kirche" (XV, 3:e
uppl. 1904), Hering, "Die lehre von der predigt"
(1905), och Quensel, "Ho-miletik" (1910). - Om olika
slags gudstjänster i vårt land se Hofrättspredikan
(Suppl.), Magistratspredikan, Riksdagspredikan och
T i n gs pr e di k a n. E. M. R.
Predikant. Se Predika.
Predikarboken (Predikaren; hebr. Jiohefleth;
lat. Ecdesiastes), en bok i G. T., som i judarnas
bibel har sin plats bland de s. k. Ketiibim
(3:e delen af kanon) och räknas till den
s. k. vishets-litteraturen (Job, Ordspr. och
Pred. jämte vissa psalmer). På grund af Öfverskriften
1: l ("Predikarens ord, Davids sons, konungens i
Jerusalem") betraktades boken länge som ett verk af
Salomo, hvaremot dock strida ej blott uppgifterna
i v. 16 samt 12: 9, utan ännu mera språket och hela
innehållet i boken, som hänvisar på en tid, då vissa
israeliter kunnat lämna en väsentlig del af det
gamla Israels tro (Messiashoppet, odödlighetstron),
men ändock icke hamnat i fullständig skepsis eller
praktisk materialism. Tillvaron är för bokens
författare ett ständigt kretslopp, intet nytt sker
under solen, allt är fåfänglighet etc. Men han har
så grundligt vant sig därvid, att krisen för honom
blifvit kronisk. Tron på Gud och en kommande dom
har han dock behållit kvar. Och hans lefnadsvishet
går ut på, att man såväl teoretiskt som praktiskt
må visa sig anspråkslös, tåligt böja sig under
det onda, som man ej kan undgå, och med vis måtta
njuta den glädje, som ögonblicket skänker. På
grund af bokens innehåll rådde det inom den senare
judendomen under l:a årh. e. Kr. tvifvel, om den
borde få räknas till kanon. Boken torde icke ha
uppstått före 200-talet f. Kr. Kommentarer från
nyaie tid äro på tyska bl. a. W. Nowacks (1883)
och G. Wildeboers (1898), på svenska O. F. Myrbergs
(1888). E. S-e,
Predikarbröder 1. Predikarmunkar, benämning på
medlemmarna af dominikan-(och fran-ciskan-)orden.
Predikaren. Se Predikarboken.
Predikat (lat. praedicätum, det utsagda). 1. Log.,
det, som i ett omdöme utsäges om subjektet. Se
Omdöme och Subjekt. - 2. Gramm., är enligt gängse
grammatiskt definitionssätt den satsdel, hvarigenom en
handling, ett tillstånd o. s. v. utsäges om subjektet
i en sats. Subjektet är då det, om hvilket något
(predikatet) utsäges. I satsen hästen springer
är således hästen subjekt och springer predikat,
eller det, som utsäges om subjektet. Emellertid
torde ej denna definition passa på sådana satser
som en man ett ord, tur i spel otur i kärlek och
dylika ordspråksliknande uttryck, hvilkas grammatiska
byggnad är satsens, med lederna motsvarande satsens
subjekt och predikat. Saken är den, att man noga
har att skilja mellan logiskt, psykologiskt och
grammatiskt predikat, kategorier, som ingalunda
täcka hvarandra. Det grammatiska predikatet är blott
ett formellt uttryck för och beror närmast på det
psykologiska. En sats är egentligen det språkliga
uttrycket för att två (eller flera) föreställningar
förbindas med hvarandra af den talande, hos hvilken
denna psykologiska akt försiggått, och af den hörande,
hos hvilken den talande af ser att framkalla samma
förbindelse. Och predikatet är då det ena af de
element, som genom satsen förbindas med hvarandra,
och psykologiskt den föreställning, som knytes
till eller ställes i förhållande till en redan i
medvetandet befintlig föreställning. Språkligt kan
man uttrycka denna förbindelse på många sätt, enklast
genom att ställa de språkliga beteckningarna bredvid
hvarandra - som i de nämnda ordspråksliknande
grammatiska satserna - och helt naturligt
ursprungligen i den ordning, hvari föreställningarna
uppstått, d. v. s. subjekt-predikat. Dock kan
predikatsföreställningen vara så härskande, att
den liksom tvingar sig till språkligt uttryck före
subjektet, som först sedan utfyll-ningsvis tillfogas,
t. ex. listig är (han) den skälmen. Predikatet
utgöres vanligen helt och hållet eller delvis af ett
verb, som ingalunda är oundgängligt: lifvet en dröm,
mycket väsen för ingenting äro lika mycket satser, som
innehålla predikat, som lifvet är en dröm o. s. v. En
situation kan vara predikat, t. ex. i svar på en
fråga: hvem har sagt det? - Karl. För en, som vid
ett tillfälle hör ropet eld! (= elden är lös) utan
att se situationen, är eld subjekt och situationen
predikat. Är predikatet antingen identiskt med
subjektet, eller har det ett större begreppsomfång,
närmar det sig det rent logiska predikatet. I
vårdadt skriftspråk är detta vanligen eller ofta
fallet. Predikatet i en normalt byggd sats är antingen
e n-k e 11 eller sammansatt. I senare fallet fogas
predikatsföreställningen till subjektet förmedelst ett
hjälpverb (kopula), som vanligen är det s. k. verbum
substantivum vara. Genom predikatet kunna olika andra
föreställningar komma till språkligt uttryck. Dessa
bidelar äro då begränsningar eller kompletteringar
af predikatet och sammanfattas under den allmänna
benämningen adverbial. Om predikatsfyllnad
och predikatsbestämning se Predikativ.
2. K. F. J.
Predikativ (af ett för grammatiskt ändamål af
lat. prcedicätum nyafledt ord prcedicativus, "som
har afseende på predikatet") 1. Predikats-fyllnad,
gramm., den satsdel, som tillsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
