Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
147
Predikan
148
(d. 1902). Mindre dogmatiskt intresserade voro Ahlfeld
(d. 1884), en mästare i berättarkonst, den poetiskt
begåfvade Gerok (d. 1890) och den praktiskt lagde,
sinnrike Frommel (d. 1898). J. T. Beck (d. 1878)
hade starkt originella drag, hans förkunnelse var
biblicistik. Pietistiska strömningar närstående
voro Tholuck (d. 1877) och Heinrich Hoffmann
(d. 1899), bägge synnerligen inflytelserika. Deras
tryckta predikningar ha vunnit en ofantlig
spridning. I öfverhofpredikanten E. Kögel
(d. 1896) hade den "officiella" kyrkliga predikan en
lika varmhjärtad som formellt glänsande målsman. En
kristen idealism företrädde Karl Schwarz (d. 1885)
med intryck från Herder. I nyaste tid har Fr.
Naumann (f. 1860) med framgång gjort den sociala
predikan gällande. - I Danmark voro J. P. Mynster
(d. 1854) och M a r t e n s e n (d. 1884), Grundtvig
(d. 1872) och D. G. M o n r a d (d. 1887)
de ledande predikanterna. Kierkegaard (d. 1855)
måste ock här nämnas på grund af sina utomordentliga
uppbyggliga skrifter. - Till den reformerta kyrkan
i Schweiz hörde den individualistiskt lagde Vinet
(d. 1847), känd och uppskattad långt öfver sitt
hemlands gränser. I Frankrikes reformerta kyrka
fick den stora väckelsen en fullkomligt klassisk
representant i A. M o n o d (d. 1856). Till den
liberala riktningen hörde Athanase Goquerel, far och
son (d. resp. 1868 och 1875). - I den anglikanska
kyrkan framträdde olika riktningar. Till den
evangelikala, lågkyrkliga riktningen hörde Charles
Simeon (d. 1836) med pietistisk läggning, till den
högkyrkliga Newman (d. 1890 som romersk kardinal),
Pusey (d. 1882), Samuel Wilberforce (d. 1873), den
nya strömningens biskopsideal, samt Lid don (d. 1890),
till broad church F. W. R o-b e r t s o n (d. 1853),
en sällsynt begåfvad och psykologiskt skarpsynt
predikant, långt före sin egen tid, Kingsley (d. 1875)
och Maurice (d. 1872), de bägge senare med starka
sociala intressen. Baptistkyrkan hade i Spurgeon
(d. 1892) en världsberömd predikant. Världsrykte,
ehuru i mindre grad, har också F. B. M e y e r
nått. Pres-byterian var John Watson, mest känd
under pseudonymen JanMaclaren. I Skottland verkade
Thomas Chalmers (d. 1847), inflytelserik både
som predikant och kyrkoman, äfvenså HenryDrummond
(d. 1897), naturvetenskaplig universitetslärare,
slutligen prästvigd. Amerikas störste predikant under
1800-talet var Henry Ward Beecher (d. 1887), hörande
till den kon-gregationalistiska kyrkan, till hvilken
äfven väckelsepredikanten F i n n e y (d. 1875)
och den bekante evangelisten M o o d y (d. 1899)
hörde. Pres-byterian var den som predikant nästan
också i Amerika alltför sensationelle T h. d e W i 11
Talmage (d. 1902). Inom den episkopala protestantiska
kyrkan verkade Phillips B r o . k s (d. 1893), näst
efter Beecher Amerikas främste predikant.
Den svenska predikans historia följer i stort sedt
den i det föregående tecknade utvecklingen. Märklig
är under medeltiden predikans renässans under
inflytande af den från Birgitta utgående religiösa
rörelsen. Själf ifrade hon för predikan på
modersmålet. Framstående predikanter funnos inom
hennes närmaste krets j såsom hennes biktfader
Mattias och Johannes Svartepräst. Berömd som
predikant blef också Skaraguardianen A l g o t h
u s. Under reformationstiden reser sig Olaus Petri
öfver alla andra. Han har kärnfriskt, manligt mod,
något af Luthers ande och kraft. Laurentius Petri är
större som predikoteoretiker än som predikant och
har som kyrkoman omftuldat predikan, hvilken 1541
fick en fast plats i högmässan. Århundradets senare
stormiga årtionden frambragte eldiga, men våldsamma
predikanter, såsom Abrahamus Ångerman n u s (d. 1607)
och EricusSchepperus (d. 1620). Den formbundna
ortodoxa predikan hade i Olaus Martini (d. 1609),
Johannes Bothvidi (d. 1635), Jo h. Rudbec-kius
(d. 1646) och Olof Laurelius (d. 1670), alla kyrkliga
stormän, framstående representanter. Fältpredikanter,
såsom Isak R o t h o-vius (d. 1652), skakade under
fälttågen af sig den skolastiska rustningen. Så
ock en del andra predikanter, såsom Phrygius
(d. 1628) och J o h. Matthise (d. 1670) och,
främst i raden, H. Spegel (d. 1714). Arndtska
pietismen gör under senare hälften af 1600-talet
sitt inflytande gällande, så på Carlberg (d. 1701)
och Pont in (d. 1691) och framför allt Jesper Svedberg
(d. 1735). Med Spener har Olaus Jonse Ekman (d. 1713)
flera beröringspunkter. Likpredikan omhuldades denna
period. Emporagrius (d. 1674) är på detta område den
produktivaste. Under 1700-talet framträder en bland de
mest betydelsefulla predikoföreteelserna i Sverige, en
kyrklig predikan i Arndtska pietismens ande. Hit höra
A n-ders Nohrborg (d. 1767), Anders Båld (d. 1751),
Sven Balter (d. 1760), Mikael F a n t (d. 1754)
och Abraham Pettersson (d. 1763). Hallepietismen
har bestämt T o 1st a-dius (d. 1759), som
påverkats äfven af mystiska strömningar, vidare
väckelsepredikanterna Peter Mur beck (d. 1766),
A. EII vin g (d. 1772), Per Tolleson (d. 1820)
och Lars Linderot (d. 1811). Herrnhutisk predikan
finna vi hos Rutström (d. 1772), Odhelius (d. 1777)
och, i dess bästa och mest inflytelserika form, hos
L. K. Retzius (d. 1818). Neologiska predikanter voro
E n e b o m (d. 1796) och den retoriskt glänsande
Lehnberg (d. 1808). Front mot herrnhutismoch neologi
gör H. Sch ar t au (d. 1825), anslutande sig till
den wurttembergska pietismen. Schartau är så till
vida en af de inflytelserikaste predikanterna i
Sverige, som han bildat en skola, hvilken med sina
karakteristiska egenskaper lefver än i dag. Mot
neologien reagera vidare J. 0. Wallin, som predikant
af sällsynt hänförande och mäktigt patos, i teologiskt
hänseende dock af ringa djup. Franzén (d. 1847),
Hagberg (d. 1841) och Rogberg (d. 1834) förtjäna ock
att här nämnas. Samuel ö dm ann (d. 1829) tillkommer
förtjänsten att ur den svenska predikan ha opererat
bort upplysningstidens fraseologiska svulst. Från
Wallin och ödmann kan genom århundradet dragas en
kyrklig centerlinje. Inom denna kyrkliga center gjorde
sig riktningar mot höger och vänster gällande. Läran
var ortodox. Till höger står E. G. Bring (d. 1884),
till vänster den geniale Thomander (d. 1865),
H. B. Hammar (d. 1862) och P. W i e s e l g r e n (d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
