Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Precht, Burchard - Prechtl, Johann Joseph von - Precicism. Se Praecicism - Précieuses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Prechtl-Précieuses
134
han Nik. Tessin d. y. till Frankrike och Italien
för studier till det tillämnade nya slottet i
Stockholm. Efter återkomsten utförde P. orneringen
af slottskapellet och flera rum, hvilket allt gick
till spillo vid branden 1697. En mycket betydelsefull
verksamhet utvecklade P. som ledare af en verkstad,
från hvilken en mängd kyrkoprydnader utgick under
mer än ett halft århundrade och hvars traditioner
fortlefva under större delen af 1700-talet. Af
dessa arbeten böra i främsta rummet nämnas de ur
stilsynpunkt särdeles intressanta båda kungsstolarna
samt predikstolen i Storkyrkan (efter ritning
af Tessin), altarprydnad och predikstol i Maria
kyrka (uppbrunna 1759), predikstolar i Katarina
kyrka och Uppsala domkyrka (likaledes uppbrunna),
altarprydnad i Arboga, Kungsörs, Tors-tuna och
Västerviks kyrkor. Till P:s mest betydande bevarade
verk höra den senare predikstolen i Uppsala domkyrka
(se afbildning i fig. 3 i art. Predikstol), den
förnämligaste i Sverige, utförd 1707 efter ritning
af Tessin, och den ståtliga altarprydnaden för samma
kyrka (skiss 1728, invigd 1731). Dess förebild är
Pozzos altarverk i Gesukyrkan i Eom, hvilket här
för-enkladt går igen i måladt trä med figurskulptur
i gips. Altaret borttogs vid Uppsala domkyrkas
restauration och är numera uppsatt i Gustaf-Vasakyrkan
i Stockholm; det är uppenbart, att altar-uppsatsens
utsträckning på höjden är lämpad efter korets form
i den gotiska domkyrkan. Från P:s verkstad utgick
äfven en mängd skulpterade bord, spegelramar m. m. -
åtskilliga af dessa praktstycken finnas på slott och
herresäten. Sannolikt utförde P., biträdd af sina
söner, äfven epita-fier, sköldemärken och dylika
väggprydnader för kyrkor. Ett par marmorbyster för
Stockholms slott aflämnade han 1690; enligt nyligen
funna kvitton levererade han äfven statyer af marmor
till k. stallet på Helgeandsholmen. En medalj
slogs öfver P. 1738. - P:s söner voro begåfvade
konstnärer. Johan Filip P., f. 1685, d. 1736,
reste i Tyskland och England och blef bildhuggare
i Stockholm. BurchardP.,f. 1689, lärde hos fadern,
lämnade Sverige 1709, kom sedan till Lothringen,
där han blef bildhuggare hos hertigen, öfvergick
till katolska läran och dog utomlands. Gustaf P.,
f. 1698, d. 1763, blef bildhuggare, hade stor andel i
altarprydnaden i Uppsala, blef 1745 k. hof-konduktör,
men "öfverlämnade sig efter faderns död helt och
hållet till sin smak för nöjen". Kristian P., f. 1706,
d. 1779, yngste sonen, var en utmärkt guldsmed,
arbetade hos de förnämste mästare i Paris och London
samt åtnjöt i Stockholm stort anseende. Han försökte
sig äfven som kopparstickare och skriftställare
(ett otryckt arbete öfver svenska konstnärer). Jfr
J. Koosval, "Hofbildhuggaren B. P." (1905) och texten
i "Svenskt konstgalleri" (1912), samt L. Looström,
"Ett svenskt bosättnings-
magasin för 150 år sedan" (i "Sv. slöjdföreningens
meddelanden", 1890). -rn. (G-g
N.)
Prechtl, Johann Joseph von, österrikisk teknolog,
f. 1778, d. 1854, väckte stor uppmärksamhet i
Wien genom en afhandling om eldens fysik. 1814-49
var P. direktör för Polytekniska institutet
i Wien, hvilket under hans ledning vann stort
anseende. Hans förnämsta skrifter återfinnas i
"Technologischeencyklopädie" (20 bd, 1830-55) och i
"Jahrbiicher der Polytechnischen institut" (20 bd,
1819-39).
Precicism. Se JPröecicism.
Précieuses [-siös], fr., "utsökta", "dyrbara", kallade
sig de i Frankrikes vittra salonger ton-gifvande
damerna under förra hälften af 1600-talet. Dessa
salonger voro ett lån från Italien; därifrån kom
också egentligen den litterära rörelse, hvaraf de
i Frankrike voro ett uttryck. Det var barockens
tidehvarf. Härden för denna riktning inom franska
litteraturen var Hotel de Rambouillet (i Paris),
säte för en högadlig familj af italiensk härkomst,
som i 3 generationer visste att samla den förnäma
och litterära världen omkring sig. Med talangens och
karaktärens rätt förde där markisinnan Catherine
de Rambouillet vid 1600-talets midt spiran i sin
"blåa salong", där under onsdagsmottagningarna
samlades allt hvad Paris egde högst i börd och
snille under salongens glanstid 1624-48. Man må icke
underskatta betydelsen af dessa litterära samkväm, ty
de utbildade högt den spirituella konversationston,
som dött bort under ligans vilda dagar, de höjde
intelligensen till jämnhöjd med börden, de verkade
mycket för språkets fullkomning, och det galanteri,
som där hade sitt hemvist, slog aldrig öfver till
frivolitet, om det än stundom (Voiture) spelade
på gränsen. Men dessa förtjänster kunna ej of
verskyla det djupt ihåliga i hela riktningen, den
onatur och förkonstling, som där frodades och som
i landsortens efterbiidningar af Parislifvet nådde
höjdpunkten. Det uppstod öfverallt i Frankrike vittra
salonger, som tillegnade sig förebildens fel, men få
af dess förtjänster. De "preciösa" damerna plägade
i morgontoalett och kvarliggande på bädden mottaga
sina tillbedjare (alcovistes). Vid de skönas fötter
framsuckade diktarna sina myskdof-tande sonetter
och madrigaler. Kärleken dissekerades från alla
metafysikens synpunkter så som vid medeltidens cours
d’amour, men den sanna känslan var borta ur diktens
värld. Stilen var oerhördt uppskrufvad och krystad;
den poetiska bagatell-genren odlades mest. Sin spegel
fick detta tidehvarf i m:me de Scudérys romaner
("Cyrus", "Clélie"), där onaturen var drifven till sin
höjd, men hvilkas syfte till stor del var uppfostran
i förfining och god ton. Hennes hjältar vandra i
ett fantasiens rike, hvars hufvudstad hette "Kärlek
vid sjön Begär", belägen ej långt från "Farliga
hafvet", men fjärran från "Likgiltighetssjön". Detta
affekterade maner fick dödsstöten 1659, då Moliére
uppförde sin komedi "Les précieuses ridicules" och
därmed gjorde ordet précieuse till ett öknamn. Denna
komedi är blott ett litet enaktsstycke på prosa; men
den innehöll en sådan obarmhärtig parodi på de vittra
salongernas löjligheter, att hofvet, samtiden och
själfva Hotel de Rambouillet måste le. Den "preciösa"
stilen, samtidigt träffad af Boileaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
