Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potential - Potentialbegrepp - Potentialdifferens - Potentialfunktion - Potentialis. Se Potentialbegrepp - Potentialiter - Potentialitet - Potentiell - Potentiera - Potentilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Potentialbegrepp-Potentilla
70
och M. Planck, "Vorlesungen iiber thermodyna-mik"
(4:e uppl. 1913). - Jfr äfven P o t e n-t i a If un k
t i ön. L. B. B.
Potentiälbegrepp [-tsi-; af nlat. potentiälis, som har
afseende på det möjliga], gramm., är ett sådant genom
syntaktiskt sammanhang framställdt modalt förhållande,
hvarigenom något af den talande betecknas som möjligt
under en förutsättning, som antingen är oviss eller
osannolik. Själfva förutsättningen finnes antingen
uttryckt genom olika slags satser (vilkors-, relativa,
temporala satser) eller satsdelar eller är endast
psykologiskt underförstådd. Den modusart, hvarigenom
ett dylikt förhållande framställes, har fått namn af
potentiälis. Som syntetisk modus är potentiälis en
egendomlighet för sanskrit, latin och grekiska, och
den af de bekanta modusformerna, som ursprungligen -
kanske t. o. m. i indoeuropeisk tid - var bäraren af
potentialbegreppet, var optativus (se Modus 4). Och
antagligen har den potentiala betydelsen hos optativen
utvecklats ur dess ursprungliga betydelse att uttrycka
en önskan hos talaren. Utvecklingen har kunnat ske
på det sätt, att önskan framställdes under form af
ett modest påstående, hvilket innehöll möjligheten
af önskans uppfyllelse under vissa villkor, som
icke närmare karakteriserades, ungefär som när ett
barn ber om en sak på följande sätt: jag skulle
nog kunna få det eller det (om nämligen den, till
hvilken önskan framställes, vill det). I grekiskan
användes mest optativus - i attiska dialekten
nästan regelbundet i förbindelse med modalpartikeln
av - som potentiälis. Denna har antagit flera
betydelsenyanser: möjlighet, modest påstående,
mildare form af viljeyttring o. s. v. I latinet
användes som potentiälis den mest af ursprungligen
optativiska element bestående konjunk-tiven, för
närvarande tid presens och perfektum, för förfluten
tid imperfektum. De moderna språken uttrycka
potentialbegreppet med modala hjälpverb (vanligen
med den s. k. konditionalis). K. F. J.
Potentiäldifferens [-tsi-], fys. Se P o t e n
t i a 1. - Af särskild vikt är den elektriska
potentialdifferensen, som i allmänhet afses,
när annorlunda ej utsäges eller på annat
sätt framgår. Dess uppkomst är förbunden med
uppträdandet af elektriska laddningar (se
Elektricitet). Om enhet för och uppmätning af
potentialdifferenser se Elektriska enheter, Elektriska
mätinstrument, Elektriska mätningar och Volt.
L. B. B.
Potentiälfunkt/on [-tsi-], mat., kallas en funktion,
med hvars tillhjälp en kropps attraktion på en
materiell punkt eller en annan kropp bestämmes och
beräknas. Ur denna funktion erhåller man nämligen
attraktionen utefter de tre koordinataxlarna
genom att derivera funktionen partiellt i
afseende på de resp. koordinaterna. Svårigheten
är emellertid att för hvarje särskild händelse
bestämma potentialfunktionen, och denna svårighet
har man endast i ett mindre antal fall lyckats
öfvervinna. Stundom blir potentialfunktionen en
konstant, t. ex. för ett sfäriskt skals attraktion
på en inom detta belägen materiell punkt, och detta
utmärker då, att attraktionen är lika med noll. -
Teorien för potentialfunktionen grundlades egentligen
af Lagrange. Något senare uppställde Laplace den
partiella differentialekvation af 2:a ordningen,
genom hvilken
potentialfunktionen för en yttre punkt bestämmes,
hvilken ekvation af Poisson kompletterades för
det fall, att punkten ligger inom den attraherade
kroppen. Sedermera har teorien erhållit en väsentlig
utbildning, särskildt af Green, Gauss, W. Thomson,
Poincaré, Hilbert m. fl. Den har tillämpats på
flera olika områden inom fysiken, i synnerhet inom
elektricitetetsläran och hydrodynamiken. Äfven ur
rent matematisk synpunkt har potentialfunktionen
visat sig vara af stort intresse och på det närmaste
sammanhänga med den allmänna teorien för analytiska
funktioner, så som denna framställts af Kiemann.
(I- F-)
Potentiälis, gramm. Se Potential begrep p.
Potentiäliter, lat., möjligen; till möjligheten.
Potentialitet [-tsi-], eg. möjlighet; filos.,
egenskapen att vara till under en osjälfständig
och för ens eget väsen inadekvat form. Så kan
barnet sägas vara en potentiell människa, ty det
är väl samma lif hos barnet som sedermera hos den
utvecklade människan, men i en lägre, outvecklad
form. Den potentiella formen röjer naturligen ej
omedelbart själfva väsendet, och sin egentliga
förklaring erhåller den först, när den ses i det
ljus, som högre och egentligare former sprida
öfver densamma. Emellertid är det potentiella ej
likbetydande med det outvecklade; det ges bl. a. en
potentialitet, som uppkommit genom ett nedsjunkande
från en högre ståndpunkt, t. ex. människan i sena
ålderdomen. Det ges ingen ren potentialitet, ty
detta vore likbetydande med intet. Ej heller är det
i ändlighetens värld möjligt för någon varelse att
frigöra sig från all potentialitet. Men mellan båda -
ren potentialitet och full frånvaro af all sådan -
finnas oändliga grader. - Potentialitetsbegreppet
utgör ett af de viktigaste, men på samma gång svåraste
och på vetenskapens nuvarande ståndpunkt minst utredda
af de filosofiska begreppen. L- H. Å.*
Potentie’11 [-tsi-], Potential (af lat. potentiälis,
som har afseende på det möjliga), som har
potentialitet, i möjligheten, men ännu ej i
verkligheten förefintlig, outvecklad (se vidare
Potentialbegrepp och Potentialitet); medelbart eller
först efteråt verkande (om läkemedel). Motsats:
aktuell. - Om potentiell energi se Energi.
Potentiera [-tsi-; af potefns, se d. o.], ge ökad
kraft eller högre värde, förhöja, förstärka; upphöja
till potens.
PotentPlla L., Fingerörtsläktet, bot., ett växtsläkte,
hörande till fam. Rosacece, underfam. Rosoidece med
200 arter. Bland detta släktes arter äro de flesta
örtlika, men hit hör äfven en buske, P. fruticosa,
"ölandstoken". Bladen äro spiralställda, fingerlika
eller parbladigt delade. Blommorna, som oftast
äro gula, sitta knippevis eller ensamma. Fodret är
regelbundet 5-(hos erecta 4-)flikigt och försedt
med ett 5-(4-)bladigt ytterfoder. Kronblad 5
(-4). Ståndarna äro omkr. 20. Frukten består af en
mängd smånötter, fästa på en liten, konvex, torr,
icke lossnande fruktbotten. Till svenska floran höra
15 arter, af hvilka 2 ha hvita, alla de andra gula
blommor. Allmänna äro arterna P. anserina L., g å s ö
r t, med krypande stjälk och mångpariga, i synnerhet
undertill silfverhvitt silkeshåriga blad, P. reptans
L., med långt krypande stjälk och femfingrade blad, P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
