Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medicinalväxter. – Boskapsskötseln går hufvudsakligen
ut på afvel af alpaka, lama och får, och stora
mängder af dessa djurs ull exporteras. Både
laman och alpakan finnas mest i de sydligare
departementen; äfven vicuñan lämnar en god
ull. Nötkreatur och hästar förekomma blott
i ringa antal. Skogarna lämna värdefulla
produkter, bl. a. kinabark, peru-, tolu-
och kopaiva-balsam, sassaparill, välluktande
hartser, kautschuk m. m. För exploateringen af
de rika gummitillgångarna arbetar bl. a. ett
svensk-franskt bolag, "La compagnie gommifère
de Pancaratambo", med säte i Paris; dess
verksamhetsområde är gränsområdet mellan
P. och Bolivia n. ö. om Titicaca. – De
stora guano- och salpeterlager, som P. förr
egde, ha genom det sista kriget mestadels
öfvergått i Chiles ego. Endast Afuera-öarna
(n. v. om Callao) och några andra holmar med
guano återstå; 1911 exporterades nära 70,000
ton, 1912 endast 36,000 ton. Bergsbruket, som
under spanska tiden gjorde landet namnkunnigt,
har sedan gått utomordentligt tillbaka, dels
därför att de gamla grufvorna tömts, dels till
följd af alltför dyra brytningskostnader genom
de bristfälliga kommunikationerna. I främsta
rummet var P. berömdt för sina silfvergrufvor;
de mest gifvande voro grufvorna vid Pasco, som
intill 1878 gifvit för öfver 1,900 mill. kr. och
hvilka äro de, som ännu i någon vidsträcktare mån
bearbetas, vid Castrovireina och Huallanca och
vid Chilete v. om Cajamarca. Humboldt skattade
den peruanska silverproduktionen före 1803 till
872,638,900 pesos. Äfven guld, koppar, bly, zink,
nickel, järn, kvicksilfver, kobolt, vismut,
molybden, borax, svafvel, petroleum, salt,
gips m. m. finnas i P. – Kopparlagren vid Ica,
Arequipa, Pasco och Yauli ha nu nästan tömts,
hvarjämte grufvorna icke kunna konkurrera med
Nord-Amerikas och Australiens. Nästan öfvergifna
äro de förr berömda kvicksilfvergrufvorna
vid Huancavelica. Järnmalm finnes i norra
P. rikligt, guld i Carabaya. Man känner nära
300 stenkolsfyndigheter {mest i dep. Ancachs),
men då de ligga i sierran, ha stenkolen ej fått
någon större användning. Däremot har tillgången
på petroleum och asfalt större ekonomiskt värde,
helst som de förekomma i norra kustområdet,
petroleum mest mellan Piura- och Lambayeque i
Sechura-öknen. Salt finnes i samma öken samt
flerstädes, men de största saltlagren ligga i
dep. Tarapacá, som Chile eröfrat. Hur reducerade
P:s mineraltillgångar än blifvit, så utgöra
de likväl fortfarande en af statens viktigaste
inkomstkällor. All mineralproduktion värderades
1910 till 61 mill. kr., hvaraf guld för 1,74
mill. kr. De flesta grufvorna bearbetas dock
af utländska bolag. – Industrien är ännu icke
af vidare betydelse. Dess viktigaste grenar äro
socker- och brännvinstillverkning, riskvarnar,
stärkelse-, kokain-, färg- och tobaksfabriker,
några bomulls- och ylleväfverier samt tillverkning
af möbler och husgeråd, läder m. m. för inhemsk
konsumtion. Indianerna tillverka vackra väfnader
(i synnerhet i trakten af Tarma), flätverk af
palmfibrer, hattar m. m. samt äfven guld- och
silfverarbeten. – Handeln med utlandet hade 1912
ett värde af 92,8 mill. kr. i import och 169,9
mill. kr. i export. De viktigaste exportvarorna
voro mineralier (116,7 mill. kr.), socker (25,3
mill.), bomull (19,9 mill.),
petroleum (13,6 mill.), ull (6,9 mill.) samt
guano, kautschuk, panamahattar och ris. Störst är
handeln med Storbritannien (84,7 mill. kr.) och
Förenta staterna, därefter med Tyskland, Chile
och Frankrike. P:s största sjöstad är Callao,
hvarest 1912 898 fartyg om 2,4 mill. ton i
utländsk fart in- och utklarerade. Andra viktiga
hamnstäder äro Mollendo och Cerro-Azul. – P:s
egen handelsflotta räknade 1911 11 ångare om
12,673 ton och 60 segelfartyg (öfver 50 ton)
om 31,454 ton. Goda vägar äro ett lifsvillkor
för förbindelsen mellan kusten och landets mest
befolkade del, höglandet. Man har gjort mycket
därför, ehuru ingalunda tillräckligt. Järnvägarna
hade 1912 en utsträckning af 2,665 km. Till
största delen är det korta banor från hamnstäder
till Andernas fot. Endast två banor nå fram till
höglandet. Mollendo–Arequipa–Puno-banan, som
går till Puno vid Titicacasjön, och längs denna
sjö till La Paz i Bolivia samt med en gren mot
n. till Cuzco, och den s. k. Oroya-banan från
Callao öfver Lima till Oroya på högslätten,
hvarifrån bibanor utgå åt n. till Cerro de
Pasco och mot s. till Huancayo. Med hänsyn
till de svårigheter dessa banor haft att
öfvervinna i fråga om starka stigningar
o. d. höra de båda till de märkvärdigaste af
alla järnvägsanläggningar. Från Pacasmayo går
en järnväg till Cajamarca, från Chimbote till
Recuay. En mycket viktig kommunikationsled
är Amasonfloden, som nu lifligt trafikeras
af ångbåtar. – Postanstalternas antal var
1912 781 och antalet postförsändelser öfver
35 mill. Statens telegrafnät hade 1912 en
trådlängd af 55,660 km. och 317 byråer samt 1,8
mill. afsända telegram. Tre submarina kablar
förena P. med Chile och en med republikerna
i norr. Dessutom finnas några trådlösa
telegraflinjer. Telefonlinjerna hade en längd
af 16,900 km.
Mynt. P. införde 1901 guldmyntfot. Myntenheten
är libra = 1 pd st.; af guld präglas äfven
5-solmynt (= 1/2 libra). Silfvermynt äro sol
(10 soles = 1 libra), 1/2, 1/5, 1/10 och 1/20
sol. Af koppar präglas 1 och 2 centavo-mynt
(100 centavos = 1 sol). – Det metriska vikt-,
mått- och målsystemet antogs 1860, men äldre
spanska mått förekomma ännu. Republikens vapen
är en treklufven sköld; det högra af de båda
öfre fälten innehåller en lama i blått, det
vänstra ett cinchonaträd i hvitt, det nedre ett
ymnighetshorn i rödt. Flaggans utseende visas
å färgplanschen till art. Flagga.
Författning och förvaltning. P. förklarade sig
som själfständig republik 28 juli 1821. Dess
författning är af 18 okt. 1856 och reviderades
25 nov. 1860. Den är bildad efter Nord-Amerikas
förenta staters, med lagstiftningsmakten
uppdragen åt en kongress, som består af
en senat och en representantkammare och som
sammanträder hvarje år 28 juli till en session på
90 dagar. Senaten räknar 52 ledamöter (1–4 för
hvarje depart., beroende på antalet provinser
i departementet) och representantkammaren 116
ledamöter, valda provinsvis till ett antal af
1 för hvarje 30,000-tal inv. i provinsen eller
för hvarje fraktion däraf, som öfverstiger
15,000. Både senatorer och representanter väljas
för 6 år genom direkta val samt till en tredjedel
hvartannat år. Valrätt har hvarje man, som fyllt
21 år och är gift eller utöfvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
