Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rysslands rivalitet i Asien en viktig ställning, i
ett slags osjälfständig neutralitet. Gentemot
sina gamla fiender, turkmenerna, fick
landet ett dyrköpt lugn, sedan hela den
turkmenska stäppen från Kaspiska hafvet
ända ned till linjen Serachs–Anchoi genom
successiva annekteiingar (1873, 1881, 1884)
lagts under Rysslands välde. Under sista
perioden af Nasr-ed-dins regering, i synnerhet
från hans tredje europeiska resa, fingo
europeiska kapitalistintressen växande insteg
i P. genom koncessioner å järnvägsanläggningar,
bearbetning af mineralfyndigheter, bedrifvande
af bankverksamhet o. s. v. samt monopol af olika
slag. Genom upptagande af statslån (så 1892 utaf
den 1889 af baron Julius de Reuter grundade
"kejserliga banken" i Teheran) främjades
äfven i sin mån P:s efter Nasr-ed-dins död
(för en anarkistisk mördares hand 1 maj 1896)
ytterligare tilltagande beroende af utländska,
med de rivaliserande politiska inflytelserna
sammanflätade, kapitalistintressen. Det engelska
inflytandet hos regeringen i Teheran häfdades
under denna period med styrka och skicklighet
af diplomater sådana som sir A. Nicolson, sir
H. Drummond Wolff, sir F. Lascelles och sir
M. Durand. Nasr-ed-dins son och efterträdare
Musaffer-ed-din (1896–1907) var en nöjeslysten
och slösaktig furste. Han vann vid början af
sin regering rätt mycken popularitet genom att
mildra den tryckande höga beskattningen af
lismedel, afskedade faderns reaktionäre storvesir
Amin-es-sultan (nov. 1896) och lät den 1898 till
finansminister utnämnde Nasr-ul-mulk göra ett
försök att ordna och förenkla statsfinanserna,
hvilket emellertid i det hela strandade på
ämbetsmännens motstånd. Ett försök att upptaga
ett stort statslån i England s. å. stötte på
svårigheter, och schahen, som stod i begrepp att
företaga en europeisk resa och därför önskat
få lånesaken skyndsamt ordnad, slog då åter
om i sin politik, gjorde (aug. s. å.) ånyo
Amin-es-sultan till storvesir och närmade
sig i sin allmänna politik alltmer Ryssland,
hvars regering i jan. 1900 beviljade P. det
efterlängtade lånet mot garanti af de persiska
tullinkomsterna (utom i Fars och vid hamnarna
vid Persiska viken). Tullverket omorganiserades
samtidigt under skicklig ledning af inkallade
belgiska fackmän. Redan 1899 hade ett mindre,
ryskt lån arrangerats genom förmedling af
en nygrundad rysk bank i Teheran, som blef
medelpunkt för det äfven på det politiska området
alltmer växande ryska inflytandet i P. Schahen
företog i rask följd tre europeiska resor
(1900, 1902 och 1905), hvilka starkt medtogo
rikets finanser. Af finansnöden vållades dryga
skatter, som framkallade starkt missnöje ute
i provinserna, och samtidigt utöfvade äfven
den revolutionära rörelsen i Ryssland en
viss återverkan i P. Under påtryckning af det
växande missnöjet utfärdade schahen 5 aug. 1906
en konstitutionell författning, hvarigenom
P. fick en folkrepresentation (medjlis), hvars
befogenhet till en början ej var så tydligt
angifven. Detta persiska parlament öppnades
(7 okt.) af schahen personligen, och i ett
reskript af 30 dec. s. å., undertecknadt
af schahen, tronföljaren och storvesiren,
angåfvos närmare den nya folkrepresentationens
rättigheter (bl. a. stadgades dess samtycke vid
alla territoriella förändringar, afhändande af
statsegendom, beviljande af koncessioner,
upptagande af lån, ratificering af traktater o. s. v.,
hvarjämte parlamentet skulle ega att kontrollera
den inre förvaltningen och statsfinanserna;
ministeransvarighet stadgades äfven). Kort
därefter afled Musaffer-ed-din (9 jan. 1907), och
sonen, den reaktionäre och bland befolkningens
flertal illa lidne Muhammed Ali (1907–09) besteg
tronen. Han gjorde faderns och farfaderns
reaktionäre rådgifvare Amin-es-sultan ånyo
till storvesir, men denne mördades (31 aug.),
medjlis nedsatte schahens civillista (10 nov.),
och han nödgades tills vidare låta sig nöja
därmed samt infann sig (12 nov.) i parlamentet
för att högtidligen svära författningen
trohet. I dec. utbröto emellertid allvarliga
oroligheter i Teheran. Då schahen ville kväfva
dem med vapenmakt, anklagade medjlis honom i ett
manifest till de utländska makterna för planer på
författningens upphäfvande, och en provisorisk
uppgörelse (på grundvalen af truppernas
ställande under den för parlamentet ansvarige
krigsministern) åstadkoms endast genom energiskt
ingripande af ryske och engelske ministern
i Teheran. Nya intriger följde de tvistande
partierna emellan, i febr. 1908 utsattes schahen
för ett bombattentat, och i juni s. å. kom
det till en ny kris, då medjlis fordrade
aflägsnande af några reaktionära hofmän. Schahen
gaf efter, men lämnade därpå Teheran, följd
af en lifvakt utaf "kosacker" (persiska
soldater, utbildade och delvis kommenderade
af ryska officerare). Parlamentsbyggnaden
besköts af schahens trupper, och genom ett
egenmäktigt utfärdadt påbud förklarade han
folkrepresentationen upplöst samt anförtrodde
ordningens återställande i Teheran åt en
militärguvernör. Förhandlingar inleddes
emellertid mellan schahen och parlamentets
ledande män, och schahen tillbjöd förgäfves
en af honom nominerad församling på 40
medlemmar som ersättning för den folkvalda
representationen. Engelsk-rysk diplomatisk
intervention föranledde honom emellertid att
nöja sig med krafvet på parlamentsupplösning
och nya val. Det första parlamentet åtskildes,
utan att ha kunnat uträtta något positivt,
delvis på grund af sin benägenhet för tom
retorik och osjälfständighet gentemot de
politiska klubbarnas intriger. Partistriden
spreds hastigt ut till provinserna, där växande
anarki inträdde. Bachtijarerna i södra P.,
under ledning af höfdingen Samsam-us-saltana
och hans energiske broder Sardar-i-assad,
togo de författningsifrige "nationalisternas"
parti, gjorde sig till herrar i Ispahan och
marscherade mot Teheran, där de intågade (13
juli 1909). Några dagars gatustrider följde,
och 16 juli tog schahen sin tillflykt till ryska
legationen, hvarpå de segrande nationalisterna
förklarade honom formligen afsatt. (Han lämnade
i sept. s. å. landet och slog sig ned som
privatman i södra Ryssland.) Den utrikespolitiskt
viktigaste händelsen under Muhammed Alis regering
var afslutandet af den engelsk-ryska ententen
af 31 juli 1907, hvarigenom de båda makterna
bl. a., med respekterande af P:s integritet och
själfständighet, förbundo sig till gemensamt
uppträdande i sin persiska politik samt enades
om P:s uppdelning i en rysk, en engelsk och en
"neutral" intressesfär (se kartan och sp. 527). I
den ryska skulle England ej söka några politiska
eller ekonomiska koncessioner samt ej motarbeta
beviljandet af sådana åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
