Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af stammen Send vid namn Karim, blef snart af
denne röjd ur vägen (1753). Efter mångåriga
strider lyckades det slutligen Karim att besegra
sina rivaler Asad och Muhammed kan, och från
1760 var han härskare öfver hela nuv. P. med
undantag af Chorassan, där den blinde Schah
Ruch uppehölls af afganerna. Stiftaren af den
kurdiska senddynastien, Karim (1760–79), förde
en vis och mild regering i Schiras, dit han
förlagt sitt residens, och var en af de ädlaste
härskare P. egt. Vid hans död utbröto nya strider
om tronen inom hans släkt. Slutligen upphöjdes
den ädle och tappre sextonårige Lutf Ali kan
till ensam härskare öfver P. (1785–95), men
hans regering blef en enda oafbruten strid mot
kadjarhöfdingen Aga Muhammed, son till Muhammed
Hasan. Sedan Lutf Alis sista fäste, Kirman,
fallit (1794) och han själf tillfångatagits och
dödats, var P:s öde afgjordt. Icke en enda medlem
af Karims släkt undgick den nye härskarens
djuriska grymhet. – IX. Kadjardynastien
(1795–närvarande tid). Aga Muhammed (1795–97),
en af de mest blodtörstige tyranner Orienten
haft att uppvisa, var nu erkänd härskare öfver
hela P. med undantag af Chorassan, hvilket han
också genast angrep. Sedan Mesched eröfrats samt
Schah Ruch och dennes söner aflifvats (1796),
återvände Aga Muhammed till sin nya hufvudstad,
Teheran, men blef själf där inom kort mördad
(1797). Hans brorson Feth Ali Schah (1797–1834)
hade först att bekämpa en mängd uppror och
gjorde sedan ett försök att återvinna Georgien
(1800). Detta ledde till krig med Ryssland,
där Heraklius II:s son Georg för priset af
sin krona och landets själfständighet sökt
hjälp. Med omväxlande lycka och smärre afbrott
fortfor kriget ända till 1813, då P. formligen
till Ryssland afträdde hela Georgien jämte
Dagestan, Schirvan och Talisch utmed Kaspiska
hafvet. Under denna tid hade P. trädt i närmare
beröring med Frankrike och England samt med dessa
makter afslutat vänskapstraktater. Efter kejsar
Alexander I:s död (1825) gåfvo gränstvister
anledning till ett nytt krig med Ryssland,
och genom freden i Turkmantschai, s. v. om
Tebris (1828), förlorade P. distrikten Erivan
och Nachitjevan, och gränsen fastställdes
i det närmaste så, som den sedan förnyades
1884. Dessutom måste P. betala 20 mill. rubel i
krigsomkostnader och förbjöds att ha krigsfartyg
i Kaspiska hafvet. Redan s. å. hotade ett
nytt krig med Ryssland att utbryta, då ryske
ambassadören Gribojedov mördats vid ett upplopp
i Teheran, men det förekoms genom en särskild
persisk beskickning till Petersburg. Likartade
gränstvister framkallade äfven krig med Turkiet
(1821). Feth Alis son Abbas Mirza slog turkarna i
grund vid Erzerum (1822), men freden i Erzerum
(1825) medförde ingen nämnvärd territorial
förändring. Äfven mot afganerna förde Feth Ali
krig. Chorassan återförenades definitivt med
P. 1830, men försöken att eröfra Herat (1822
och 1833) misslyckades. I okt. 1834 dog Feth
Ali, 68 år gammal. Frånsedt enskilda drag af
girighet, grymhet och fåfänga, var han en klok
och kraftfull regent, som på det hela taget
rätt väl förstod att reda sig med de under hans
regering i inbördes rivalitet pågående ryska och
engelska intrigerna vid hans hof. Dessa fortforo
äfven under hans efterträdare, den 1833
aflidne Abbas Mirzas son, Muhammed Schah
(1834–48). Ett på rysk inrådan företaget
angrepp på Herat (1837) misslyckades dels
genom afganernas tappra motstånd under en tio
månaders belägring, dels genom det bestämda
uppträdandet af Englands sändebud Stoddart,
understödt af en engelsk flotta i Persiska
viken. Dessutom hade Muhammed att kämpa såväl
mot flera uppror, bl. a. ett tillställdt af
hans egen morbror, den mäktige Asaf-ed-dáula,
som ock mot den mer religiösa uppresningen
af babi-sekten (se Babi). Mot slutet af
sin regering afslöt han en handelstraktat
med England; han afled 4 sept. 1848, 42 år
gammal. Hans son Nasr-ed-din (se
d. o.), som regerade 1848–96, understöddes
vid sin tronbestigning kraftigt af England och
Ryssland mot flera andra tronpretendenter,
men hade redan från början af sin regering
emot sig ett allmänt missnöje i landet. Då
de utlofvade reformerna – väganläggningar,
skattelindringar och tillfredsställande
af statens in- och utländska borgenärer –
uteblefvo och tvärtom skatterna ökades, alla
offentliga byggnader och anläggningar fingo
förfalla och väl utländska, men icke inhemska
borgenärer erhöllo betalning, utbröt uppror i
de flesta af rikets provinser. Babi-sektens
upproriska anhängare, i synnerhet talrika
i nordvästra P., kunde blott genom blodiga
förföljelser kufvas. Genom medverkan af schahens
utsväfvande moder lyckades det de upproriske
att få den allmänt, men oförskylldt hatade
emir-nisam ("generalbefälhafvaren") Mirza
Taki afsatt (nov. 1851) och dömd till döden
(han förekom afrättningen genom själfmord),
men hans efterträdare Mirza Aga lät allt förbli
vid det gamla. Snart uppstodo nya förvecklingar
med Afganistan eller rättare sagdt med England
i Afganistan. Inkallade af Herats behärskare,
Said Muhammed, besatte perserna Herat (1852),
men måste kort därefter aftåga till följd af
Englands protester. Under de följande åren blef
förhållandet till England alltmera spändt;
och då perserna ånyo inryckte i Afganistan
(1855), denna gång på kallelse från Kandahar,
där man sökte hjälp mot den mäktige emiren
Dost Muhammed i Kabul, och underhandlingarna i
Konstantinopel ej ledde till något resultat,
förklarade England krig (1 nov. 1856). En
engelsk flotta eröfrade ön Karah och hamnstaden
Abuscher (Buschir; eng. Bushire), en persisk
här blef slagen af general Outram vid Muhámra
(nära Schatt-el-arabs utlopp), och genom
fransk inverkan förmåddes Nasr-ed-din till
freden i Paris (4 mars 1857). Det af perserna
(1856) besatta Herat utrymdes och togs i
besittning af Dost Muhammeds brorson och måg,
Sultan Djan. Gränsen mellan P. och Afganistan
fastställdes genom en engelsk-persisk kommission,
hvarvid P. erhöll den fruktbaraste delen
af den omtvistade provinsen Seistan. Under
de följande åren kämpade Nasr-ed-din mot
turkmenerna, hvilka ständigt gjorde plundringståg
i grannprovinserna. Serachs eröfrades (1860),
men måste åter uppges, och vid Merv ledo perserna
ett grundligt nederlag (1876). 1873, 1878 och
1889 gjorde Nasr-ed-din resor till Europa, men de
därvid fästa förhoppningarna om reformer i P. i
modern riktning förverkligades icke. I politiskt
hänseende intog P. under Nasr-ed-dins regering
genom Englands och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
