Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Chosroes) I Anoscharvan (531–579), inbröt, i
trots af den med bysantinerna (532) afslutade
"eviga freden", i Syrien (540), eröfrade dess
hufvudstad Antiokia och följande år Laristan
vid Svarta hafvet. Kriget räckte ända till 562,
då kejsar Justinianus med en betydande tribut
köpte sig en fred "på 50 år". Under Kosrus
regering uppträdde turkarna under sin "chakan"
Sendschibu för första gången i historien, och
i förbund med dem eröfrade och delade Kosru de
hvite hunnernas land (omkr. 560). På anhållan af
en furste i Jemen skickade Kosru en här sjövägen
till detta land, fördref de kristne abessinierna
och gjorde landet till nominell vasallstat
under P. (570). Året därpå uppflammade ett
krig med bysantinerna, som fortfor med afgjord
framgång för perserna ända till Kosrus död
(579). Under denne utmärkte regent ordnades den
inre förvaltningen samt här- och skatteväsendet
på ett förträffligt sätt. Kristna af alla
bekännelser åtnjöto full religionsfrihet (blott
de socialistiske masdakiterna utrotades);
vägar, kanaler och dammar anlades, och flera
praktfulla byggnader uppfördes. Äfven med det
mäktiga präst- och adelspartiet stod Kosru på
bästa fot, och i senare sånger och sägner är
Anoscharvan ("den salige") det persiska idealet
för en konung. Hans son Hormisd IV (579–590),
hvars hela regeringstid upptogs af krig mot
bysantinerna, var en upplyst och tolerant furste,
men emedan han var hatad af adeln och prästerna,
blef han afsatt och dödad. Hans son Kosru II
Parves ("segraren"), en feg och girig, men af
krigslyckan gynnad despot (590–628), bekämpade
först med bysantinernas hjälp några allvarsamma
uppror af en fältherre Bahram och sin farbror
Bistam, hvilka bägge antogo konungatitel och
slogo mynt, men vände sig därefter mot sina
bundsförvanter (604). Gynnade af kejsar Fokas’
oduglighet, härjade och plundrade perserna
under 20 års tid vidt och bredt i Mindre
Asien, Syrien och Palestina, där Jerusalem
intogs (614) och "Kristi kors" bortfördes af
de otrogne (det återtogs dock 628 af kejsar
Herakleios). En vändning i kriget inträdde,
först då Fokas’ efterträdare Herakleios själf
grep till offensiven (622) och bekämpade
perserna med framgång, ehuru utan afgörande
resultat. Sedan därunder både Kosru II, hans son
Kavad II och dennes sjuårige son Ardaschir III
(629), blifvit efter hvarandra af adelspartiet
afsatta och dödade, följde en tid af fullkomlig
inre upplösning, hvarunder Kosrus döttrar Boran
och Asarmiducht en tid (630–631) sutto som
nominella regenter. Under Kosru II:s sonsons,
Jesdedjerd III:s regeringstid (633–641) inföllo
de till islam omvända arabiska beduinstammarna
under Chalids ledning i Babylonien (634), och
följande år slog kalifen Omar själf perserna
vid Buwaib nära Eufrat. Sedan äfven bysantinerna
under Herakleios blifvit slagna vid floden Jarmuk
i Palestina (636), vände sig muhammedanernas
samlade styrka mot perserna, hvilka å sin sida
uppbjödo hela återstoden af sin kraft. Genom de
blodiga slagen vid Kadisia nära Eufrat (637) och
Nehavend s. om Hamadan (troligen 641) krossades
i grunden sasanidernas makt. Jesdedjerd irrade
ännu länge flyktig omkring i de östra delarna af
sitt forna rike, tills han fann sin död i Merv
(651). – En lämning af sasanidiska riket höll sig
ännu under dynastien Karen i nära ett århundrade
oberoende i Tabaristan (nu Masenderan) med egna
mynt, egen tidräkning (från Jesdedjerds död) och
zoroastrisk religion. – V. P. under kalifatet i
Bagdad, smärre inhemska dynastier, seldschukerna
och kovaresm-schaherna (641–1220). Långsamt,
men säkert rotfästes islam i P., och omkr. 100
år efter sasanidernas fall voro de fleste af dess
invånare omvända från Zarathustras lära till den
"rätta tron". I politiskt hänseende delade P. i
allmänhet det arabiska kalifatets öden (se
Kalifat), men under de sista fyra århundradena
var oftast kalifens myndighet i större delen af
P. rent nominell, i det att såväl inhemska som
turkmenska furstar ryckte till sig särskilda
delar af landet och bildade själfständiga
dynastier, för längre eller kortare tid. De
viktigaste af dessa dynastier, hvilkas medlemmar
vanligtvis buro titeln sultan eller emir, voro
följande. Tahiriderna (820–873) i Chorassan
härskade tidtals äfven öfver stora delar af
Irak Adjemi (Medien), Herat, Kovaresmien och
Tabaristan, men störtades af safariderna under
Jakub ibn Leit (d. 879), hvilken som kalifens
ståthållare i Sedjestan (nu Seistan) eröfrade
Kirman och Chorassan, Fars och Chusistan. Hans
sonson bibehöll sig i Sedjestan (till 912),
men det öfriga hade redan 901 intagits af
samanidernas dynasti (892–999), hvars egentlige
grundläggare var Ismail (892–907), kalifens
ståthållare i Mavara-ennahr (nuv. Buchara och
Samarkand); denna dynastis välde störtades
af ghasnaviden Mahmud den store. Bujidernas
l. deilemidernas (930–1030) dynasti, från Deilem
(nuv. Gilan), grundlades af Buja, ursprungligen
ståthållare i Fars. Hans äldste son, Ali,
eröfrade Irak Adjemi (960), och dennes broder
Muiss-ed-dáula öfvertog med värdighet af emir
el-úmara i Bagdad kalifens hela världsliga
makt (945). Emellan bujiderna i Bagdad och i
Fars härskade sedermera stridigheter, tills
den siste bujiden i Fars 1030 störtades af
den ofvannämnde ghasnavidsultanen Mahmud den
store. Emir-el-úmara-värdigheten öfvergick 1060
till seldschuken Togrul beg. Ghasnaviderna
(975–1160), från Ghasna i Afganistan, härskade
förnämligast i Afganistan och Belutsjistan samt
delar af västra Indien och lyckades först under
den nyssnämnde Mahmud den store (998–1030; se
Ghasnavider) utsträcka sitt välde öfver hela
Iran. Ghasnavidernas område i P. intogs 1160
fullständigt af seldschukerna. Ghoriderna
(se d. o.) l. Ghuriderna (1102–1215)
voro från början inskränkta till det
lilla området Ghor l. Ghur (s. om Herat),
men inkräktade efter hand ghasnavidernas
besittningar i Afganistan och Belutschistan
samt seldschukriket Kirman (1194). Under åren
1208–15 fördrefvos de af kovaresm-schahen
Muhammed den store. Seldschukerna, som under
ghasnaviden Masud I 1039 fingo fast fot i
Chorassan, bildade 2 iranska dynastier, den ena,
mindre betydande, i Kirman (1041–1194), den andra
(1039–1194) grundlagd af Togrul beg, i Chorassan,
hvilken senare efter hand undanträngde såväl
ghasnaviderna från deras besittningar i Fars,
Irak Adjemi och Aserbeidjan (1055) som ock
bujiderna från emiratet i Bagdad (1062). Under
Togrul begs (d. 1063) efterträdare Alp Arslans
son Malek schah (se d. o.; 1072–92) förenades
ännu en gång största delen af kalifatet i en
enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
