Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 553-554 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stod hästafveln i högt anseende. Penningar lärde
perserna känna först efter Lydiens eröfring genom
Kyros. Endast konungen egde att mynta guldmynt
(se art. Dareik och fig. däri); silfvermynt
däremot fick myntas af satraper, generaler,
vissa själfstyrande samhällen o. s. v. (se
fig. 11). – Dessa allmänna inre förhållanden, som
utbildades under akemeniderna, förändrades föga
under grekiska och partiska väldets tid och vunno
förnyad kraft genom den växande makt Zarathustras
lära erhöll under de inhemske sasaniderna. Under
det muhammedanska kalifatet däremot omdanades
småningom seder, lagar och författning af den
nya religionens öfvermäktiga inflytande.

Medeltiden. IV. Det s. k. Nypersiska
riket. Sasaniderna (226–641). Redan under de
siste partiske konungarna hade i provinsen Persis
smärre inhemska höfdingar gjort sig mer eller
mindre oberoende af "storkonungen" i Ktesifon. En
af dessa, Pabak, son eller ättling till Sasan,
ville åt sin äldste son, Schapur, utverka
titel af konung, men en yngre broder
Ardaschir (Ardasjir; senare form
af det äldre Artachsjatra
= Artaxerxes) tillvällade sig i Schapurs ställe
makten, störtade den siste arsaciden, Artabanos
IV (226), och som den förste sasanidiske konungen
(220–242) utsträckte han sitt välde öfver Iran
och Babylonien. Som det nya rikets hufvudstad
ansågs det gamla Istakhr i Persis, men konungens
och maktens säte blef dock, såsom under de siste
arsaciderna, Ktesifon vid Tigris. Den begynnande
upplösningen inom romerska riket lockade honom
till invasionsförsök, hvilka dock tillbakaslogos
först af Alexander Severus (233) och sedermera
af Gordianus III (243). Ardaschirs son Schapur
(grek. Sapores I, 242–272) intog först det ännu
af arsacider behärskade Armenien och riktade
därefter ett fruktansvärdt angrepp mot romerska
kejsardömet. Han slog och tillfångatog kejsar
Valerianus vid Edessa (260) och eröfrade en
stor del af Mindre Asien, men blef på återvägen
till Babylonien öfverfallen och slagen af
Palmyras konung Odenathus, som därefter härjande
framträngde ända till Ktesifon (263–265). Under
Schapur I uppträdde Mani (se Manes) med sin nya
lära, mot hvilken sedan de persiske prästerna
kämpade i århundraden lika ifrigt som emot
kristendomen. Under Schapurs sonson
Bahram II (277–294) framträngde kejsar Carus
till Ktesifon, men dog plötsligt utanför dess
murar (283), hvarefter romarna återvände. Den
kraftfulle Narseh (Narses; 294–303),
sannolikt en son till

Fig. 12. Silfvermynt, slaget för Schapur den store.

Schapur I, slog romarna under kejsar Galerius vid
Carrhæ i Mesopotamien, men blef kort därefter af
denne slagen i Armenien och måste sluta en
ofördelaktig fred (297). Under hans sonson Schapur
II den stores (310–379) ungdomstid försiggick
i romerska riket den stora omhvälfning, som
gjorde kristendomen till statsreligion, till
följd hvaraf de många kristne i Orienten började
lita sig till de romerske kejsarna såsom till
sina naturliga skyddsherrar. Detta gaf sedan
den unge perserkonungen anledning till blodiga
förföljelser mot de kristne (339–346), och redan
förut (337, samma år som Konstantin den store
dog) hade han börjat det krig mot romarna, som
med omväxlande lycka och längre eller kortare
afbrott fördes i 25 år med Mesopotamien och
Armenien till valplats. 363 framträngde kejsar
Julianus ända till Ktesifon, men föll i en
slaktning s. å. Hans oduglige efterträdare
Jovianus tvangs att afträda hela Mesopotamien
med det starkt befästa Nisibis, hvarefter
äfven en stor del af det sedan någon tid ånyo
under arsacidiska, af romarna beskyddade,
furstar själfständiga Armenien eröfrades. Men
Schapurs son Bahram IV (389–399), som var de
kristne mer bevågen än hans företrädare,
afslöt med romerske kejsaren Theodosius den
store ett fördrag (390), hvarigenom Armenien
delades så, att den mindre delen bildade en
romersk och den större en persisk vasallstat
(det s. k. Persarmenien). Äfven Jesdedjerd I
(399–420), en sonson till Schapur II, gynnade de
kristne, tillät dem att hålla en offentlig synod
i Ktesifon (410) och afslöt ett vänskapsfördrag
med förmyndarregeringen för kejsar Theodosius II
(408). Därför var han också afskydd af adels-
och prästpartiet, fick tillnamnet "syndaren"
och blef sannolikt lönnmördad. Prästerna satte
då en aflägsen släkting till Jesdedjerd, Kosru,
på tronen, men denne undanträngdes af Jesdedjerds
son Bahram V (420–439), som regerade efter
prästernas sinne, förföljde de kristne och med
växlande framgång stridde mot bysantinerna. Vid
fredens afslutande (422) tillförsäkrades de
kristne i P. och Zarathustralärans anhängare
i romerska riket fri religionsöfning. Under
Bahram började mot de nu i Baktrien och
angränsande länder härskande "hvite hunnerna"
(hephthalitai, se d. o.) strid, som räckte i
mer än ett årh. Hans son Jesdedjerd II (439–457)
förföljde både kristna och judar och kämpade utan
synnerlig framgång eller förlust mot bysantiner,
armenier och hunner. Hans yngre son Peros
(458–484), ehuru fiende till de kristne, gynnade
af politiska skäl nestorianernas ur romerska
riket bannlysta lära. På en offentlig synod
i Bet-Lapat (nu Djundai-Sabur) vid Chusistans
nordvästra gräns antogs (483) högtidligen denna
lära af den gamla persisk-kristna kyrkan, som
därmed för alltid skilde sig från det kristna
Västerlandets öfverherrskap. Sedan Peros fallit i
ett slag mot de hvite hunnerna, följde en tid af
inbördes strider, hvarunder dessa öfversvämmade
landet. Peros’ broder Balasch (484–488) blef
afsatt och _bländad. Hans efterträdare, Peros’
son Kavad I (488–531), som gynnade svärmaren
Masdaks religiös-socialistiska läror om
egendoms- och kvinnogemenskap, måste för en tid
(496–498) vika för sin af prästerna på tronen
uppsatte broder Djamasp. Kavad förföljde de
kristne, synnerligen manikéerna, och förde med
de bysantinske kejsarna Anastasios och Justinus I
långvariga strider (502–527). Hans tredje son,
Kosru l. Chosrev

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>