Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Permeabilitet - Permier. Se Bjarmaland, Europa, sp. 1091, och Finsk-ugriska språk, sp. 379 - Per mille - Permiska folk- och språkgruppen. Se Bjarmaland, Finsk-ugriska språk, sp. 379, Syrjäner och Votjaker - Permiska formationen. Se Permiska systemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
505
Permier-Permiska systemet
506
m. fl. - För gaser är permeabilitetens värde
särdeles nära = 1. - Jfr äfven Diamagnetism,
Magnetism och Susceptibilitet. - Elektrisk
permeabilitet, en mindre bruklig term, är
detsamma som dielektrici-tetskonstant (se
d. o.). 1. E. E. 2. L. B. B.
Permier (Perm e r). Se B j arma lan d, Europa,
sp. 1091, och Finsk-ugriska språk, sp. 379.
Per mille, it., ’hand., för 1,000 stycken,
på tusendet, - Per-mille-afgift, af gift, som
utgår med l af 1,000, d. v. s. 1/io proc. -
Om En-per-mille-fonden se d. o.
Permiska folk- och språkgruppen. Se B j armaland,
Finsk-ugriska språk, sp. 379, S y r j ä n e r
och V o t j a k e r.
Permiska formationen. Se Permiska systemet.
Permiska systemet (Permiska formationen) l.
Dyas, geol., det yngsta af de paleozoiska
systemen, har erhållit namnet permisk
med anledning af sin rika utveckling i
guvernementet Perm i Ryssland, hvaremot
namnet dyas (grek. dya’s, tvåtal) syftar på
de två olika hufvudafdelningar, under hvilka
det uppträder i Thüringen m. fl. st. Permiska
systemet är mindre utbredt än de flesta andra och
betraktas stundom icke som ett själfständigt
geologiskt system, utan endast som den yngsta
delen af stenkolssystemet (permo-karbon). De
sedimentära bergarterna äro hufvudsakligen
sandstenar, konglomerat, skiffrar, märglar
och mer eller mindre dolomitiska kalkstenar
äfvensom salt och dess ledsagare anhydrit,
gips och lera. En del af de permiska lagren
(sandstenar, märglar och skifferleror) är
tegelrödt färgad af järnoxid. Eruptiven, som
på flera ställen spela en mycket viktig roll,
utgöras mest af porfyrer och melafyr. Utom salt
innehåller detta system af ekonomiskt viktiga
mineral mest koppar. På de flesta ställen,
där permiska systemet uppträder, är faunan
fattig i jämförelse med såväl de föregående
paleozoiska som de mesozoiska systemens,
och detta gäller särskildt de uppträdande
typerna, hvaremot arternas individantal ofta
är ganska betydligt. Faunan omfattar såväl
marina som landt- och sötvattensformer. Af
ödlor finnas Proterosaurus, Protiton m. fl.;
batrachierna utgöras hufvudsakligen af
stegocefaler (Archegosaurus m. fl.). Af
fiskarna äro de flesta heterocerka ganoider (som
Palæoniscus); äfven förekommer en sötvattenshaj
(Xenacanthus). Leddjuren utgöras hufvudsakligen
af insekter (blattider), egendomliga kräftdjur
(Gampsonyx) och ostrakoder, hvaremot
trilobiterna nästan h. o. h. utdött. Af
cefalopoder (hufvudfotingar) finnas endast
några få arter af Nautilus och Orthoceras,
hvaremot gastropoder (snäckor) förekomma tämligen
talrikt. Bland lamellibranchiaterna (musslorna)
märkas släktena Schizodus, Monotis, Gervillea,
Aviculopecten m. fl. äfvensom sötvattensformen
Anthracosia. Brachiopoderna (armfotingarna)
utgöra jämte föregående den viktigaste
djurgruppen med talrika arter af Productus,
Spirifer, Strophalosia, Retzia m. fl. Geologiskt
viktiga äro några bryozoer (mossdjur), särskildt
Fenestella, som på flera ställen bildat verkliga
ref, hvaremot såväl koraller som krinoider
(sjöliljor) och foraminiferer äro mycket
sällsynta. Floran i de äldre bildningarna
sluter sig
på det närmaste till stenkolssystemets,
hvaremot den i de yngre permiska lagren har en
mera utpräglad mesozoisk karaktär. Sigillaria
och Lepidodendron finnas i några få former
och dö ut under permiska tiden, hvaremot
Calamites fortlefver till yngre bildningar;
af ormbunkar märkas Neuropteris, Pecopteris,
Cyatheites m. fl. samt de förkislade stammar,
som fått namnen Psaronius och Tubicaulis. Bland
barrträden äro släktena Walchia och Ullmannia
karakteristiska.
Den betydligaste utbredningen i mellersta
Europa har permiska systemet s. om Harz, i
Thüringen och angränsande områden samt delas
där sedan gammalt i två afdelningar: en undre
sötvattensbildning af sandsten och konglomerat
med landtväxter, rothliegende, och en öfre,
hufvudsakligen mer eller mindre dolomitiska
kalkstenar med marin fauna, zechstein, efter
det mest utbredda lagret. Under den egentliga
zechstenen ligger den s. k. kopparskiffern, en
bituminös skiffer med Palæoniscus Freieslebeni,
impregnerad med kopparmineral, som vid Mansfeld
gett upphof åt en betydlig grufdrift. Ofvanpå
zechstenen ligga i mellersta Tyskland ofta
mäktiga saltförande bildningar, som nu vanligen
räknas till perm. De äro rikast utvecklade
vid Stassfurt, där äfven lättlösliga klor-
och kalisalter (carnallit m. fl. "abraumsalze")
finnas i behåll. Vid Sperenberg, s. ö. om Berlin,
har man borrat 1,460 m. i rent salt. Liksom man
inom det produktiva stenkolssystemet urskiljer
paraliska och limniska bildningar, kan man
ock göra detta inom "rothliegende". De förra
äro då direkt fortsättning af de paraliska
stenkolsbäddarna, och det är mycket svårt att
draga en skarp gräns mellan dessa bägge system;
de senare äro dels fortsättning af limniska
stenkolsbildningar med liknande svårigheter
vid begränsningen, dels uppträda de oberoende
af dem. De paraliska rothliegendebildningarna
betäckas af zechsten, hvilket ej är fallet
med de limniska. Förekomsten af rothliegende
antyder, att området varit höjdt öfver hafsytan
och betäckt af sötvatten, hvaremot uppträdandet
af zechsten bevisar, att hafvet betäckt detta
område. Under stenkolsperioden och permiska
perioden har sålunda mellersta Europa varit
utsatt för åtskilliga nivå-oscillationer och
väl i sammanhang därmed stundom äfven för starka
lagerrubbningar. Motsvarigheter mot rothliegende,
hufvudsakligen limniskt, förekomma i Sachsen,
Böhmen, Saarområdet, mellersta Frankrike,
Alperna (Verrucano- och Grödener-sandsten
med Bozens porfyr) m. fl. st. Den i östra
Alperna förekommande s. k. bellerofonkalken är
troligtvis ekvivalent till zechstenen, dock
med en rikare fauna. – I England motsvaras
rothliegende af den s. k. lower new red
sandstone, zechsten af magnesian limestone. I
Ryssland har permiska systemet stor utbredning,
särskildt v. om Ural, och detta i tämligen
nära öfverensstämmelse med såväl rothliegende,
d. v. s. sötvattensbildningar, som zechsten,
d. v. s. marint. Söt- och saltvattensbildningarna
äro dock ej där skilda i två bestämda grupper,
såsom i västra Europa, utan växla flera gånger
med hvarandra. I västra Nord-Amerika (Kansas,
Nebraska m. fl. st.) äro permiska bildningar
mycket utbredda, dock uteslutande marina, liksom
ock de på Spetsbergen, hvarest man kan följa
en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
