Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pentateuken - Pentateukkritik. Se Pentateuken - Pentathlon. Se Femkamp och Gymnasium 1 - Pentatoma, zool. Se Sköldskinnbaggar - Pentatomidæ, zool. Se Sköldskinnbaggar - Pentatrematites, paleont. Se Pentremites - Pentedaktylo. Se Taygetos - Pentekontoros - Pentekoste. Se Pingst - Pentelikon - Pentelisk marmor. Se Pentelikon - Penteri - Penterlina, sjöv. Se Ankardäfver och Kranbalk - Penthemimeris - Penthesilea, astron. - Penthesileia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hexateuken, som alltså består af tre delar af
mycket olika ålder: 1) a) Grundskriften och b)
Jehovistens skrift, 2) Deuteronomistens arbeten
samt 3) den efter-exiliske bearbetarens
interpolationer. Mot denna hypotes, den
s. k. "Grafska hypotesen", uppträdde E. Riehm,
Nöldeke, E. Schrader, Dillmann m. fl. Till den
anslöt sig däremot den holländske professorn
A. Kuenen. Han fann dock, att någon gammal
"Grundskrift" aldrig existerat, utan att
hvad som så ansetts var endast den siste
bearbetarens diktverk. Den, som gjort mest af
Grafska hypotesen, var dock J. Wellhausen,
som i "Prolegomena zur geschichte Israels"
på grundvalen af denna hypotes byggt en kritisk
byggnad, "rödare" än den någon af hans kritiska
föregångare åstadkommit. I sak lärde han detsamma
som Kuenen, men han drog ut konsekvenserna mera
positivt. Enligt den teori, hvars djärfvaste
målsman han var och som länge var härskande,
äro de profetiska skrifterna i G. T. dettas
äldsta beståndsdelar, det hufvudsakliga af
Pentateuken dess yngsta. Som dessa senare delar
tillkommit i hierarkiskt syfte, sammanfattar han
dem under namnet "Prästkodexen". Dessa åsikter
ha till sitt tidskriftsorgan Bernhard Stades
under flera teologers medverkan sedan 1881
utgifna "Zeitschrift für alttestamentliche
wissenschaft". Yttersta högern emot dessa
kritiska åsikter representerar professor
C. F. Keil. Den ansedde orientalisten och
teologen Franz Delitzsch intog först en
moderatare ståndpunkt, men i sitt sista arbete,
"Neuer commentar über die Genesis" (1887), gaf
han Wellhausens teori ett väsentligt erkännande.
Den wellhausenska skolan har under 1900-talet
sett sina positioner i viss grad förändrade,
framför allt på grund af den oerhörda
tillväxt i vetande om Österlandet, som är
en frukt af de moderna assyriologiska och
egyptologiska forskningarna och hvarigenom
uppfattningen af Österlandets religionshistoria
blifvit en helt annan än på 1880- och
1890-talen. En sammanställning af egyptiska
och babylonisk-assyriska källskrifter, som
äro af betydelse för bibelstudiet, finnes i
den af H. Gressmann, A. Ungnad och H. Ranke
utgifna "Altorientalische texte und bilder
zum alten testament" (2 bd, 1909); öfver
Israels urhistoria orienterar E. Meyers "Die
israeliten und ihre nachbarstämme" (1906);
af öfriga hithörande arbeten må nämnas endast
B. Bæntsch, "Altorientalischer und israelitischer
monotheismus" (1906), och P. Boltz, "Mose"
(1907). En annan olikhet mellan den wellhausenska
och den nu verksamma kritiken är den senares
utprägladt litteraturhistoriska karaktär,
hvarigenom de olika sägnernas och motivens
ursprung och historia efterforskas samt de
olika beståndsdelarna i sammelverken afsöndras
från hvarandra. Arbeten af denna syftning äro
bl. a. H. Gunkels "Kommentar zu Genesis" (3:e
uppl. 1911), de af Gunkel och Bousset utgifna
"Forschungen zur religion und literatur des alten
und neuen testaments" (särskildt H. Gressmann,
"Mose und seine zeit", 1912) och det stora
bibelverket "Die schriften des alten testaments,
in auswahl neu übersetzt und für die gegenwart
erklärt" (1910); en modern, kritisk upplaga
är J. E. Carpenters och G. Harford-Battersbys
(2 bd, 1900). Ett svenskt arbete, som sysslar
med Pentateukens
litteraturhistoria, är H. Schücks
"Världslitteraturens historia" (II, 1906).
J. P.
Pentateukkritik. Se Pentateuken.
Pe’ntathlon (grek., af pe’nte, fem, och äthlos,
kamp). Se Femkamp och Gymnasium 1.
Penta’toma, zool. Se Sköldskinnbaggar.
Pentato’midæ, zool. Se Sköldskinnbaggar.
Pentatrematftes, paleont. Se Pentremites.
Penteda’ktylo. Se T a y g e t o s.
Penteko’ntoros (grek., "femtiroddare"),
forngre-kiskt fartyg, som framdrefs med 50
åror (25 på hvardera sidan). Pentekontorerna
äro de äldsta fartyg, hvilkas konstruktion
man känner. De hade skarpa former, voro
odäckade och så lätt byggda, att de kunde
uppdragas på land. Besättningsstyrkan på de
större uppgick till 120 man. Jfr Farty g 1.
u. N>
Pentekpstë". Se Pingst.
Pente’likon, fritt liggande bergmassa i Ättika,
n ö. om Aten, med en höjd af 1,110 m. ö. h. Dess
forntida namn var egentligen Brilettos, men efter
den på dess södra sluttning belägna byn Pen-telë
(nygrek. Pendili), nu klostret M e n d e l e,
kallades det äfven ofta P. (fullst. Penteliko’n
o’ros, "det penteliska berget"). P. är ryktbart
hufvudsakligen för sina marmorbrott, hvilka
innehålla en outtömlig rikedom på -vacker, hvit
marmor (pente-lisk marmor) och såväl i nyare
tider som under forntiden lämnat material
till de flesta af Atens praktbyggnader.
A. M. A.*
Pentëlisk marmor. Se P e n t e l i k o n.
Penteri (eng. pantry, fr. paneterie, brödkammare,
af lat. pänis, bröd), skpsb., rum på ett
fartyg, afsedt till förvaring och vanligen
äfven diskning af en mäss tillhörande servis
m. m. Penteriet användes äfven som "spiskammare".
C. K. S.
Pe’nterüna, sjöv. Se Ankardäfvert och K r a n
b a l k.
Penthemi’meris (lat., grek. penthemimerëSj
af pe’ntef fem, hemif, half, och me’ros,
del), cesuren efter första stafvelsen i tredje
versfoten (vanligen kallad arsis) i en hexameter;
den af denna cesur afskurna versleden, som består
af fem half va versfötter.
Penthesilëa, astron., en af småplaneterna.
Penthesilei’a (grek. Ilevfisöttsia’,
lat. Penthesilëa), amasonernas drottning, dotter
till Åres, kom
Den döende Penthesileia stödd af Akilles,
relief på en antik sarkofag från Saloniki.
efter Hektors fall trojanerna till undsättning.
Hon fälldes af Akilles, som, då han
tillfogat henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
