Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pentateuken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land, lagstiftningen på Sinai och vandringen
i öknen. Leviticus (3:e Mosebok,
"levitboken") innehåller lagbestämmelser
för det levitiska prästerskapet och om den
levitiska offergudstjänsten. Numeri (4:e
Mosebok, "uppräkningarnas bok") uppräknar
namnen på de israelitiske höfdingarna samt
innehåller, utom åtskilliga lagbestämmelser,
omständliga beskrifningar på stammarnas och
härafdelningarnas läger- och tågordning under
ökenvandringen samt berättelser om åtskilliga
tilldragelser under densamma. Deuteronomium
(5:e Mosebok, "den andra lagen") talar om huru
Mose vid ökenvandringens slut erinrar folket
om hufvudtilldragelserna under de fyrtio åren,
upprepar hufvudinnehållet af lagen, tillägger
nya lagbestämmelser samt uttalar förmaningsord
till folket. De sista kapitlen innehålla
Moses afskedshälsning, hans välsignelse samt
berättelsen om hans död. Ofvanstående latinska
namn på böckerna förekomma i den latinska
Vulgataöfversättningen, som hämtat dem från
den grekiska Septuagintaöfversättningens
motsvarande grekiska namn. I den hebreiska
bibeln utgöra begynnelseorden i hvar bok
böckernas namn. Således heter där 1:a boken "I
begynnelsen", 2:a boken "Namnen" o. s. v. –
"Moseböckerna", "1:a Mosebok" o. s. v. äro
ej de ursprungliga benämningarna, utan de
uppkommo i en senare tid, då, i enlighet med
den judiska traditionen, den föreställningen
blifvit gängse, att Mose var böckernas
författare. Den föreställningen har bibehållit
sig ända in i nuvarande tid. Men den moderna
bibelforskningen har bevisat denna föreställnings
vetenskapliga ohållbarhet. Utgångspunkt för
Pentateukforskningen har varit den redan på
1600-talet uppmärksammade bristen på enhet i
de s. k. Moseböckernas framställningssätt,
hvilken möter strax i början af Genesis,
i det att öfvergången från 1:a till 2:a
kap. ej faller sig rätt naturlig och de båda
kapitlens framställningssätt dessutom är ganska
olika. Att i dessa böcker föreligger ett af
material från flera urkunder sammansatt arbete,
var en åsikt, som redan den tiden af kritiska
författare uttalades, bl. a. af den bekante
judiske filosofen Spinoza. Han ansåg Esra vara
författare till Pentateuken, en åsikt, som redan
under det föregående årh. uttalats af en katolsk
skriftställare, Andreas Masius. På närmare
undersökning om sammansättningen af Genesis inlät
sig under midten af 1700-talet en professor i
Paris af judisk börd, Jean Astruc (se denne). Han
fann då, att i vissa kapitelafdelningar, kapitel
och kapitelserier namnet Elohim användes som
benämning på Gud, i andra däremot namnet Jehovah
(Jahveh l. Jahve) och att vidare de ställen,
där Gud nämndes Elohim, hade ett annat skaplynne
än de ställen, där han nämndes Jehovah. Däraf
drog han den slutsatsen, att Genesis var
sammansatt af två urkunder, som han kallade
den elohistiska och den jehovistiska. Dessutom
trodde han sig här och där se spår af andra,
mindre källskrifter, hvilka han räknade till
10. Astrucs "urkundshypotes", som för öfrigt
saknade all destruktiv tendens och snarare
hade apologetiskt syfte, blef epokgörande i den
gammaltestamentliga bibelkritikens historia. Den
upptogs närmast af tysken J. G. Eichhorn, som
något förändrade den, och efter honom af andra,
alla mer eller mindre divergerande i sina
urkundshypoteser. Astrucs urkundshypotes gaf
emellertid i Tyskland upphof åt en vidtgående,
delvis ganska äfventyrlig bibelkritik, hvars
egentlige grundläggare blef W. M. L. De Wette,
från 1806. Hade Astruc och Eichhorn förfäktat
den meningen, att Mose själf var den Pentateukens
författare, som begagnat sig af den elohistiska
och jehovistiska urkunden, sökte däremot De
Wette visa, att detta ej var möjligt. Han antog,
att Pentateuken småningom uppkommit under olika
tider, hvarvid Genesis, Exodus och Leviticus
hade särskilda, under olika tider lefvande
författare, och Numeri vore en fortsättning
till de föregående samlingarna. Författandet
hade börjat, allra tidigast, under den davidiska
perioden, och författarna hade delvis betjänat
sig af äldre källor. Yngst var Deuteronomium,
som förutsatte de andra s. k. Moseböckerna; den
var från konung Josias tid eller möjligen från
exilens. För öfrigt frånkänner han Moseböckerna
deras historiska värde och anser det mesta af
deras innehåll för myter och ren dikt. Såsom
anhängare af en utvecklingsteori, som icke
erkänner möjligheten af något tillbakagående
i historien, ansåg han det omöjligt, att
domartidens religiösa och politiska förvirring
kunnat följa på den mosaiska tidens harmoniska
tillstånd. Det naturliga var därför, att ur
domartidens kaos utvecklat sig ett politiskt
och religiöst ordnadt tillstånd, hvilket
i Pentateuken falskeligen tillskrifves en
lagstiftning genom Mose. Samtidigt med denna
åsikt och i jämbredd med den utbildade sig
småningom äfven den åsikten, att Josuas bok
förskrifver sig från samma hand som Pentateuken
och bör betraktas såsom dess sjätte del, hvarför
man borde tala om "Hexateuken" (den af sex delar
bestående boken) i st. f. om Pentateuken. Ur
detta sexdelade arbete kan man utbryta
Deuteronomium som en alldeles själfständig
lagbok. De öfriga böckerna äro hufvudsakligen
sammansatta af två urkunder: en äldre, den
egentliga grundskriften, kallad "Elohisten", samt
en yngre, kallad "Jehovisten". 1853 uppträdde
Hermann Hupfeld med en ny teori. I st. f. de
dittills antagna två hufvudbeståndsdelarna i
den sammansatta delen af Hexateuken hade han
funnit tre, hvilka af den slutlige utarbetaren
begagnats vid sidan af hvarandra: 1) Elohisten,
2) Jehovisten och 3) "den yngre Elohisten". Emot
denna åsikt utgaf Theodor Nöldeke 1869 en
afhandling, i hvilken han försvarade teorien om
två urkunder, af honom kallade "Grundskriften"
och "Jehovistens skrift". Den hupfeldska åsikten
om tre urkunder utom Deuteronomium hade dock
länge anhängare, af hvilka den mest betydande
torde ha varit professor August Dillmann i
Berlin. Han betecknade urkunderna med A, B, C
och D (Deuteronomium) samt den siste bearbetaren
med R (Redactor). Med en motsatt åsikt hade
emellertid K. H. Graf 1866 uppträdt. Enligt honom
är den i 2 Kon. 22 omtalade, af öfversteprästen
Hilkia funna lagboken Deuteronomium, som vid
denna tid författades, men föregafs ha blifvit
"funnen". Hela Hexateuken har till författare
Deuteronomiums författare, hvilken begagnat två
äldre källor, (den elohistiska) grundskriften
och Jehovistens skrift. Men efter exilen blef
detta verk bearbetadt och försedt med en mängd
interpolationer af någon prästerlig författare,
kanske Esra. På detta sätt uppkom den nuvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
