Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pellew. 1. Edward P. - Pellew. 2. Sir Francis Broughton P. - Pellico, Silvio - Pellikulan, zool. Se Infusionsdjur, sp. 610 - Pellissier, Georges - Pellisson l. P.-Fontanier, Paul - Pellon Pekko, myt. Se Mytologi, sp. 168 - Pellorippe - Pellote - Pellotin, med. farm. Se Cactaceæ, sp. 935 - Pelloux, Luigi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Pellico-Pelloux
376
utmärkte sig vid Trafalgar, erhöll 1815
knightvär-dighet och biel 1830 amiral. - 2. Sir F
r a n c i s Broughton P., son till P. l, amiral,
f. 1789, d. 1861, åtföljde som kadett och ung
officer fadern 1799-1839, deltog därefter som
kapten i eröfringen af Mauritius 1810 och af
Java 1811, fick 1836 knightvärdighet, blef
1846 konteramiral och var 1852-53 befälhafvare
öfver engelska flottan i indiska och kinesiska
farvatten. Ett genom hans öfverdrifna stränghet
framkalladt myteri på flottan vid Hongkong
föranledde 1853 hans hemkallande. Han blef 1858
amiral. 1-2. V, S-g. Pellico [pe’llikå], Silvio,
italiensk författare, f. 24 juni 1788 i Saluzzo
(Piemont), d. 31 jan. 1854 i Turin, tillbragte
sina ynglingaår i Frankrike och blef 1810 lärare
i Milano. Han skref där sin första och bästa
tragedi, Francesco, da Rimini, 1812-18, som
genast blef ett af italienarnas älsklingsstycken,
kanske främst emedan ämnet hämtats från Dante och
var rikt på politiska anspelningar. 1814 antog
P. en informatorsplats i grefve Lamber-tenghis
hus, hvarest han stiftade bekantskap med in- och
utländska vittra storheter (Manzoni, Niccolini,
Byron, m:me Staël, A. W. Schlegel, Thorvaldsen
m. fl.). P. var 1819 ansvarig utgifvare af
tidningen "II conciliatore", som, i det den
skenbart bekämpade klassicismen, förtäckt
angrep det österrikiska förtrycket. På grundlös
anklagelse för carbonarism arresterades han 1820
af österrikiska regeringen, hölls innesluten i
Venezias blykamrar och dömdes följande året till
döden, men fick straffet för-vandladt till 15
års hårdt fängelse, som han under svåra lidanden
undergick i Spielberg nära Brunn, tills han
1830 frigafs. Sedan 1837 var han sekreterare hos
markisinnan af Barolo i Turin, bistående henne
i filantropiska företag. - Efter sin frigifning
utgaf P. de sorgspel han författat i fängelset,
bland dem Ester d’Engaddi (1820), Iginia d’Asti
(1821), Erodiade Leoniero da Dertona (som han,
beröfvad alla skrifmaterialier, måste under
åratal memorera) och Tommaso Moro, alla med
tydlig moralisk undermening, men svaga i versen
och föga poetiska. Det arbets, hvarigenom
P. blifvit världskunnig, är prosaskildringen
Le mie prigioni (1833; hundratals uppl.,
öfv. till de flesta europeiska språk, till
sv. 1836: "Minnen från min fängelsetid",
och 1884: "Från min fängelsetid"). Denna bok
är intagande genom sin innerlighet och kyska
enkelhet, men stämningen har ett öfver-mått af
ödmjuk, resignerad underkastelse, liksom hos
en kvinnlig kristen martyr. Så mycket skarpare
brännmärktes därigenom inför hela den bildade
världen österrikarnas brutala despotism. Arbetets
stil anses klassisk. P:s tragedier, som bilda en
efterklang efter Manzonis, kunna kallas elegier
i dramatisk form, behagliga, men känslosamma
alster utan manlighet eller passion. I sina
Opere inedite (utg. 1837) intog han de under
fängelsetiden diktade Cantiche, tolf poetiska
berättelser öfver medeltidsämnen, förutom
kanzoner och mystisk-religiösa poem. Under
de senare årtiondena af sin lefnad skref han
endast uppbyggelse-litteratur, bl. a. Del doveri
degli uomini (1834; "Menniskans plikter",
1836, 3:e uppl. 1863). Litt.: Giuria,
"S. P. e il suo tempo" (1854), Cop-pino,
"Commemorazione pel centenario della nascita
di S. P." (1889), Rinieri, "Della vita
e delle opere di S. P."’ (1898-1901),
och Pedraglio, "S. P." (1904).
(H. N.)
Pelli’kulan, zool. Se Infusionsdjur, sp. 610.
Pellissier [-sië], Georges, fransk
litteraturhistoriker, f. 1852 i Montflanquin,
lärare i retorik vid lyceet Janson-de-Sailly i
Paris, har författat ett stort antal skarpsinniga
arbeten i sitt lands litteraturhistoria,
bl. a. om Du Bartas (1883), Le mouve-ment
littéraire au XlX:e siécle (1889; 3:e uppl. 1893,
prisbelönt af Franska akad.), två band És-sais
de littérature contemporaine (1893-94), två
band Ëtudes de littérature contemporaine (1898,
1900), Le mouvement littéraire contemporain
(1901), Ëtude de littërature et de morale
contem-poraines (1905) och Voltaire philosophe
(1908) samt en mycket använd fransk metrik
(1884; 3:e uppl. 1894). P. har äfven lämnat
förträffliga antologier ur såväl äldre som nyare
fransk vitterhet.
Pellisson [-så’] 1. P.-F ontanier, Paul,
fransk skriftställare, f. 1624, d. 1693 som
kunglig historiograf, utgaf Relation contenant
Vhistoire de VAcadémie jrancaise (åren 1635-52),
den ofullbordade Histoire de Louis XIV (1749),
teologiska skrifter och fromma andaktsböcker
m. m.
Pellon Pekko, myt. Se M y t o l o g i, sp. 168.
Pellorippe, ett 2,052 m. högt fjällparti i
Jokkmokks socken, Norrbottens län, genom Rapaädno
i n. skildt från Paije Skuorkas (2,019 m.),
genom dess tillflöde Sarvesjokk från Ålkasfjället
(1,919 m.) i n. v. samt för öfrigt stötande till
Pårtefjället (2,041 m.) i s. v, och Pårtevare
(1,355 m.) i s. ö.
PeHote [peyå’te], bot., namn på Echinocactus
Williamsii och Echinocactus Lewini. Se C a c t
a-c e æ, sp. 935.
Pellotfn, med. /arm. Se C a c t a c e æ,
sp. 935.
Pelloux [pelõ], Luigi, italiensk militär och
politiker, f. l mars 1839 i La Roche i Savojen,
blef 1857 italiensk artilleriofficer, deltog i
fälttågen 1859-60 och 1866 samt kommenderade
1870 som major den artilleriafdelning, som
sköt den berömda bräschen i Roms stadsmur
vid Porta Pia. Han blef 1878 öfverste, var
1880-84 generalsekreterare i krigsministeriet
och 1881-95 medlem af deputeradekammaren,
där han slöt sig till vänstern, samt blef
1896 senator. P. hade stor andel i 1884 års
arméreorganisation, blef 1891 generallöjtnant,
var febr. 1891-nov. 1893 krigsminister (först
i Rudinis och sedan i Giolittis kabinett),
blef i maj 1896 generalstabschef och var juli
1896- dec. 1897 ånyo krigsminister (i Rudinis
andra kabinett). Sedan P. i maj 1898 med
fasthet och mo-deration som kunglig kommissarie
stillat oroligheterna i Apulien, blef han (juni
s. å.) Rudinis efterträdare som konseljpresident
och öfvertog samtidigt inrikesportföljen. Han
rekonstruerade sin ministär i maj 1899, närmade
sig därvid Sonninos konservativa grupp och vidtog
energiska åtgärder för be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
