Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul (Paulus) - Paul I Petrovitj - Paul, Jean - Paul, Hemann Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprifvande inre striden mellan jesuiter och
dominikaner (se Molina, L.) sköt han öfver
till framtiden genom att 1611 förbjuda allt
vidare disputerande. Han var fint bildad,
konstälskande, fullbordade Peterskyrkan,
utvidgade vatikanska biblioteket och prydde
Rom med palats (bl. a. Palazzo Borghese). Se
De Magistris i "Miscellanea di storia
Veneta" (II, 1905 ff.) samt art. Påfve.
1-5. Hj. H-t.
Paul I Petrovitj, Rysslands kejsare,
f. 1 okt. 1754 i Petersburg, mördad där 1801,
var ende son till Katarina II under hennes
äktenskap med Peter III (som P:s fader utpekade
samtida rykten Katarinas gunstling grefve
Sergej Vasiljevitj Soltikov; se d. o.). Som
barn togs P. af kejsarinnan Elisabet från sin
moder och lämnades i andras vård (grefve Nikita
Ivanovitj Panin var hans guvernör). Därigenom
blef han främmande för sin moder, som, sedan
hon bestigit tronen, fruktade hans anspråk,
omgaf honom med spioner och förbittrade hans
lif på allt sätt, särskildt genom att hålla
honom fjärran från all statstjänst och genom att
låta sina gunstlingar förödmjuka honom. Han blef
dyster, misstänksam, hastig såväl till vänskap
som hat och fullständigt oberäknelig. En
följd af hans uppfostran var det väl, att
han hade stor smak för småaktiga detaljer
rörande militärväsendet och som kejsare kunde
straffa ett fel vid paraden med förvisning till
Sibirien. P. residerade sedan 1783 på slottet
Gattjina, och under Katarinas sista år stegrades
hans misstänksamhet och impulsiva häftighet till
gränsen af sinnesrubbning, hvarför Katarina
tidtals umgicks med planen att utesluta honom
från tronföljden och göra hans son Alexander till
sin efterträdare. - 17 nov. 1796 besteg P. tronen
och började sin regering med att, af hat till sin
moders minne, för framtiden utesluta kvinnor från
arfsrätt till kronan. Den plötsliga förändringen
från det tillbakadragna lifvet på Gattjina till
en själfhärskares ställning bidrog ytterligare
att rubba hans själsjämvikt, och om sin makt
hade han de mest öfverdrifna föreställningar,
som gjorde honom till en despot, för hvilken en
undersåtes lif och frihet intet betydde. 16 april
1797 kröntes P. i Moskva. Sin moders gunstlingar
afskedade han. I spetsen för utrikes ärendena
kvarstod dock A. A. Besborodko, hvilket var
en följd däraf, att P. på detta område hade
ungefär samma tendenser som Katarina. Han
hatade nämligen, t. o. m. häftigare än hon,
den franska revolutionen och inbjöd Ludvig
XVIII att slå sig ned i Mitau samt gaf honom
200,000 rubel i årsunderhåll. I öppet krig med
Frankrike inlät han sig dock ej förr än 1798,
då han inträdde i andra koalitionen. Ryska
arméns missöden under fälttåget, hvilka P. ansåg
bero på bundsförvanternas förräderi, förmådde
honom snart att bryta med de allierade, inleda
underhandlingar med Bonaparte och förvisa Ludvig
XVIII från
Mitau. Samtidigt ingick han med Sverige, Danmark
och Preussen det väpnade neutralitetsförbundet
1800, riktadt mot England, och uppgjorde med
Bonaparte det s. k. stora förslaget, som gick ut
på att störta brittiska väldet i Indien. Hans
vrede mot England berodde till en del därpå,
att detta land icke ville afstå från Malta,
som egentligen tillhörde johannitorden, hvars
stormästare P. var sedan 7 nov. 1798. De stora
planerna omintetgjordes dock genom mordet
på P. Anledningen därtill var det allmänna
hat kejsaren genom sin despotism uppväckt,
synnerligen bland sina närmaste, som voro mest
utsatta för hans tyranni, och inom armén. Han
förbjöd en mängd klädespersedlar, som han
ansåg vara jakobinska; han förbjöd införsel af
utländska böcker och musikalier, förbjöd ryssar
att resa utomlands och förbjöd t. o. m. att
i officiellt språk använda orden samhälle,
medborgare o. d. Då han äfven började tänka på
att beröfva sina barn tronföljden, fingo de
missnöjde lätt tronföljaren på sin sida. En
sammansvärjning bildades, hvars ledare var
grefve P. L. von der Pahlen och hvars förnämsta
deltagare voro grefve Nikita Petrovitj Panin,
general L. A. T. von Bennigsen, bröderna
Zubov m. fl. Dessa inträngde i kejsarens
sofrum i Michailovska palatset natten emellan
23 och 24 mars (n. st.) 1801 och sökte tvinga
honom att abdikera. Därvid uppstod en strid,
under hvilken P. kullkastades och stryptes
med ett skärp. P. gifte sig 1) 10 okt. 1773
med Vilhelmina (Natalia Aleksejevna) af
Hessen-Darmstadt, som efter ett olyckligt,
barnlöst äktenskap dog 26 april 1776; 2) 18
okt. 1776 med Sofia Dorotea Augusta (Maria
Fedorovna) af Württemberg, som skänkte honom
nio barn och dog 5 nov. 1828. (Om henne se mrs
Colquhoun Grant, "Mother of czars: sketch of life
of Marie Feodorowna", 1905). Han efterträddes af
sin äldste son, Alexander I. Bland hans öfriga
barn må nämnas Nikolaus (kejsar Nikolaus I),
Konstantin och Mikael samt dottern Maria,
förmäld med storhertig Karl Fredrik af
Sachsen-Weimar och moder till kejsar Vilhelm
I:s af Tyskland gemål. Litt.: Kobeko, "Der
cäsarewitsch P. 1754-1796" (1886), Waliszewski,
"Autour d’un trône" (1894), T. Schiemann,
"Die ermordung P:s" (1902), Golovkin, "La cour
et le règne de P. I" (1905), och P. Morane,
"Paul I de Russie avant ravènement" (1907).
J. F. N.*
Paul, Jean [ʃã pål], pseudonym för den tyske
författaren J. P. Fr. Richter.
Paul, Hermann Daniel, tysk-finsk musiker och
öfversättare, f. 1827 i Mark Brandenburg,
d. 1885 i Helsingfors, uppträdde i flera
länder som violinist och slog sig 1862 ned
som musikhandlaro i den finska hufvudstaden,
hvars musikaliska sträfvanden han lifligt
främjade. Han blef 1869 e. o. lektor i tyska
språket vid därvarande universitet, sedermera
lärare i samma språk vid polyteknikum och andra
läroverk samt uppträdde sedan dels som författare
af skolböcker, dels som flitig öfversättare
till tyskan af både svensk och finsk poetisk
litteratur. Han utgaf öfversättningssamlingarna
"Finnische dichtungen" (1866) och "Aus dem
Norden" (1877), en öfversättning af Runebergs
"Kungarne på Salamis" (1869), vidare "Kanteletar,
die volkslyrik der finnen" (1882), innehållande
det mesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
