Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul (Paulus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul
256
Efter Korns plundring 1527 flyttade han till
Venezia. Af Paul III kallades han till medlem
af reformkommissionen 1536 ff. (se Paul 3),
men gled alltmera bestämdt öfver till det
katolska reaktionspartiet och förmådde Paul
III till inkvisitionens förnyande 1542 efter
spanskt mönster. Till Loyola kom emellertid
P. i spändt förhållande och blef kanske mer än
denne reaktionens ledare. Han var osjälfvisk,
men hård och hänsynslös, häftig och oberäknelig
och tålde ingen motsägelse. Ehuru han så fick
nästan blott fiender, blef han dock 1555 vald
till påfve, 79 år gammal. Han var då ännu
högväxt, andligt och kroppsligt spänstig, med
ett lif utan sedlig fläck bakom sig. Hatet mot
kättarna behärskade honom, och inkvisitionen var
hans hjärtebarn. Med skoningslös stränghet och
konsekvens lät han uppspåra och bränna kättare;
och äfven de mest renlärige, bl. a. kardinalerna
Mo-rone och Pole, träffades af hans obehärskade
misstänksamhet. Ett verkligt skräckregemente
rådde i Italien under hans tid. Protestantismen,
som åter bedref liflig propaganda i Neapel och
norra Italien, hejdades. P. protesterade också
mot religionsfreden i Augsburg och Ferdinand
I :s upphöjande på kejsartronen. I bullan
Cum ex apostolatus officio 1559, som skulle
hindra hvarje en gång för kätteri misstänkt
a U bli påfve (närmast Morone), upp-häfde
P. lydnadsplikten mot kättersk öfverhet och
förklarade rättrogna furstar berättigade att
eröfra kättares land. 1558-59 utfärdade han den
första för hela katolska kyrkan gällande Index
öfver förbjudna böcker; och den tillämpades
genast hänsynslöst i Italien, men afvisades
närmast af Sor-bonne och Spanien. P. motsatte
sig tridentinkon-siliets återupptagande, då
påfven ensam vore kyrkans herre. Hans ideal
var Innocentius III, då äfven allt världsligt
böjde sig under påfvemakten. I medelpunkten för
sin verksamhet satte han kyrkans reformering
genom sträng disciplin bland klerus och i
klosterlifvet; och hans regering betecknar
här trots alla öfverdrifter och misslyckanden
en märkessten i den katolska reformationens
historia. Hvad Hadrianus IV förgäfves försökt,
lyckades delvis för P. Äfven i fråga om
kardinalutnämningar kom med P. den stora
vändpunkten; redan hans första stora utnämning
1555 förde en rad af motreformationens män till
purpurn. - Och dock betecknar ej hans regering
den egentliga motreformationens början. Han
förhindrade väsentligen resultaten af sin
sträfvan genom sin utrikespolitik. Här var
han renässansens man. Från spanska nuntiaturen
medförde neapolitanaren P. ett glödande hat till
Spanien och Habsburg. Detta hat såväl som en
nationell känsla för Italiens nöd och beroendet
af nepotpolitiken (se nedan) förde honom att söka
göra påfven till Italiens politiske herre och
att utdrifva "barbarerna", närmast med franskt
stöd. Men han egde ej Julius II:s mili-
tära och politiska duglighet. Han besegrades
fullständigt af en spansk här under Alba, som
hotade Kom med ny plundring; påfven fick foga
sig i det spanska öfverväldet i Italien. Men
han hade hindrat den politiska grundvalen
för en aggressiv katolsk europeisk aktion:
föreningen mellan Spanien och påfvedömet. P :s
nyorganisation af episkopatet i Nederländerna
1556 fick också köpas med stora eftergifter
till Filip II:s statskyrkodöme och förberedde
f. ö. det nederländska upproret. Hans ställning
skadades ytterligare genom hans ovilja mot
Loyola, som efter dennes död 1556 förde till en
kritisk tid för jesuitorden. En fläck på P :s
reformregering blef hans starka nepotism. Bredvid
familjestoltheten medverkade här misstron till
kardinalerna. Den förnämste nepoten, brorsonen
Carlo Caxaffa, visade sig vara en skicklig
politisk äfven-tyrare, men i hög grad sedligt
och religiöst ovärdig. Detta blottades för
påfven kort före hans död; nepoternas regemente
bröts då tvärt, och P. vände sig helt till
det kyrkliga området; måhända kände han äfven
behofvet att på så sätt befria sig från ansvaret
inför eftervärlden för sina misslyckanden. Han
var den siste renässanspåfven och den förste
restaurationspåfven; han var den siste, som
förde en själfständig rent världslig politik,
och den siste, som bedref nepotism i gammal
stil. - Hufvudarbetet om P. IV är Pastor,
"Geschichte der römischen päbste seit dem ausgang
des mittelalters", VI (1913). Där bredvid en rad
uppsatser i "Re-vue des questions historiques"
(1906), "Re-vue bénédictine" (1905-09) och
"Revue d’his-toire ecclésiastique" (1909) af
R. Ancel samt en rad arbeten af samme förf.:
"La secrétairerie ponti-ficale sous P. IV"
(1906), "P. IV et le concil" (1907), "L’activité
réformatrice de P. IV" (1909), "Nonciatures de
P. IV" (1909-11); L. Reiss, "Die politik P:s
IV und seiner nepoten" (1909), och L. Pastor,
"Allgemeine dekreten der römischen inkvisition
1555-97" (1913). Jfr I n d e x libro-rum
prohibitorum, Inkvisition och litt. till Filip
II, sp. 220.
5. P. V, hette förut CamilloBorghese, f. 1552,
d. 1621, legat i Spanien, inkvisitor, 1596
kardinal, en den stränga kyrkliga disciplinens
och den ifriga pliktuppfyllelsens man, valdes
1605 till påfve. Han inledde en period i
påfvedömets historia af de högst spända
anspråk och de svåraste nederlag. P. dref
den motreformatoriska, af ’ jesuiternas
ofelbarhetsteorier stegrade på- palismen till
dess spets, men led ock, efter några smärre
framgångar i Italien, det af-görande nederlaget
i konflikten med Venezia 1605-07 (se S a r p i,
P a o l o), hvari interdiktets vanmakt emot äfven
en katolsk modern stat visade sig. P. fick
i Frankrike upplefva gallikanismens nya
uppflammande och jesuitordens tillbakaträngande,
i England den anti-katolska reaktionen efter
krutkonspirationen. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
