Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Parlament
116
d. o.), och de därstädes utvalda ombuden
blefvo därför, ehuru själfva tillhörande
feodaladeln och på grund häraf betecknade
knights (riddare), ej blott representanter för de
mindre kronvasallerna, utan för alla grefskapets
politiskt berättigade invånare. En kallelse till
dylika grefskapsombud finnes redan från 1213,
med hvilken påföljd är emellertid osäkert,
men 1254 kallades till ett skattebeviljande
riksmöte två valda riddare från hvart grefskap,
och 1265 kallade Simon de Montfort (se Montfort
3) ombud till ett parlament äfven från vissa
städer. Edvard I gaf genom sitt s. k. "model
parliament" 1295 stadga åt den på sådant sätt
uppkomna representationsrätten för grefskap
och städer, och därefter räknades som verkliga
parlament endast riksmöten, som bestodo af såväl
själfskrifna andliga och världsliga storvasaller,
med ett gemensamt namn kallade lorder (se Lord),
som af valda ombud från kommunerna (grefskaps-och
stads-) och därför med ett gemensamt namn kallade
c o m m o n s (se d. o.). I kallelserna till 1295
års parlament befalldes biskoparna att till detta
äfven medföra ombud för det lägre prästerskapet,
och denna befallning upprepas ännu i dag i deras
kallelsebref till parlamentet, ehuru den efter
1300-talet ej åtlydts, emedan kyrkan hade en
särskild representation, de båda kyrkomötena
från Canterburys och Yorks ärkestift (de
s. k. con-vocations). Det engelska parlamentet
var således ursprungligen en ståndsriksdag,
liksom den svenska riksdagen, och skulle
liksom denna också kunnat dela sig i stånd,
men till följd af den sociala klyftan mellan
storvasallerna och the commons samt det lägre
prästerskapets uteblifvande delade det sig i
stället på 1300-talet i två hus: the house oj
lords och the house of commons ("öfverhuset"
och "underhuset"), af hvilka det förra kan anses
som en fortsättning på magnum concilium och det
senare var den utvidgning af detta, som gjorde
det till en fullständig folkrepresentation. Det
engelska parlamentets fördelning i två kamrar,
som tjänat så många andra länder till förebild,
berodde således ej på en teori, utan på
tillfälliga historiska förhållanden. Denna
fördelning, som fördunklade ståndsprincipen,
medförde viktiga följder. Kontinentens rena
ståndsriksdagar betraktade sig egentligen
blott som målsmän gentemot konungen för
ståndskorporationernas privatintressen och voro
därför vanligen bundna af imperativt mandat (se
d. o.). I England hade däremot redan i Edvard I:s
kallelse till "the model parliament" betonats,
att detta hade att vårda allmänna riksintressen,
och efter parlamentets fördelning i kamrar
(i st. f. stånd) bröt (redan under medeltiden)
denna uppfattning alltmer sig fram; de imperativa
mandaten försvunno därför här småningom, och
parlamentet blef jämte konungen själfständig
hand-hafvare af statens makt (blef statsorgan i
st. f. ståndsorgan), hvilket t. o. m. ledt till,
att ordet parlament i England stundom användes
för att beteckna sammanfattningen af alla de
högsta statsmyndigheterna (parlament = "king,
lords and commons"9 "king in parliament"). Denna
det engelska parlamentets offentliga karaktär
blef en väsentlig orsak till, att det ej liksom i
allmänhet de kontinentala ständerförsamlingarna
dukade under för konungamakten; det behöfde ej
skaffas ur
vägen, för att denna skulle kunna häfda
statsintresset, utan deltog själf i dess
vård. Utan strid erhöll dock ej parlamentet de
härtill erforderliga befogenheterna, nämligen
a) lagstiftningsrätt, b) beskattningsrätt, c)
dömande och kontrollerande myndighet. - Under
närmaste tiden efter den normandiska eröfringen
skedde lagstiftningen hufvudsakligen genom
domstolsprejudikat (se La g s t i f t a n d e
makt, sp. 887, och Common la w), men det förekom
dock, särskildt under Henrik II:s tid, att
skriftliga rättsnormer gåfvos i magnum concilium,
hvilka emellertid äfven de betraktades som ett
slags domar och därför plägade kallas assiser
(se Assis). Under Edvard I började på sådant sätt
åväga-bragta stadganden kallas statut. Härigenom
uppkom statute law till skillnad å ena sidan från
com~ mön law, å andra från kungliga förordningar
(or-donnances), och redan 1322 erkände konungen,
att han egde stifta sådan lag endast tillsammans
med såväl lorderna som the commons. Med
parlamentsakt betecknades sedan hvarje beslut
af parlamentet i betydelsen "king, lords and
commons" (se ofvan), under det att ett förslag,
innan det godkänts af alla de tre myndigheterna,
benämndes bill. Ännu en tid framåt gjorde dock
konungarna, trots protester från parlamentet,
anspråk på att vid sanktionerandet af en bill
kunna ändra denna, men under huset Lancaster,
hvars åtkomsträtt till kronan var osäker (se
England, sp. 614) och som därför var mindre
själfständigt emot parlamentet än föregående
konungar, fastslogs uttryckligt, att ändringar
ej fingo göras, och då blef det också formligt
erkändt, att en parlamentsakt endast genom en
ny sådan kan upphäfvas. Vid medeltidens slut
var sålunda parlamentets andel i lagstiftningen
fullt betryggad, och den respekterades också
formellt af de mäktige Tudorerna, om också
dessa sökte utvidga den administrativa
kungliga förordningsrätten. Stuartarna
bestredo däremot principiellt parlamentets
lagstiftningsrätt, men den häraf föranledda
kraftmätningen utföll genom 1688 års revolution
fullständigt till parlamentets fördel, och
sedan Englands statsskick till följd ’häraf
blifvit parlamentariskt, har den kungliga
sanktionsrätten blifvit endast en tom form och
parlamentet sålunda fått legislativt envälde
(se Parlamentarism). I detta hade de båda husen
lika andel till 1911, men då stadgades att,
om underhuset under en tid af minst två år
i tre sessioner antagit en vanlig lagbill,
skall denna trots öfver-husets tre gånger
afgifna veto kunna sanktioneras. - Frågan
om skattebevillningsrätten var efter den
normandiska eröfringen till en början ej
aktuell till följd af de stora inkomster,
som det egendomliga engelska länsväsendet gaf
konungen (se L än s vase n, sp. 199 o. 204),
men de häraf möjliggjorda utpressningarna
framkallade omsider bestämmelserna i Magna charta
om en feodal skattebevillningsrätt. utöfvad af
commune concilium. Detta försök blef emellertid
ej f ullföl j dt. Först sedan en nationell
representation 1295 (genom modellparlamentet)
vunnit stadga, lofvade Edvard I (i den
s. k. confirmatio charta-rum) 1297 att ej
pålägga nya skatter utan samtycke af hela riket
(= parlamentet). Därmed uppgafs dock ej konungens
rätt att beskatta den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
