Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parkijaureforsen - Parkinson, John - Parkinson-Fortescue. Se Fortescue 3 - Parkkompani. Se Ingenjörstrupper, sp 642 - Parklöpare. Se Jordlöparsläktet - Parkman, Francis - Parkosz, Jakob - Park range - Parkum - Parkumäki - Parl. - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Parkinson-Parlament
114
mängden 18,s kbm. i sek., motsvarande
1,610 hkr. Fallet är icke användt
för några industriella ändamål.
J. F. N. Parkinson [pä’kinsan], J o h"n, engelsk
trädgårdsodlare, hofapotekare, botanicus regius
primarms hos Karl I, f. 1567 i London, d. där
antagligen 1650, författade några för sin tid
märkliga och ännu gärna studerade arbeten öfver
trädgårds-floran. Sitt namn gaf han den latinska
omskrifnin-gen "Paradisus in sole" (Park in
sun) och utgaf därför sitt förnämsta verk under
titeln Paradisi in sole paradisus terrestris, or
a choice garden of all sorts of rarest flowers
(1629; ny uppl. 1656). Han författade äfven
Theatrum botanicum, hvari flera tusen växter
beskrifvas (1640). C. Linn. Parkinson-Fortescue
[pä’kinson få’tiskjõ]. Se Fortescue B.
Pärkkpmpani. Se Ingenjörtrupper,
sp. 642. Parklöpare, zool. Se Jordlö parsläkte
t. Parkman [pärmen], Francis, nordamerikansk
historieskrifvare, f. 16 sept. 1823 i Boston,
d. där 8 nov. 1893, vann 1844 filosofisk
grad vid Harvard college och gjorde de
närmast följande åren forskningsresor bland
indianstammar. Återkommen med bruten hälsa,
egnade han sig åt specialundersökningar öfver
Amerikas kolonisationshistoria och besökte
åtskilliga gånger Europa. P:s skildringar af
det franska väldets i Nord-Amerika uppkomst och
förfall bära vittne om hans noggranna forskning,
oväld samt klara och målande stil. Bland hans
arbeten må nämnas Sketches of prairie and Rocky
mountain lif e (1848), History of the conspiracy
of Pontiac (1851), Pioneers of France in the
new world (1865), T’he jesuits in North America
in the seventeenth century (1867), La Salle and
the discovery of the great west (1869), The old
régime in Canada (1874), Count Frontenac and
New France (1877), Montcalm and Wolf e (1884)
och A half-century of conflict (1892). P:s
historiska arbeten (af hvilka de flesta förut
utkommit i flera uppl.) utgåfvos 1893 samlade
(i 12 bd) under titeln France and England in the
new world. De gifva en djup inblick i indianernas
karaktär och framställa med dramatisk kraft den
väldiga striden mellan England och Frankrike om
platsen som förhärskande kolonialmakt. P. var
äfven fackman på hortikulturens
område. Jfr biografi af G. H. Farnham
(1900). (V. S-g.) Parkosz
[pa’rkåj], Jakob, från Zhõrawica, den polska
grammatikens fader, kanonikus i Krakau och
rektor för dess universitet, afled 1455. I sin
skrift De orthographia polonica (utg. först
1830 af Bandtke) söker han reglera det
vacklande polska stafsättet och lämnar viktiga
upplysningar om det samtidiga polska uttalet.
Lll. Park range [pä’k réVndj], en bergskedja
i Rocky mountains i nordamerikanska staten
Colorado.
Pa’rkum (af outredd härledning), ett slags tjockt
bomullstyg, väfdt såsom kypert eller spetskypert.
Pa’rkumäki [-komäki], by i Sankt Michels län
i Finland, Rantasalmi socken, vid Haukivesi,
n. v. om Nyslott, känd genom det nederlag, som
en omkr. 1,300 man stark svensk afdelning under
öfverste Stedingk 21 juli 1789 där tillfogade
en rysk kår på 1,500 man under generalmajor
Schultz. Ryssarna förlorade omkr. 650 man,
svenskarna 186. Med anledning af segern utnämndes
Stedingk till generalmajor.
Pari., vid växtnamn förkortning för italienske
botanisten F. Parlatore (se d. o.).
Parlament (mlat. parlamentum, fr. parlement,
eng. parliament; eg. samtal), ursprungligen
under medeltiden benämning på alla slags
rådplägande församlingar och särskildt på
möten mellan konungarna och deras betrodde
män i rådet (rådsmöte) eller i och utom rådet
(herredag, se d. c.). Därvid behandlades
såväl politik som domstolsärenden, och när en
differentiering inträdde häruti, kom därför
parlament att beteckna dels politiska, dels
dömande församlingar. I Sverige användes ordet i
förra betydelsen in på 1300-talet (äfv. i svensk
öfversättning "konungens samtal") och i den
senare betydelsen om Erik XIV :s nämnd. Därefter
kom det ur bruk hos oss. I Englands och
Frankrikes statsrätt har det däremot blifvit
bestående, men så att det i England användes i
den förra, i Frankrike i den senare betydelsen.
1. Engelska parlamentet. Den angelsaxiska
herredagen, witenagemot (se England, sp. 607),
ersattes efter normandiska eröfringen 1066 med
en feodal hofdag (cour pléniëre; se Länsväsen,
sp. 198). Dennas kärna utgjordes af konungens
ständiga råd (curia regis, concilium ordinarium;
jfr M i n i s t e r, sp. 594), hvarur uppstått
dels den egentliga rådkammaren (se P r i
v y c o u n c i 1), dels de stora engelska
öfverdomstolarna (se Co u r t), men hofdagen
blef en allmän riksförsamling (Magnum 1. commune
concilium regni) genom tillämpningen af den
feodala regeln om alla omedelbara vasallers
skyldighet att på kallelse infinna sig till
länsherrens hof, och vid möten af detta slag
började i England från midten af 1200-talet
namnet parlament lästa sig. Emellertid torde
i allmänhet endast de förnämligare omedelbara
vasallerna ha inkallats: af andliga de två
ärkebiskoparna, biskoparna och abboterna, och
af världsliga gref varna (se Earl) och barones
major es, innehafvarna af sådana stora län, som
blefvo kallade baronier. Men 1215 föreskrefs i
Magna charta (se d. o.), att, ehuru visserligen
blott medlemmar af nämnda klasser skulle genom
personliga skrifvelser inkallas, kallelse
skulle utgå äfven till de öfrige omedelbare
vasallerna, likväl endast genom kungörelser
till sherifferna. Detta stadgande, som för
öfrigt sedan uteslöts ur kartan, ledde dock icke
till ett allmänt inkallande af mindre vasaller,
utan deltagande af sådana i dessa möten kom till
stånd på annat sätt. Det hade nämligen blifvit
sed, särskildt från Henrik II:s tid, att åt
på grefskapstingen utsedda personer öfverlämna
vissa offentliga uppdrag, och i analogi härmed
började man låta sådana i riksförsamlingarna
bevaka de mindre krön vasallernas intressen. Men
i grefskapstingen deltogo alla innehafvare af
freehold (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
