Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palma Christi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1345
Palmblad
1346
Under den långvariga litterära fejd, som började
1810, framstod P. på ett utmärkt sätt som förkämpe
för fosforisternas åsikter och en af den nya skolans
ledare. Kedan hans bidrag till "Phos-phoros" (1810-13)
tillhöra tidskriftens bästa. Han började där sina
öfversättningar från grekiskan med tolkningar af
Aischylos ("Den fjättrade Pro-methevs"), Odyssén
m. fl. I en Svensk verslära, som genomsågs och
gillades af Adlerbeth, framlade han ett värdefullt
försök öfver svenska språkets metrik. I dialogen
Öfver romanen (1812), som står på Fr. Schlegels
och Schellings ståndpunkt, visade han sin ovanliga
beläsenhet, sitt utbildade kritiska sinne och en
prosastil, som redan då utmärkte sig för behag och
smidighet. Äfven som granskare beträdde P. där för
första gången ett fält, på hvilket han sedan skulle
utveckla ett så betydande mästerskap. Sin egen vittra
alstring fortsatte han under denna tid med noveller,
som infördes i "Poetisk kalender". Dels utgöra de
en sammanhängande följd: Vådeiden, Fjällhvalfvet,
Resorna, Slottet Stjerneborg och Åreskutan} dels
äro de fristående: Amala (1817; ny uppl. 1911)
och Holmen i sjön D all. De förra utgjorde "en
väfnad af lokaliserade reminiscenser efter Tieck
och Goethe, försatt med en god del gammalnordisk
uppsluppenhet och en romantisk krydda af äfventyr
och sällsamma karaktärer samt utmärkt af en klar,
rask, målande stil och ett tjusande gladt lynne". De
äro första försöken i Sverige till en novellistik
med prägeln af högre andlig kultur och scenen
förlagd till de högre klasserna. Det var dessa
berättelser P. längre fram grundligt omarbetade och
sammanslöt i Familjen Falkensvärd (1844, 1845; ty
öfv. 1846). Dessutom tolkade han Tiecks "Folksagor"
(bd l, 2 och 4, 1810-13), Sofokles’ sorgespel
(l:a bd, 1812) m. m. - Sin största förtjänst om
den nya skolan och utvecklingen af den litterära
granskningen inlade P. genom redaktionen af "Svensk
Iiteratur-tidning" (1813-24), hvars jämförelsevis
långa lifstid hufvudsakligen berodde på "hans lärda
och kritiska mångsidighet, hans oegennyttiga själf
uppoffring, hans jättestarka arbetskraft". Enligt
P:s egen uppgift skrefvo han och Hammarsköld det
mesta i densamma, i de båda sista årgångarna måste
P. själf författa "hälften eller två tredjedelar". Det
var detta organ, som framställde nyromantikernas
uppfattning af religion och vitterhet, konst och
vetenskap. Polemiken mot "Journalen" (se Nyromantik,
sp. 273) leddes också med talang, och äfven detta
bör till stor del skrifvas på P:s räkning. Att det
emellertid fordrades ej blott flit och begåfning,
utan äfven mod att ställa sig i spetsen för ett
dylikt företag, intygas af de försök, som 1815
gjordes att på enskild väg hämma yttrandefriheten
för de unge. Med anledning af en i tidningen införd
granskning af Svenska akademiens handlingar lät
nämligen universitets-konsistoriet, på tillskyndan af
dåv. kansleren, uppkalla P. som akademiboktryckare och
hotade honom med förlust af sitt kontrakt, om anfallen
mot akademien och dess ledamöter fortsattes. Äfven
från hofkanslern af Wetterstedt afgick en skrifvelse
till tidningens redaktion, i hvilken han lät denna
befara en indragning, om ej tonen i dess artiklar
ändrades. Dessa påtryckningar och "Journalens"
påpasslighet kunde emellertid ej grumla P:s goda
Tryckt den 18/5 14
lynne eller minska hans ifver. Också kan med fog
påstås, att den nya skolans inflytande på den svenska
odlingen till icke ringa del förmedlades genom det
nu nämnda organet, och P:s deltagande i striden
blef sålunda af afgörande vikt. Hans vittra och
vetenskapliga kritik var omfattande och betydelsefull,
till formen liffull och energisk. Som polemiker egde
han åtskilliga ovärderliga egenskaper: orubbligt
lugn, osviklig fyndighet och gläd-tighet, seghet i
åsikter och mångsidig bildning samt en måttfullhet,
som undvek ytterligheter och fantasterier.
Under detta verksamma skede hade P. med synnerlig
förkärlek egnat sig äfven åt geografiens studium. Han
uppfattade denna vetenskap från nya, vidsträckta
synpunkter, och det lider intet tvifvel, att
hans verksamhet på detta område skulle blifvit
af verkligt epokgörande betydelse, om den varit
förlagd t. ex. i Tyskland. De afhandlingar han
offentliggjorde i "Hennes" (1821) och "Svea"
(1818-31): Om persernas fornhäfder, Om hinduernas
fornhäfder, Om Tibet m. fl., voro, liksom Palestina
(1823; 3:e uppl. 1842), förelöpare till det storartade
arbete öfver Asien, som började se dagen 1826 under
titel Handbok i physiska och politiska, äldre och
nyare geographien (5 dlr, 1826 -37) och, ehuru
ofulländadt, vittnar om sin författares ofantliga
beläsenhet och förmåga af liflig framställning. 1825
utkom Lärobok i . . . geogra-phien, 2:a kursen
(den l:a var af Kr. Stenham-mar). En mindre dylik af
1835 har upplefvat 14 upplagor (1875; från den 13:e
omarbetad af I. U. Sörensson), eftertryckts i Finland
och haft betydligt inflytande på det geografiska
studiets upp-lifvande i Sverige. Sedan utgaf han
Utkast till fäderneslandets geograf, (1829; 3:e
uppl. 1848), Berättelser ur gamla historien (1830),
Lärobok i nyare historien (1832; 7:e uppl. 1872),
Lärobok i verldshistorien (1845) m. fl., genom
hvilka arbeten han inlagt verklig förtjänst om
vår undervisningslitteratur. - Emellertid afbrötos
fullbordandet af det nyssnämnda stora verket och öfver
hufvud P:s geografiska studier, då han ansåg sig böra
söka professuren i grekiska, eftersom annan befordran
ej stod att få, och äfven erhöll densamma 1835. Han
hade ej varit främmande för ämnet under sin föregående
bana, och han utgaf som prof bl. a. en öfversättning
af Sofokles’ "Konung Oidipus" (1834). Han gjorde
nu samlingar för ett arbete i grekisk arkeologi,
hvilket omsider utkom med offentligt understöd:
Grekisk fornkunskap (2 bd, 1843-45), samt utgaf i
akademiska afhandlingar öfversättningar af Sofokles
(1838-41) och Aischylos (1841-45) m. m. Men dessutom
fortfor han att författa i de tidskrifter, som utgingo
från Uppsala. Så infördes i "Skandia" (1833-37)
Historisk blick öfver den svenska näringsflitens
utveckling (1834, 1835), ett ganska innehållsrikt och
på källstudier grundadt arbete, vidare uppsatser och
granskningar i "Svenska Litteraturföreningens tidning"
(1833-38), "Mimer" (1839) och "Frey" (1841-50). Af
allt större betydenhet blef äfven P:s medarbetarskap
i "Biographiskt lexicon" (från 1835), och han nådde
omsider i sina biografier ett ovanligt mästerskap,
mindre genom forskningens grundlighet än genom
den skarpa blicken för karaktärer och den eleganta
framställningen. Han fick
20 b. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
