Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleografisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat material, de inskränkas till blott hjälpredskap
för dessa senare ("stenredskapskulturens
förfall"). Redskap af horn och ben användas däremot
i största omfattning och nå en precision och finess
i utförandet, en rikhaltighet i formerna och en
mångfaldighet i användningen, vida öfverträffande
de flesta nutida naturfolks. Endast grönländare
och eskimåer kunna i detta afseende upptaga täflan
med magdalénienkulturen. Lika öfverraskande som
detta ofantliga uppsving af redskapskulturen och
tekniken är den fullkomning, som konsten under
denna period har att uppvisa. Redskap, prydnader,
grottornas klippväggar, allt orneras och smyckas i
gravyr, skulptur och målning. Bland periodens mest
karakteristiska redskap må särskildt framhållas
harpunerna, kastträet eller spjutslungan
samt de s. k. kommandostafvarna (ett slags
pilskaftsräckare). Bland konstens yttringar må här
särskildt framhållas de bekanta grottmålningarna
från Altamira, Font-de-Gaume etc. Bärare af
magdalénienkulturen är en ny paleolitisk människoras,
den s. k. Cro-Magnonrasen.
Med glaciärernas tillbakagång, med minskningen
i djurvärldens formrikedom går hand i hand ett
fullständigt förfall, ett utarmande af den högt
utvecklade magdalénienkulturen samt ett fullständigt
försvinnande af den paleolitiska konsten. Efter
magdalénienperioden uppträder intet med dess
konstyttringar jämförbart förr än med den klassiska
kulturen. De kulturperioder, som följa magdalénien,
sammanföras vanligtvis under benämningen mesoliticum
och bilda i vissa afseenden en öfvergång till
neoliticum eller den yngre stenåldern. Det nutida
skogsklimatet med nutidens vildflora och vildfauna är
för mesoliticums mest kända och mest karakteristiska
period utmärkande. De nordiskt alpina djuren liksom
de för stäppen egendomliga ha försvunnit, mammuten
och ullhåriga noshörningen äro utdöda. Periodens
karakteristiska djur är hjorten. Azylienkulturens
hufvudhärd synes Pyrenéertrakten ha varit; särskildt
grottan vid Mas-d’Azil har i detta afseende varit rikt
gifvande. Azylienkulturens stenredskap öfverensstämma
med magdalénienkulturens. Benredskapen äro dock till
skillnad från motsvarande under magdalénien stadda i
fullständig tillbakagång. Det dominerande redskapet är
harpunen, men af hjorthorn och ej af ben, platt och
ej rund. Öfriga redskap äro till former och syften
ytterst fattiga. Obetydliga smycken bestående af
genomborrade tänder af hjort, vildsvin eller björn
samt musslor äro de enda, som förekomma. Begrafning
af den döde iakttages alltjämt, men synes ha erhållit
synnerligen egendomliga former (begrafning af de
från bålarna skilda hufvudena med orientering). Äfven
användning af ockra för begrafningsbruk förekommer.
Öfverraskande och gåtfullt verka de med ockra målade
kiselstenarna. Touranien och tardénoisien anser man
numera vara lokaltyper af azylienkulturen.
Litt.: Hœrnes, "Der diluviale mensch in Europa"
(1903), Obermaier, "Der mensch der vorzeit" (1913),
och G. Backman, "Människans förhistoria. I. Den
äldre stenåldern" (1911). Jfr vidare tidskrifterna
"L’anthropologie", "Zeitschrift für ethnologie" och
"Journal of the anthropological institute of Great
Britain".
G. B-n.
Paleolitisk konst (jfr Paleolitiska
perioden), de konstyttringar, som falla inom tiden
för den äldre stenåldern. Närmare bestämdt menar man
härunder endast de yttringar af skön konst, hvilka
tillhöra den äldre stenåldern inom Europa samt de
Medelhafvet kringgärdande kusterna af Afrika och
Asien; utomeuropeiska paleolitiska perioder äro vi
ännu föga underrättade om.
Under paleolitikernas äldsta perioder, de
s. k. chelléen (med acheuléen) och moustérien kan
man blott med mycken reservation tala om förekomsten
af någon konst. Bortsedt från yrkesskickligheten,
ligger dock i den utprägladt symmetriska formen hos
dessa äldsta perioders vanligaste och viktigaste
flintredskap, mandelkilen (coup-de-poing), en
yttring af en viss konstnärlig uppfattning. Något,
som motsvarar hvad vi i våra dagar förstå med konst,
anträffa vi ej förrän under de yngre perioderna
af den äldre stenåldern. Dess tidigaste yttringar
äro icke figurala, d. v. s. återgifvande i form
eller konturer af den yttre omgifningen, af naturens
lefvande varelser, utan i stället geometriska, motiv
uppbyggda af punkter, streck och linjer.
Redan under den moustérienperioden följande
aurignacien finner man redskapen af horn och ben
utsmyckade med de enklaste geometriska ornament,
såsom rutornamentet under mellersta aurignacien och
vargtandsornamentet under yngre aurignacien. Äfven
andra enkla geometriska orneringar ha användts, radvis
anordnade korta streck, gruppvis andrdnade sådana,
en rad kryss (upplöst rutornament) m. m. Under
samma period uppträder också friskulpturen för
första gången: små människostatyetter, där de
kvinnliga könskaraktärerna i hög grad öfverdrifvits
(måhända ett slags fruktbarhetsgudar; se den till
art. hörande illustrationssidan, fig. 1 o. 2). Från
vissa fyndplatser känner man små elfenbenssniderier
föreställande renar, mammuter o. s. v. Dessa
tillhöra dock samtliga aurignacienperiodens yngre
och yngsta skeden. Af figuralt graverade föremål har
man inom aurignacien funnit blott de mest obetydliga
spår. Icke desto mindre är det just denna sistnämnda
konstform, som under de följande kulturperioderna mer
och mer tar öfverhanden, för att under magdalénien,
då friskulpturen öfverges, bli alldeles förhärskande.
Under följande epok, solutréen (fig. 3–4),
blir konsten ännu rikare. Icke blott de olika
benredskapen utsiras genom olika, enkla, lineära
geometriska ornament, utan man inristar, möjligen
i rent prydnadssyfte, djurfigurer på små, ungefär
fyrkantiga benplattor, hvilka försetts med ett litet
hål, på sin öfre sida, uppenbarligen för att bäras
upphängda på en sena eller rem. Den skulpterande
konstens yttringar anträffas under denna period mera
sällan än under föregående. Däremot förekomma ganska
rikligt skulpturer i låg relief, så rikligt att
dessa rent af karakterisera perioden. Häst och ren
äro de vanligaste motiven. Cirklar och spiraler samt
af dessa element sammansatta figurer förekomma äfven.
Den nästföljande s. k. magdalénienperioden
(fig. 5–17) eller rentiden är en den sköna konstens
tidsålder. Magdalénienkulturen kännetecknas nämligen i
alldeles särskild grad genom smaken för ornamentering
samt den höga ståndpunkt och fulländning, hvartill
konsttekniken hunnit. Ornamenteringen af föremålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
