Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleografisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslutande under de senare tre perioderna, har
gett anledning till en uppdelning af paleoliticum
i två hufvudskeden: ett yngre och ett äldre. Att
märka är äfven, att den äldre paleoliticums kulturer
rikligast förekomma i Nord-Frankrike och Belgien,
under det att de yngre paleoliticums kulturer ha sitt
utstrålningscentrum kring Pyrenéerna.
Chelléenperiodens verktygsskatt är mycket formfattig
och primitiv. Det är knappast annat än stora
klumpigt formade "handkilar" af en viss mandelform,
tillslagna å båda sidor, ofta endast i sin främre
del. Djurvärlden under denna tid förutsätter ett
varmt klimat. Flodhäst, syd- och gammalelefanten
(Elephas meridionalis och antiquus), Mercks
noshörning, sobelkatten, talrika hjortarter, hästar
och bufflar. Däraf att denna fauna afgjordt pekar
hän på Afrika, har man velat draga den slutsatsen,
att också den tidens människa (Heidelbergrasen;
möjligen också sedan neanderthalrasen, jfr Människan
3) invandrat från Afrika.
Under acheuléen (fig. 5–7) blir mandelkilen alltmera
tillspetsad, ofta synnerligen tunn, alltid mycket
väl bearbetad. Under yngre acheuléen göres basen ofta
mycket bred, så att triangelformiga typer uppkomma. De
smärre verktygstyper, som redan under chelléen
uppträda vid sidan om hufvudverktyget, mandelkilen,
äro under acheuléen något formrikare. Sålunda
förekomma verktyg, som man tolkat som primitiva
knifvar, prylar, skrapor, hålskrapor etc. Af
chelléenperiodens varma djurvärld ha nu flera slag
af de mest karakteristiska formerna försvunnit,
såsom flodhästen, Elephas antiquus och den merckska
noshörningen, och i deras ställe uppträda former, som
karakterisera ett mera kallt klimat, såsom mammuten
och den ullhåriga noshörningen. Nu liksom under
chelléen lefde människan som fritt kringströfvande
nomad; det är först under följande period i och med
temperaturens stadiga sjunkande, som hon tvingas söka
sitt skydd i klippornas grottor, hvarvid hon endast
tog i bruk sådana, som hade sina ingångar riktade
mot söder, eller under utskjutande klippsprång.
Under moustérienperioden spelar handkilen i
motsats mot förr en underordnad roll. Den blir
ganska sällsynt, är af medelstorlek och saknar den
förra noggranna tillslagningen. Däremot utmärker
sig den öfriga serien af moustérienredskap för en
anmärkningsvärdt stor formrikedom och tillika för
ett ytterst noggrant utförande af tillhuggningen,
som dock endast utförts på den ena sidan. Bland
dessa småformer märkas moustérien-handspetsen,
dubbelspetsen, en stor serie olikformade skrapare,
borr och prylar. Nyligen har man dessutom anträffat
slungstenar. Under hela äldre paleoliticum var
redan eldens bruk kändt. Redan vid slutet af
acheuléenperioden måste den klimatförsämring inträdt,
som ledde till uppträdandet af moustérienperiodens
istid. Stäpper och tundror bilda denna kulturepoks
yttre ram. Grottlejon, grotthyena, mammut,
vildhäst, uroxe, bison, ren, myskoxe, stenget, hjort
etc. sammansätta epokens utpräglade köldfauna. Under
moustérienperioden slutligen uppträder för första
gången en regelrätt begrafning af den döde. Mot slutet
af moustérienperioden har man (t. ex. i La Quina)
anträffat små benbitar, som uppenbarligen användts
som något slags redskap.
Den fullständiga förändring af kultur och
industri, som utmärker inbrottet af den yngre
paleolitiska perioden och speciellt af aurignacien,
sammanhänger möjligen med invandring af en ny ras,
den s. k. aurignacienrasen. I och med uppträdandet
af denna nya ras iakttages i redskapsinventariet ett
rikligt utnyttjande af ben och horn vid sidan om sten
och flinta. Karakteristisk är också en rasens sträfvan
efter elegans i redskapernas form, ett utprägladt
sinne för skönhet och regelmässighet. Klimatet är ett
utprägladt kontinentalt stäppklimat. Djurvärlden är
alltjämt glacial, liknande moustérienperiodens. Äfven
denna tids människor föredraga klippgrottorna som
bostäder. I stället för de numera fullständigt
försvunna handkilsformerna liksom ock i stället
för vissa af de öfriga gröfre moustérientyperna
uppträda under aurignacien utomordentligt väl, nästan
undantagslöst blott på ena sidan, bearbetade typer,
af hvilka långsmala prismatiska knifvar äro mest
karakteristiska. Verktyg och vapen utförda af horn,
ben och elfenben uppträda i stort antal och för mycket
växlande ändamål. Prydnader och smycken af snäckor,
tänder, horn och ben ha användts och anbragts som
hufvudnät (diadem? mössor?), halsband, bröstprydnader,
arm-, handleds- och knäband. Begrafning, tro på ett
lif efter döden, och vissa till mystiken hörande
handlingar (användning af rödockra vid begrafning)
förekomma äfven. Under aurignacien framträda för
första gången i mänsklighetens historia yttringar
af skön konst. Gravyren (geometrisk ornamentik)
och friskulpturen (mänskliga, hufvudsakligast
kvinnofigurer) äro dess väsentligaste yttringar under
denna period (jfr Paleolitisk konst).
Solutréenperioden (fig. 8–27) utmärker
sig hufvudsakligast genom en ändring i
tillslagningstekniken af flintredskapen
(yt-retusch och ej kant-retusch). De
lagerbladsformade flintspetsarna samt de ensidigt
skaftade flint(spjut)spetsarna äro för periodens
flintinventarium mest karakteristiska. Benredskapen
äro mycket talrika och af mycket olika slag
(bl. a. för första gången sirligt utförda
synålar). Stora gräsbevuxna prärier samt ett mildare
klimat än under aurignacien ha bildat den geografiska
ramen till solutréen. Inom djurvärlden dominerar
hästen, därjämte förekomma grottlejon, grotthyena och
grottbjörn, murmeldjur, mammut, ren, kanadisk hjort,
älg och saiga-antilop. Inom yttringarna af skön konst
tillkomma under denna tid lågrelief och figurala
(konturutskurna) gravyrer i elfenben, ben och sten,
konturgraverade hällristningar (figurala motiv) samt
rikare geometrisk ornamentik, där också cirklar och
spiraler tagits i bruk.
Magdalénienperioden (fig. 28–35), som utgör den
yngre paleolitiska periodens afslutning, bildar på
samma gång också dess glanspunkt. Den sammanfaller
geologiskt med en försämring af klimatet. I samband
därmed blir inom djurvärlden framför allt renen och
därnäst (möjligen mera under yngsta afdelningen af
magdalénien) bison utmärkande. Därjämte vildhäst,
saiga-antilop, myskoxe, kanadisk hjort m. fl. Mammuten
och den ullhåriga noshörningen förekomma ännu
under periodens tidigare del, men sparsammare än
förut, och försvinna slutligen under dess yngre
skede. Stenredskapen träda under denna period
afsevärdt tillbaka för redskap af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
