Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarmed han från fransk sida där behandlades,
torde också gjort honom ännu mera benägen för
anslutningen till nämnda makter, och deras vänskap
sökte O. med orubblig följdriktighet under hela
sin politiska bana åt Sverige förvärfva och
bibehålla. Under fredskongressen beredde han också
den Sveriges öfvergång till Frankrikes motparti,
hvilken efter freden fullständigt följde. 1679
återvände O. hem och fungerade vid Karl XI:s bröllop
på Skottorp som öfverstemarskalk med uppdrag att
hälsa den unga prinsessan vid landstigningen å hela
rikets vägnar (maj 1680). Några månader därefter,
efter J. Gyllenstiernas död, öfverlämnade konungen
hela ledningen af utrikes ärendena åt O. i egenskap
af kanslipresident med den enda föreskrift att sörja
för fredens upprätthållande. Genom ett ovanligt mått
af klokhet och försiktighet lyckades han nära ett
tjugutal år fullgöra denna konungens föreskrift. Hans
ledande politiska principer voro alltjämt vänskap
med sjömakterna (Holland och England) och kejsaren
samt en nära förbindelse med holsteinska huset som
stöd gentemot Danmark. Det var dock under beständig
strid han lyckades tillkämpa sina åsikter framgång. I
okt. 1680 vann han i rådet den första af de segrar,
som afgjorde den nya riktningen af Sveriges
utrikes politik och som hade till närmaste följd
afslutandet af det viktiga s. k. garantifördraget i
Haag 30 sept. 1681, "det mest vågade och tillika
det mest afgörande steget i Karl XI:s yttre
politik", uppslaget till ett helt system af nya
politiska kombinationer i Europa. Det där utstakade
programmet fullföljde O. med den mest fulländade
statsmannaskicklighet under Karl XI:s regering,
och händelsernas utveckling bevisade till fullo
riktigheten af den beträdda banan. O:s maktställning
var emellertid starkast under 1680-talet, i synnerhet
under dess förra hälft. 1682 lyckades han genom en
ceremonitvist aflägsna den naturlige hufvudmannen
för sina motståndare, franske ambassadören, som
därefter lämnade landet. Nya fördrag med Holland
och Brandenburg 1686, ett beslutsamt uppträdande mot
Danmark i den holsteinska tvisten, som ändade med det
för den svenska statskonsten ärofulla Altonafördraget
1689, en hjälpsändning till Vilhelm af Oranien vid
hans tåg till England för att vinna dess krona 1688,
äfvensom till de emot Frankrike stridande allierade
makterna, voro frukter af O:s inflytande vid denna
tid. Med början af 1690-talet led detta dock ett visst
afbräck. Ett franskt ombud samlade åter ett parti
i Sverige. Flera bland dem, som egde Karl XI:s öra,
främst Nils Bielke, voro Frankrikes vänner. I april
1691 väntade man en "katastrof i O:s ministerio",
då det var tydligt, att konungens förtroende till
O. var rubbadt. Men O. lyckades för konungen framlägga
bevis för motståndarnas förbindelser med Frankrike
och räddade sig och sin ställning, mot hvilken dock
anfallen snart åter upptogos. De allierades segrar
mot slutet af 1691 voro tillika O:s, och 1692 slog
han genom nya framlagda bevis för stämplingar med
Frankrike fullständigt sina motståndare i Nils Bielkes
person. Emellertid var det uppenbart, att konungen
ej mera så obetingadt som förut lyssnade till O:s
ord. Åtgärder beslötos understundom, som stredo mot
hans åsikter, hvilka åtgärder han dock, då de skulle
komma till utförande, med utomordentlig skicklighet
merendels beröfvade deras kraft och betydelse. Under
Karl XI:s sista år lyckades dock det franska partiet
vinna alltmer terräng under ledning af Wallenstedt
och Hastfer. Under loppet af 1695 och 1696 led
O. flera kännbara nederlag, men den uppflammande
dansk-holsteinska striden, i hvilken konungen och
O. voro fullkomligt ense, räddade åter en gång hans
ställning. Han var åter i full utöfning af sin makt,
då Karl XI dog, 1697. Till följd af det anseende
Sverige genom O:s politik vunnit hade det då nyss
blifvit utsedt till medlare på den stora kongressen
i Rijswijk. – Genom sitt testamente hade Karl XI
insatt O. till en af förmyndarna för Karl XII,
men i denna nya regering befann han sig ofta i
minoriteten. Blott i holsteinska frågan vann han
afgjord seger, då man beslöt att å Sveriges vägnar
afge bestämda förklaringar till hertigens förmån. Icke
ogärna såg O. därför Karl XII:s myndighetsförklaring,
i hopp att hos honom vinna mera gehör. Däruti
missräknade han sig visserligen i likhet med så
många andra på det hela, men den gamle statsmannen
lämnades likväl i okvald utöfning af sitt ämbete
och lyckades t. o. m. i många viktiga frågor vinna
konungen för sin uppfattning. Genom sin vidsträckta
erfarenhet och sina mångfaldiga förbindelser hade
han en rikedom på utvägar att göra sig gällande,
helst hans motståndare råkat i ännu djupare onåd än
han själf. Nya förbund afslötos med sjömakterna och
kejsaren, medan O. beröfvade en med Frankrike ingången
allians all vådlig innebörd. – Med djupt bekymmer såg
O. emellertid Karl XII:s fullständiga likgiltighet för
alla förnuftiga diplomatiska beräkningar. Utan att
tröttna eller afskräckas af konungens köld varnade
han och gaf råd än direkt, än genom andra. Varnande
höjde han sin röst vid förvecklingarna med Danmark
för Holsteins skull 1699; med ifver yrkade han på
antagande af Polens fredsanbud efter slaget vid Narva
och efter öfvergången af Düna. Hans sista afsked till
Karl XII var en med redan döende sinnen skrifven,
bevekande bön om fred, åtminstone med en af fienderna
(det s. k. "Oxenstiernas memorial" af 5 mars 1702). –
Utom nu nämnda diplomatiska uppdrag utöfvade O. flera
af de funktioner, som förut tillkommit rikskansleren;
så t. ex. talade han ofta på konungens vägnar
till ständerna, föredrog riksdagspropositionerna
o. s. v. 1681 valdes han till Åbo universitets och
1686 till Uppsala universitets kansler.
O. skildras till sin person som "en fin och försiktig
herre, liten till växten, med ett saktmodigt väsen,
men af en karaktär, som utmärkte sig för en ovanlig
ihärdighet och seghet; för öfrigt arbetsam i hög
grad, lugn, älskande prakt, men med små tillgångar"
(Carlson). I sin enskilda hushållning trycktes han
ofta af behofvet, framkalladt till en del af omsorgen
för hans 18 barn.
16. Gustaf Gabrielsson O., grefve, den föregåendes
broder, riksråd, landtmarskalk, f. 16 mars 1626 på
Mörby i Uppland, d. 18 nov. 1693 i Stockholm. Efter
slutade studier i Uppsala gjorde han 1646–48 i
sällskap med sin broder Bengt en utländsk resa
och utnämndes 1653 till drottning Kristinas
öfverkammarherre. Han deltog sedermera i Karl X
Gustafs fälttåg som chef först för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
