Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 1155-1156 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blef 1691 gift med pastorn N. Bergius (se därom Bergius, N.).

15. Bengt Gabrielsson O., grefve, den föregåendes
broder, kanslipresident, en af Sveriges utmärktaste statsmän,
f. 16 juli 1623 på Mörby i Uppland, d. 12 juli 1702 i Stockholm.

Bengt Gabrielsson Oxenstierna vid tiden för westfaliska freden.

Efter studier i Uppsala,
där han 1643 valdes till rector illustris, begaf han
sig 1645 på utrikes resor, hvarunder han genomreste
kontinentens viktigaste länder. Efter ett kort
besök hemma 1648 fick han tjänstgöra vid den stora
fredskongressen i Osnabrück. Det var den blifvande
statsmannens första lärospån. Under sin vistelse i
Tyskland kom han i närmare beröring med dåv. pfalzgrefven
Karl Gustaf, hvars synnerliga bevågenhet han
förvärfvat. Af honom som generalissimus förordnades
han 1650 att å Sveriges vägnar vara deputerad
vid den s. k. exekutionstraktaten i Nürnberg,
och vid sin hemkomst till fäderneslandet, våren
1651, rekommenderades han af pfalzgrefven varmt åt
Kristina. Nu följde hastigt det ena viktiga uppdraget
på det andra. 1651 fick han förnyad instruktion
som svensk "abgeordneter" i Nürnberg. Efter
upplösningen af konferensen där begaf han sig på
eget bevåg till Frankfurt för fortsättande af de
oafslutade underhandlingarna och utnämndes 1651
till "legatus plenipotentiarius" där. Följande
året fick han K. M:ts befallning att bege sig
till Böhmen för att som svensk ambassadör bevista
kejsarens och kurfurstarnas sammankomst i Prag,
hvarvid han bl. a. skulle söka utverka investitur å
Sveriges tyska provinser. Till följd af Brandenburgs
protest misslyckades visserligen detta, men O. fick
befallning att följa kejsaren till riksdagen i
Regensburg för att fortsätta sina bemödanden. Under
tiden hade han utnämnts till president i Wismarska
tribunalet. I början af 1653 lämnade han Regensburg,
och jämte Schering Rosenhane organiserade han det
nya tribunalet samt var en af dem, som på Sveriges
vägnar mottogo stadens hyllning. Knappt hade Karl X
Gustaf bestigit tronen, förrän han kallade O. till
nya diplomatiska värf, åt hvilka med konungens
ständigt växande förtroende han oafbrutet under dennes
regering egnade sina krafter. Redan 1654 fick han i
uppdrag att representera Sverige vid den stundande
kretsdagen i Neder-Sachsen. På vägen dit borde han
besöka Celle, Wolfenbüttel, Hannover och Magdeburg
för att där framkalla en stämning till Sveriges förmån
i striden mot Bremen. I slutet af året inkallades han
i rådet, hvarjämte han blef kansliråd. I början af
1655 kallades han att från Wismar skyndsamt infinna
sig hos konungen, emedan denne önskade använda hans
tjänst i kansliet. Under det s. å. begynnande polska
fälttåget åtföljde O. Karl Gustaf till en början till
Warschau, där han i slutet af
1655 och början af 1656 förblef i egenskap af
guvernör öfver Stor-Polen och Masuren och där han
på ett förträffligt sätt sörjde för förvaltningen
af landet, för Warschaus förseende med lifsmedel,
för de sjukes nödiga skötsel, för värfningen af
nya regementen o. s. v. Efter Warschaus fall och
Erik Oxenstiernas död utnämndes O. i okt. 1656
till guvernör öfver Kulmska palatinatet, hvartill
lades Kujavien och Masovien. Där öfvertog han den
ärofulla Oxenstiernska förvaltningens traditioner och
fullföljde dem på ett sådant sätt, att t. ex. staden
Thorns invånare sedermera med beredvillighet offrade
lif och blod för svenskarna i striden emot egna
landsmän. När Karl Gustaf 1657 tågade till Danmark,
lämnades nämligen O. kvar i Thorn, hvarest han,
trots det nästan förtviflade läget, ej blott visste
att försvara sig med beundransvärd uthållighet i nära
ett och ett halft år, utan äfven lyckades genom sin
kallblodiga ståndaktighet och det sken af styrka, som
han, trots fästningens oerhördt utblottade tillstånd,
genom sin bestämda hållning vid underhandlingen
förstod att ge svenskarnas sak, utverka sådana
kapitulationsvillkor, att de blefvo utgångspunkt
för de följande fredsunderhandlingarna. Det föll
därför nästan af sig själf, att O. äfven skulle bli
en af fredskommissarierna i Oliva, hvartill han också
hösten 1659 utnämndes. I underhandlingens bringande
till lyckligt slut hade han en väsentlig del. När han
sedan efter freden 1660 återvändt, ingrep han genast
vid det första rådssammanträde han hemma bevistade
på ett afgörande sätt i ärendena, i det han lyckades
afstyra ett i polskt intresse väckt förslag om förbund
med republiken mot Ryssland. Om O. emellertid haft
någon äregirig förhoppning att hemma spela en mera
betydande roll, fann han snart, att Per Brahes och
Magnus Gabriel De la Gardies regering ej var förmånlig
för Oxenstiernornas inflytande. Han utnämndes nu till
den nästan liktydigt med en landsförvisning betraktade
posten att vara president i Wismarska tribunalet,
hvilken plats han dock icke ville mottaga. I
stället erhöll han 1662 sin faders förra ämbete:
generalguvernörskapet i Livland, hvilken tjänst
han innehade till 1666. I nov. 1665 hade han ånyo
kallats till president i tribunalet i Wismar. Denna
gång fann han skäl att antaga kallelsen, alldenstund
med samma post då förbands en annan, hvilken öppnade
ett rikt fält för diplomatisk skicklighet att göra
sig gällande. Han erhöll nämligen tillika uppdraget
att vara Sveriges legat i Tyskland, en utnämning,
som förnyades 1669. Som legat trädde han i diplomatisk
förbindelse med Tysklands flesta furstehus. Efter att
någon liten tid ha lämnat sin plats som president i
Wismarska tribunalet blef han 1673 för 4:e gången
därtill utnämnd, och ånyo förbands med denna post
legatvärdigheten. 1674 fick han med anledning af
de politiska förvecklingarna en särskild sändning
till det kejserliga hofvet för att söka förekomma
det då hotande krigets utbrott. De förbindelser han
i Wien knöt och de sympatier han där vann blefvo
utan tvifvel af vikt för hans följande uppträdande
på den stora fredskongressen i Nijmegen. Säkert är,
att hans utnämnande till en af ambassadörerna där
(april 1676) ansågs som ett bestämdt närmande från
Sveriges sida till Holland och Österrike. Det öfvermod,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>