Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 1099-1100 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ottavandet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfvertog regeringen. Huru landets öden gestaltade
sig under denne personligen obetydlige främlings
svaga, ehuru välmenande regering, hvars närmaste
omgifning af bajerska rådgifvare (Armansperg,
Maurer, Abel m. fl.) såväl efter som före hans eget
tillträde till regeringen framkallade svårigheter
genom sin försummelse att bygga styrelse och
förvaltning på nationellt grekisk grundval, se
närmare Grekland, sp. 256-257. Sedan O. genom de
revolutionära rörelserna i okt. 1862 blifvit afsatt
och tvungits att lämna landet, bosatte han sig i
Bamberg, men uppgaf aldrig de åt huset Wittelsbach
garanterade anspråken på Greklands tron. Sedan 22
nov. 1836 var han förmäld med Amalia af Oldenburg,
f. 21 dec. 1818, d. 20 maj 1875, dotter till
storhertig August af Oldenburg. Hans äktenskap
var barnlöst. Jfr C. W. P. Mendelsohn-Bartholdy,
"Die verwaltung könig O:s von Griechenland und
sein sturz" (i "Preussische jahr-biicher", IV),
och E. A. Thouvenel, "La Gréce du roi Othon" (1890).

(V. S–g.)

Otto, hertig af Lolland och Estland, son till danske
konungen Kristofer II, gjorde efter sin faders och
sin äldre broder Eriks död (1332) ett försök att vinna
kronan, men besegrades af grefve Geert af Holstein
7 okt. 1334 på Taphed vid Viborg och hölls sedan fången
på Segebergs slott till 1341. Hans yngre broder,
Valdemar, hade 1340 blifvit konung, säkerligen genom
afsägelse å O:s sida. Denne begaf sig till Tyskland
samt inträdde 1347 i Tyska orden, som samtidigt fick
Estland mot en stor lösen till Danmark. O:s senare
öden äro okända. Ingemann ger en mycket utsmyckad
skildring af O. i romanen "Prins O. af Danmark",
under det att L. Bruun framställer en fantastisk
vrångbild i "Alle synderes konge".

E. Ebg.

Otto, romerska kejsare. Se Otto, tyska konungar.

Statyer af Otto den store och hans gemål Edit i Magdeburgs domkyrka.

Otto, tyska konungar och romerska kejsare.
1. O. I den store, son af konung Henrik I
och hans andra gemål Matilda, f. 912, d. 7 maj 973
i Memleben (be graf d i Magdeburg), kröntes 936 i
Aachen till sin faders efterträdare som
tysk konung. Emot stamhertigarna, som under faderns
regering intagit en mycket själfständig ställning,
häfdade O. redan från början med styrka den kungliga
myndigheten. Därigenom bragtes han snart i konflikter,
särskildt med hertigarna Eberhard af Franken (Konrad
I:s broder) och Giselbert af Lothringen. Dessa började
i förening med O:s egen broder Henrik uppror, som
kufvades. De omkommo båda under striden, men Henrik
underkastade sig (941) och blef till sin död (955)
ett troget stöd för sin broders politik. O:s sträfvan
gick framför allt ut på att bryta den partikularism,
som hade sitt förnämsta stöd i de gamla hertigätterna;
vid inträffade ledigheter utnämnde han därför
utan hänsyn till arfsanspråk män, som stodo honom
personligen nära, till hertigar. Lothringen förlänades
sålunda (944) åt Konrad den röde (se d. o.), i
Franken blef hertigdö-met öfver hufvud taget ej
återställdt. Schwaben förlänades åt O:s son Ludolf,
Bajern åt den ofvannämnde Henrik. Härmed voro alla
stamhertigdömena i händerna på medlemmar af O:s egen
familj. Hans eget hertigdöme, Sachsen, förvaltades af
hans trogne vän Herman Billung. Samtidigt inskränktes
stamhertigarnas befogenheter; genom pfalzgrefvar,
som egentligen skulle ha uppsikt öfver de kungliga
domänerna, utöfvades ett slags kontroll öfver
dem. O. låg i ständiga strider med slaverna (jfr
Gero och Billungarna) och eröfrade från dem allt
land intill Oder; de nyvunna områdena organiserades
i markgrefskap och begynte koloniseras. Polens och
Böhmens hertigar erkände den tyske konungens
öfverhöghet. I förbindelse härmed drefs
missionsverksamhet bland slaverna; medelpunkt för
denna blef det nystiftade ärkebiskopsdömet Magdeburg
(från 968). För missionsarbetet i Norden inrättades
948 biskopsstiften Ribe, Aarhus och Slesvig. – Också
i Frankrike, Burgund och Italien gjorde O. sitt
inflytande gällande. Särskildt i Italien blef hans
ingripande af betydelse. Sedan den karolingiska ättens
utslocknande där var landet sönderslitet af ständiga
strider mellan täflande tronpretendenter. Efter
konung Lothar II:s död bönföll hans änka Adelheid
O. om bistånd mot Berengar af Ivrea, och O. skyndade
att (951) företaga ett tåg till Italien, hvarvid
han antog titeln langobardernas konung och tvang
Berengar att erkänna hans öfverhöghet. – O., som
946 förlorat sin första gemål, tog 951 Adelheid till
äkta. Det inflytande, som hans drottning nu fick på
regeringsärendena, var en af orsakerna till de nya
strider, som snart utbröto i Tyskland. Ludolf, som
fann sig tillbakasatt, förband sig med Konrad den
röde och gjorde 953 uppror. Upproret grep omkring
sig inom hela Tyskland, närdt af missnöjet med
O:s centraliserande regering, och blef så mycket
allvarsammare, som de upproriske knöto förbindelser
med ungrarna, hvilka 954 inbröto i Bajern. Men redan
s. å. försonade sig Ludolf och Konrad med konungen,
hvarvid de dock måste afstå sina hertigdömen;
Lothringen delades därvid i två grefskap. De forne
upprorsmännen stodo troget på O:s sida, då ungrarna
955 förnyade sitt angrepp. 10 aug. 955 segrade
O. i närheten af Augsburg öfver dessa, en seger,
som definitivt befriade västerlandet från faran från
detta håll. Närmast möjliggjorde den ett kraftigt
koloniserings- och missionsarbete äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>