Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ottavandet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Otte Ulfsson, riksråd. Se Björnram, sp. 584.
Ottfjället. Se Ottsjön.
Ottilia, astron., en af småplaneterna.
Ottilia, Den heliga. Se Odilia.
Ottin [åtä~’], Augustin Louis Marie, fransk
skulptör, f. 1811 i Paris, d. 1890, studerade
i École des beaux-arts och för David d’Angers,
erhöll 1836 romerska priset för en relief,
Sokrates tömmer giftbägaren,
utförde under och efter sin studietid i Italien
många verk af ideal halt, såsom
Herkules i Hesperidernas trädgård,
Amor och Psyche,
Polyfem öfverraskar Acis och Galathea
(i Luxembourgträdgården, grupp i Fontaine de Medicis
– ditfogad vid dennas restaurering 1845). Senare
modellerade han Napoleon III:s och Henrik IV:s
stoder samt
Drama och Musik i operans gafvelfält.
(G–g N.)
Ottnaren, sjö i Gästrikland, 68 m. ö. h. Se Gästrikland.
Otto den helige, Pommerns apostel, f. omkr. 1063
i Schwaben, d. 30 juni 1139, tillhörde en adlig
släkt. Tidigt invigd till det andliga ståndet,
blef han, efter att ha varit kaplan hos den fromme
hertig Vladislav Herman af Polen, 1102 af kejsar
Henrik IV utnämnd till biskop af Bamberg, i hvilken
värdighet han sedan af påfven högtidligen insattes. I
sitt biskopsstift utvecklade han stor verksamhet
med att predika, sörja för de fattige och anlägga
kloster. Genom en spansk eremit, som utan framgång
predikat kristendomen i Pommern, uppväcktes hos honom
ett oemotståndligt begär att gå som missionär till
detta land. Han begaf sig dit 1124, verkade med mycken
framgång och bildade flera kristna församlingar. Efter
ett års förlopp återvände han till Bamberg. Men
1128 gjorde han på den kristne hertig Vratislavs af
Pommern ifriga böner sin andra missionsresa till detta
land. Omsider återvände han hem, sedan kristendomen
kunde anses befäst i Pommern, med hvars församlingar
han underhöll oafbruten förbindelse ända till sin
död. Klemens III kanoniserade honom 1189. Hans
åminnelsedag är 2 juli.
J. P.
Otto, hertigar, pfalzgrefve och konung af Bajern. –
1. O. af Nordheim, d. 1083, en handlingskraftig
och hänsynslös sachsisk storman, erhöll 1061 af
Tysklands regentinna, kejsar Henrik III:s änka, Agnes,
hertigdömet Bajern. Vid statskuppen 1062 (se Henrik
IV) tillhörde han ärkebiskop Annos anhängare, och
i synnerhet efter 1066 fick han stort inflytande
vid hofvet; tre gånger reste han som konungens
sändebud till Italien. Men 1070 anklagades han för
högförräderi och blef, ehuru angifvaren var en mer
än tvetydig person, dömd till fredlöshet och förlust
af hertigdömet, sedan han vägrat att utan säker
lejd infinna sig och underkasta sig gudsdom. Han
tog då med en skara trogna sin tillflykt till
Thüringerwald. 1071 befriades han från bannet och
återfick sina fädernebesittningar, men återfinnes
1073 som ledare för upproret mot Henrik IV. 1075
råkade han i fångenskap hos konungen, men återvann för
en kort tid dennes förtroende. Då de tyske furstarna
1077 valde Rudolf af Schwaben till motkonung mot
Henrik IV, uppträdde O. ånyo som deras ledare och vann
genom militärisk duglighet stora framgångar. Litt.:
Vogeler, "O. von Nordheim in den jahren
1070–1083" (1880). – 2. O. I, Bajerns förste hertig
af det där ännu regerande huset Wittelsbach,
f. omkr. 1120, d. 1183, efterträdde 1156 sin fader,
Otto, som bajersk pfalzgrefve. Han visade sig städse
som en af kejsar Fredrik I:s trognaste män samt vann
stor berömmelse för sin krigiska käckhet och sin
klokhet i rådslag. 1180 erhöll han hertigdömet Bajern
(hvarifrån dock bl. a. Steiermark afsöndrades),
sedan kejsar Fredrik förklarat Henrik Lejonet
förlustig detsamma. Pfalzgrefskapet öfvergick då till
O:s yngre broder, hvilken likaledes hette Otto. –
3. O., pfalzgrefve af Bajern, vanligen kallad O. af
Wittelsbach, den föregåendes brorson, var af naturen
en hårdhjärtad och hämndlysten man. 21 juni 1208
mördade han i Bamberg af personliga bevekelsegrunder
tyske konungen Filip af Schwaben, ett dåd, som
förvarat hans namn i historien. Han förklarades
s. å. på riksdagen i Frankfurt a. M. i akt samt
dräptes i mars 1209 i närheten af Regensburg
af riksmarskalken Heinrich af Pappenheim. Hans
hufvud afhöggs och kastades i Donau. – 4. O. I,
konung af Bajern, f. 27 april 1848 i München,
yngre son af Maximilian II, inträdde i armén och
deltog i krigen 1866 och 1870–71. Han blef snart
obotligt sinnessjuk, och då han 13 juni 1886 efter
sin broder Ludvig II ärfde kronan, kunde han icke
själf föra rikets styrelse, hvilken öfvertogs af
farbrodern prins Luitpold (se d. o.). Efter dennes
död blef hans son Ludvig 12 dec. 1912 regent, men
förklarades 5 nov. 1913 för Bajerns konung, hvarvid
O. äfven till namnet upphörde att vara konung.
1–2, 4. N. H–tz.
Otto, hertig af Braunschweig och Lüneburg, vanligen
kallad Otto Barnet (ty. Otto das Kind), f. 1204,
d. 1252, var sin morbroder konung Valdemar Seiers
bundsförvant, tillfångatogs i slaget vid Bornhöved
1227 och återfick först efter 1 1/2 år sin frihet. Se
vidare Braunschweig, sp. 43.
Otto I (O. Fredrik Ludvig), konung
af Grekland, f. 1 juni 1815 i
Salzburg, d. 26 juli 1867 i Bamberg, var andre son
till kronprinsen af Bajern, sedermera (1825) konung
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
