Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olaus Petri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
terimsregent, till dess ny konung valts. Han var
afvogt sinnad emot den af danskarna till konung
valde Kristian III, så mycket mera som denne hyllade
lutherska läran, och önskade i stället se Kristian
II:s måg, Fredrik af Pfalz, på tronen. Vintern
1535-36 kom Klaus Bilde som Kristian III:s sändebud
till Trondhjem med några världsliga medlemmar af
norska rådet, och häraf begagnade O, sig för en
statskupp. Han fängslade flera af rådsherrarna
och lät mörda Vincentius Lunge i Trondhjem
3 jan. 1536, under det att samma öde julaftonen
1535 öfvergått Niels Lykke på ärkebiskopens fäste
Stenviksholm. Därmed var Norges riksråd sprängdt,
och riket hotade hemfalla åt anarki. Själf insåg
0. snart, att hans herravälde ej kunde upprätthållas,
och fram på våren frigaf han de öfrige fångarna och
sökte äfven försoning med Kristian III, likväl utan
att vilja erkänna honom som konung. 0. hade nu att
befara ankomsten af en dansk krigsstyrka och fann
därför rådligast att lämna landet. I apr. 1537
flydde han med rikt byte af kyrkliga värdesaker
och andra dyrbarheter till Nederländerna, och i
maj anlände en dansk flotta till Trondhjem, som
strax gaf sig. Hans vid afresan från Norge medförda
dyrbarheter öfverlätos efter en långvarig process
mellan boets fordringsegare, hvaribland Nidaros’
domkapitel och fru Inger till Östraat, åt kurfurst
Fredrik II af Pfalz (1548). O. hade äfven tagit med
sig en stor mängd viktiga arkivalier rörande Nidaros’
ärkebiskopssäte och norska staten. Dessa påträffades i
början af 1800-talet i Bajern och äro nu införlifvade
med norska riksarkivet (jfr Kristian den andres
arkiv). Se L. Daae, "En krönike om erkebiskopperne
i Nidaros" (i "Festskr. udg. i anl. af Trondhjems
900 aars jubilæum 1897", 1897).
l—3. Y. N. (K. V. H.)
Olavides, Don Pablo Antonio José, grefve af
Pilos, spansk ämbetsman, f. 1725 i Lima, d. 1803,
koloniserade 1775 som intendent öfver Andalusien
Sierra Morenas oländiga trakter genom 6,000 inflyttade
sydtyskar. För sina frisinnade åsikter råkade han
1776 i inkvisitionens våld och dömdes till 8 års
internering i ett kloster, men undkom 1780 till
Frankrike. Han erhöll 1798 tillåtelse att vända
tillbaka till Spanien. (V. S-g.)
0lavin linna. Se Nyslott.
Olav paa Geirstad [-på-], fornnorsk sagokonung,
son till den mäktige Gudröd Veidekonge och broder
till Halfdan Svarte, enligt Ynglingasagan med
kungligt residens på Geirstad (Geirstaðir)
i Vestfold, landet v. om Kristianiafjorden. Efter
sin död dyrkades han som landvätte och kallades
"Geirstads alv" (d. v. s. skyddsande, beskyddare). En
hypotes i nyaste tid identifierar hans kungsgård
med gården Gjerstad vid Gokstad i Sandeherred,
Jarlsberg og Larvik amt, och den i det bekanta
Gokstadsskeppet (se Drake, sp. 818) begrafna
kvinnan med hans drottning. - Se S. A. Sörensen,
"Er "Kongshaugen", hvori vikingeskibet blef fundet,
kong Olav Geirstad-Alvshaug?" (1902). K. V. H
Olav Ragnridssön av Stein, norsk storman och stallare
under Magnus Lagaböte och Erik Prästhatare, d. 1299,
representerade 1272 norske konungen vid mötet i
Skara ang. svenska tronföljdsfrågan bland Birger
jarls söner och var juni 1276 en af konung Magnus’
ledsagare under konungamötet
vid Horsaberg vid Göta älf. Med fullmakt från
Erik Prästhatare sändes han 1287 till Island för
att bilägga en där rasande kyrkostrid. Denna mission
kröntes med framgång 1288. K. V. H.
Olavsdagen. Se Olofsmässa.
Olavskirker. Se Olofskyrkor.
Olavsklostre. Se Olofskyrkor.
Olavsorden, Sankt, norsk orden, instiftad af
Oskar I genom k. kung. af 21 aug. 1847 i ändamål
"att belöna utmärkta förtjänster om konung och
fädernesland, om mänskligheten eller vetenskap och
konst" (de nyaste statuterna, af 21 aug. 1911,
nämna blott "förtjänster om fäderneslandet och
mänskligheten"). De förtjänster, för hvilka norska
medborgare belönas, skola enl. grundlagens § 23
offentligen kungöras. Konungen är ordens stormästare;
dess ämbetsmän äro: en kansler (statsministern), en
skattmästare (utrikesministern), en sekreterare och
ceremonimästare; dessutom en chef för ordenskansliet
med 3 kanslister och 3 revisorer. O. har tre grader:
storkors, kommendörer och riddare; sedan 1873 delas
kommendörsgraden i två klasser, sedan 1890 äfven
riddargraden. Ordenstecknet (se Ordnar) är ett
hvitemaljeradt, grekiskt kors med klufna armändar,
mellan armarna ordensinitialen, ett förgylldt O. med
kunglig krona öfver och i korsets midt riksvapnets
lejon på en högröd emaljerad glob, omgifven af en
hvit-blå-hvit ring; på frånsidan inskriften "Ret
og sandhet" (instiftarens valspråk). Ordenskorset,
af olika storlek för kommendörer och riddare, är fäst
under en förgylld krona och bäres på vänstra sidan af
bröstet i vattradt, rödt sidenband med hvit-blå-hvita
kanter. Kommendörer af första klass bära dessutom
en plaque i form af ett 8-uddigt silfverkors,
i midten riksvapnets lejon på emaljerad, högröd
glob samt det krönta O. i guld mellan korsets
hörn, hvarjämte kommendörer af bägge klasserna
bära ordenstecknet om halsen. Storkorset i form
af en silfverstjärna med 8 strålar och i midten
riksvapnets lejon, såsom ofvan beskrifvits för de
öfriga graderna, bäres på vänstra sidan af bröstet,
hvarjämte ordensbandet är fäst öfver vänstra skuldran
åt höger. Innehafvare af storkors kan sedan 1906
tilldelas en ordenskedja, vid hvilken kommendörskorset
hänger. Vid innehafvarens död skola ordensinsignierna
återsändas till ordenskansliet. — Se N. F. Leganger,
"Den kongelige norske S:t Olavsorden. Kort
oversigt över ordenens historie og meddelelser
om dens nulevende norske medlemmer" (1913).
K. V. H.
Olavsskrinet, den kista, hvari Olof den heliges
stoft förvarades i Nidaros’ gamla domkyrka, var af
silfver och prydt med ädelstenar, stod uppställdt
på kyrkans hufvudaltare och utgjorde målet för stora
pilgrimsskaror. Det betraktades som ett palladium ej
blott för Nidaros, utan för hela norska riket. På
Olavsdagen (se Olofsmässa) fördes det i procession
genom staden, och vid konungarnas hyllning på
öreting strax utanför Nidaros måste det vara med
som symbol af kyrkans medverkan och makt. Sedan
Norges själfständighet upphört, röfvades O. af
de maktegande i Danmark och fördes till Köpenhamn,
där det nedsmältes. K. V. H.
Olav ugæva (d. v. s. "missöde"), dotterson till
konung Eystein Magnusson, var en af de många
tronpretendenter, som uppträdde under de norska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
