Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ockelboåsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välbetänkt. Det hade säkerligen varit bättre att
äfven härutinnan följa den tyska förebilden och
låta vederbörande åtnjuta öflig ränta. Uppenbart
oegentligt är emellertid att som ockrare straffa
den, hvilken förvärfvat fordran i andra hand med
vetskap om sättet för dess tillkomst och nöjt sig
med öflig eller än mindre ränta, som exempelvis
frivilligt erlagts. Detta öfverensstämmer dock med
den svenska ockerlagen. "Utsöker" – ett af sätten att
här fullborda brottet – är ej heller rätta ordet, då
därunder afsetts skola inbegripas hvarje åtgärd för
att rättsligen göra gällande aftalet och sålunda ej
blott anlitande af exekutiv myndighet, utan äfven,
om än icke enskildt kraf, dock sakens instämmande
till dom. En ofullständighet i lagen är åter, att,
fastän ockrare förutsatts skola få njuta till godo
ställd säkerhet, därom icke förmälts något. Jämte
dem, som öfvat straffbart ocker, kunna än vidare
äfven andra häfta i ersättningsskyldighet, nämligen
besittningshafvare i ond tro enligt vindikationens
regler. Detta borde ha anmärkts, då, såsom lagen nu
är affattad, en domare lätt skall tro, att för fall
af ocker allenast de, som därom öfvertygats, kunna
sökas i ersättningsväg. Då för ockrares del särskildt
stadgande lämnats om solidariskt ersättningsansvar
och ej härutinnan blott hänvisats till strafflagen,
borde det ock ha anmärkts, att för den, som i andra
hand mottagit, hvad genom ockret bekommits, ansvaret
sträckte sig allenast till det, hvarmed han tagit
befattning (se Strafflagen kap. 6 § 5). Såsom
föreskriften nu lyder, är den både oegentlig
och obillig. Vid afhandlandet af de särskilda
förutsättningarna för ockrares ersättningsskyldighet
ha de svenske lagstiftarna särskildt haft i
tankarna god tros förvärf. Det hade nog varit bäst
att, såsom 1880 års tyska lag, endast ha hänvisat
därtill. Nu har det utfallit ytterst illa. Hvad som
afsetts, har tydligen varit dels Prom. lagen till
utsökningslagen § 10 mom. 2, som frånkänner den,
som utställt löpande skuldebref och förmenar sig
därvid ha varit utsatt för tvång eller svek, rätt
att mot den, som förvärfvat skuldebrefvet i god tro,
åberopa sig på nämnda bristande viljefrihet, så framt
han försummat att anmäla och kungöra förhållandet
på sätt stadgas i Utsökningslagen § 26, och dels
Handelsb. kap. 11 § 4 och kap. 12 § 4 beträffande
god tros förvärf af lösören. I den förra delen må
allenast anmärkas, att ockerlagens hänvisning är
onödigt dunkel, och är det så mycket mer, som ocker
dock näppeligen utan vidare kan inordnas under
vare sig tvång eller svek. Hvad åter angår den
senare hänvisningen, är den uppenbart missledande,
enär den, som i god tro förvärfvat en genom ocker
åtkommen egendom, ej, ehvad denna är fast eller lös
och fångesmannen ockrare eller någon dess successor,
behöfver taga lösen för egendomen, utan därutinnan är
fullt tryggad. Detta följer af hvad som i allmänhet
gäller om aftals återgång (se Jordab. kap. 11 § 4,
förordn, om testamente och gåfva af 21 dec. 1857 § 7
och 1862 års konkurslag § 36 mom. 6). Så ytterligare
några betraktelser öfver lagens innehåll. Yrkes-
eller vanemässigt utöfvande af ocker är alltid en
försvårande omständighet vid straffets utmätande inom
den vida strafflatituden. Strafflagens allmänna regler
om delaktighet i brott sakna tillämplighet. Däremot
kan hvarje senare förvärf af ockerfordran medföra
ockeransvar och alltså äfven arfs- och testamentsfång
samt inrop på exekutiv försäljning. Väl behöfver
däremot icke försträckning eller anstånds
beviljande ha föranledt ockerstraffs ådömande,
för att en fordrans senare förvärfvare skall vara
utsatt därför. Men det måste dock för någons del
föreligga eller ha förelegat straffbart förfarande
i det förra afseendet. Samma villkor gäller för
inträdet af ockrets skildrade civila rättsverkningar,
d. v. s. aftalets ogiltighet samt återbärings- och
ersättningsansvaret. Det ligger vikt härpå, enär
ocker alltid förutsätter ej allenast vissa objektiva
omständigheter, utan äfven ett deras inseende eller
m. a. o. afsikt att uppskörta. Ocker kan ej begås af
vållande och ej heller af sinnessjuk eller af person
under 15 år. Likaledes är ockeransvar uteslutet,
då exempelvis försträckningsgifvare begagnat sig
af fullmäktig samt den förre endast insett, att
de betingade förmögenhetsprestationerna märkligen
öfverstigit hvad, som efter omständigheterna kunde
anses utgöra skälig ränta, och den senare åter
endast, att för den uppskörtades del förelegat
"trångmål, oförstånd eller lättsinne". Märkas må,
att för pantlånare ej gälla särskilda regler på
annat sätt, än att han väl i allmänhet har att hos
sina kunder antaga "trångmål". "Märkligen" betecknar
f. ö. närmast ett större missförhållande, hvilket
alltså ej nödvändigtvis behöfver vara uppenbart för
en och hvar. "Trångmål" syftar åter på verkligt
eget trängande kreditbehof för lefnadskostnaders
fyllande eller ställnings upprätthållande och
omfattar sålunda för hvarje fall icke omedelbart
närståendes ekonomiska nöd eller en foglighet, som
grundar sig på skeppsbrott eller annan tillfällig
olycka, beroende ställning, karaktärssvaghet
eller annan dylik ofrihet i viljan. Af orden
"efter omständigheterna" följa rätt och plikt
att vid sakens bedömande taga hänsyn till den med
krediten förbundna risken. "Oförstånd" inbegriper
oerfarenhet, men därjämte all förståndssvaghet
utom sinnessjukdomens gränser och är sålunda ett
begrepp af en betydande räckvidd, medan "lättsinne"
äfven kan vara tillfälligt. Utan vidare omfattar
det dock icke hvarje upprördt tillstånd. Det är med
afseende på tiden för rättshandelns begående, som
man har att pröfva, huruvida ockrets subjektiva och
objektiva moment föreligga. Principiellt skall hvad
därefter inträffat ej inverka. Civilrättsligen kan
ocker under vägran af fullgörande eller påstående om
återgång alltid göras gällande ej blott mot ockrares
arfvingar och andra hans universalsuccessorer,
utan äfven mot hans borgenärer, dock att gentemot de
sistnämnde ett ersättningskraf ej gäller för mer än
annan fordran. Fastän frivilligt fullgörande från
den förnärmades sida ej utesluter en hans talan
på återbärande, bör i civilrättsligt hänseende
öflig verkan tilläggas förlikning, d. v. s. en
uppgörelse under en den förnärmades eller hans
rättsegares fulla förståelse af förhållandena och
sin lagenliga rätt. Straff rättsligen hör åter
ocker under allmänt åtal, hvadan målseganden ej
kan hindra dess anställande af allmän åklagare.
A. W.
Ocker (Oker), biflod till Aller (fr. v.), upprinner
vid Bruckberg i Harz (911 m. ö. h.) samt flyter
med nordlig hufvudriktning genom Braunschweig och
Hannover. Längd 112 km.
(J. F. N.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
