Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ockelboåsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog följts i åtskilliga länder, nämligen 1856 i
Spanien, 1857 i Nederländerna och Sardinien, 1865
i Belgien, 1868 i Österrike, 1867 i Nordtyska
förbundet och Bajern, 1870 i öfriga delar af
det dåv. Tyskland samt i Italien, allteftersom
det förenats med Sardinien till ett rike. Strax i
början har redan anmärkts, huru därefter tysk rätt
återställt ockerbegreppet i en reformerad gestalt
och hvad betydelse de tyska lagarna af 1880 och 1893
härutinnan ega. 1880 års lag har bl. a. efterbildats
i den österrikiska lagen af 28 maj 1881, den norska
af 29 juli 1888 och 1889 års finska strafflag
samt 1893 års i 1902 års norska strafflag §§
295–297 och åtskilliga länders lagförslag från den
senaste tiden. – Sverige har deltagit i den skildrade
rättsutvecklingen, utan att dock ännu ha biträdt 1893
års tyska rättsregler. Rent kanoniskt ränteförbud
innehåller Magnus Erikssons statutum 1344. Under de
med reformationen ändrade förhållandena bibehöll sig
till en början motviljan mot räntefordringar. Man
må se exekutionsstadgan af 10 juli 1669 punkt 14
och förklaringen af 28 maj 1687 II § 2 (Schmedeman,
"Kgl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner,
ifrån åhren 1528 in til 1701 angående justitie-
och executionsährender", 1703–06, s. 597 och 1122),
där ränta alltjämt kallades ocker och förklarades ha
minsta rätt i gäldenärs bo. Räntemaxima finnas åter
påbjudna jämförelsevis sent samt först med afseende
å försträckningar i varor och särskildt säd (se
mandat af 29 dec 1597, ibid., s. 111). Äfven senare i
tiden egnades åt detta slags försträckning särskilda
stadganden, dock att äfven för penningförsträckning
utsattes visst räntemaximum, nämligen först åtta
och därefter sex procent (se intresseplakaten af 14
nov. 1666 och af 16 dec. 1687, ibid., s. 466 och
1187). I dessa senare plakat påträffas äfven dels
stadganden om förverkande af kapitalet och om däraf
bestämda böter, dels ock förklaring att, då köp ej
utgjorde förtäckt försträckning, vinst därpå ej fölle
under de meddelade ockerbestämmelserna. 1734 års lag,
Handelsb. kap. 9, anslöt sig till 1687 års stadganden
under smärre afvikelser och tillägg. Mer än sex
för hundrade fingo ej betingas vid försträckning
af pengar eller annat, men ej heller ränta på
ränta. Påföljderna voro hela räntans förverkande till
gäldenären och utgifvande af kapitalets tiondedel
i böter åt de fattige. Detta stadgades i §§ 6 och
7. I § 9 undantogos åter från ockerstadgandenas
tillämplighet ej allenast laga köp, utan äfven jords
antikretiska pantsättning, d. v. s. införsel under
försträckningsgifvarens rätt att utan redovisning
behålla afkastningen som räntegodtgörelse. Härtill
kommo senare i tiden föreskrifterna i förordn. af 11
aug. 1815, att vite för förfallodags försittande vore
vid penningförsträckning ogill, och i förordn. af
13 sept. 1864, att lagbokens räntemaximum ej gällde
vid försträckning mot skuldebref på sex månader
eller kortare tid utan säkerhet af inteckning i
fast egendom, hvarjämte utan ändring i alla dessa
bestämmelser den svenska rätten genom lagen af 14
juni 1901 tillgodogjorde sig grundsatserna i 1880 års
tyska lag och sålunda införde ett nytt ockerbegrepp
vid sidan af det gamla. För den närvarande tiden har
till sist den svenska ockerlagstiftningen fått sin
afslutning genom lag af 28 sept. 1907, som
upphäft de gamla ockerbestämmelserna i Handelsb. kap. 9
§§ 5 och 6, men låtit kvarstå § 10 med dess
gränsbestämningar af ockerbegreppet. Af upphäfvandet
följer att, så framt ej förfarandet kommer i strid med
1901 års ockerlag, laga verkan tillkommer aftal,
hvarigenom gäldenären från början förpliktat
sig att gälda ränta på ränta eller underkastat
sig pantsäkerhets förverkande eller annat vite i
händelse af förfallodags försittande, och af nämnda
bibehållande åter, att hvad, som enligt 1901 års
lag utgör ocker, dock ej får så anses, när aftalet
klädts i form af en antikretisk pantsättning. Hvarken
det ena eller andra är tillfredsställande eller i
enlighet med annan modern rätt. 1901 års ockerlag,
hvilken, med undantag för nyssnämnda gränsbestämning,
numera alltså innehåller allt, hvad svensk rätt
har att förmäla om ocker och aftals ogiltighet på
grund af uppskörtande, är f. ö. i vissa sina delar
synnerligen olyckligt affattad och ger ett godt prof
på de svenske lagstiftarnas slarf vid de främmande
rättsreglernas omsättande på svenskt språk och i
svensk omgifning. Det rör sig om försträckning
af penningar eller beviljande af anstånd med
gälds betalning, vare sig att det skett öppet
eller under sken af annat aftal. Hvar som därvid
"begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller
lättsinne till att taga eller för sig eller annan
betinga förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen
öfverstiga hvad, som efter omständigheterna kunde
anses utgöra skälig ränta", skall, där ej gärningen
faller under strafflagen, för ocker dömas till böter
fr. o. m. tjugufem t. o. m. ett tusen kronor eller
till fängelse i högst ett år. Detsamma gäller om den,
som, efter att ha förvärfvat en ockerfordran med
vetskap om denna dess natur, "uppbär eller utsöker
eller till annan öfverlåter större del af fordringen
än efter lag skall utgå". Gäldenären har åter ej
att "betala mera än försträckt är eller fordringen
utgjorde vid anståndets beviljande". Hvad eljest redan
utgetts, eger han återfå eller, där ej så kan ske,
dess värde. Ha flera tagit del i ockret, svara de
solidariskt för hvad sålunda skall återgäldas. Det
har härvid förutsatts, dels att ett å förbindelsen
utfärdadt skuldebref "öfvergått till någon, i
hvars hand den gäller, ändå att fordringen genom
ocker tillkommit", dels att egendom förfarits eller
"kommit i annan mans hand genom sådant fång, att denne
ej är pliktig att annorledes än mot lösen utlämna"
den. Härtill först några redaktionella anmärkningar
på grundlag af den tyska mönsterbilden. 1880 års tyska
ockerbestämmelser voro tilllämpliga äfven för fall af
varuförsträckning, men afsågo, då det gällde anstånds
beviljande, allenast penningfordringar. Enligt
ordalagen skulle förhållandet vara alldeles motsatt i
den svenska ockerlagen. Sannolikt åsyftas dock allmänt
endast penningfordringar. Ett fel är i hvarje fall,
att lagen otvifvelaktigt är inskränkt därtill vid
omedelbar försträckning. Såväl den tyska som den
svenska lagen göra ej någon åtskillnad, om ockret
icke öfvats till egen, utan tredje mans förmån. Men
enligt den svenska lagtexten gäller detta, endast
då det kommit allenast till en den förnärmades
utfästelse och icke, om aftalet genast bragts till
verkställighet. Att, i likhet med de gamla svenska
ockerbestämmelserna, med ockret förbinda fullständig
ränteförlust, har nog i och för sig varit föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
