Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 377-378 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödympning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till ofantlig nytta; de göra tjänst
som dragare, och allt hos dem (hår, horn, hud,
klöfvar, kött, ben, blod, mjölk och spillning) är
användbart. Äfven de vilda nötdjuren bli människan
till gagn, hvarför ock jakten på dem bedrifves med
stor ifver. – Till denna familj höra antiloper
(se d. o.), nötkreatur (Bovinæ), får och getter.
C.R.S.*

Nöteborg (fi. Pähkinälinna, ry. Orjechovets
l. Oresjek, af orjech, nöt, kärna), fäste på en ö vid
Nevas utflöde ur Ladoga. Den första befästningen säges
ha anlagts af svenskarna under Tyrgils Knutsson 1299,
men redan 1301 gått förlorad till novgoroderna. I
N. afslöts 12 aug. 1323 den namnkunniga nöteborgska
freden, hvarigenom gränsen, så vidt man vet, första
gången urkundligt fastställdes mellan Sverige och
Ryssland. Kort efter freden blef N. säte för en
novgorodisk lydfurste af litauisk ätt, Narimont, som
1333 till ärftligt län erhöll Kexholms, Nöteborgs
och Ladoga område samt hälften af Koporie län
i Ingermanland. Denne och hans son, Alexander,
förtryckte invånarna, så att dessa 1337 gjorde
uppror, hvarvid de understöddes från Viborg. I den
strid, som däraf uppstod, ingrep äfven konung Magnus
Eriksson i Sverige, hvilken samlade en flotta och
intog N. 1348. Redan 1349 återvanns likväl slottet af
novgoroderna, hvarefter Narimont och hans arfvingar
med åtskilliga afbrott innehade väldet till tiden
före 1478, då landet, efter novgorodska republikens
fall, förenades med storfurstendömet Moskva. Under
kriget med Ryssland lät Gustaf Vasa 1555 en flotta
under Jakob Bagge i förening med en landthär belägra
N., men belägringen måste uppges efter två veckors
fruktlösa ansträngningar. Likaså misslyckades 1581
och 1582 försöken att vinna fästningen. Slutligen
eröfrades N. efter lång belägring 1612 af svenskarna
under Klas Slang och blef formligen svenskt i freden
1617, hvarefter det betydligt förstärktes. Från
början af juni till 17 nov. 1656 inneslöto och
belägrade ryssarna fästet förgäfves. N. reparerades
nu skyndsamt.

Fästet Nöteborg efter kapitulationen 1702. A kyrkrundeln, B kurtin, C källarrundeln, D prästrundeln, E kaukaselkia (kaukoselkä-)rundeln, F krutrundeln, G svarta rundeln, H korsrundeln, I fogderundeln, K portrundeln, M kalkrundeln, S fästningens terräng, T spanska ryttare.

1685 nybyggdes den åt Ladoga vettande "svarta rundeln".
Detacherade verk på fastlandet på hvar sin sida af strömmen
påbörjades 1699, men voro långt ifrån färdiga, då
ryssarna 2 sept. 1702 anryckte; 2 okt. öppnade
de elden, och natten till 13 stormade de. Såväl
denna stormning som två följande lyckades den från
början endast 200-300 man starka garnisonen under
öfverstelöjtnant G. V. von Schlippenbach visserligen
i tsar Peters närvaro afslå med 2,000 mans förlust
för ryssarna; men då hela fästet nu låg i ruiner och
en ny stormning hotade, medan blott 40 man funnos
i bräscherna, afslöts kapitulation 13 okt., enligt
hvilken 116 man fingo aftåga med flygande fanor
och 4 kanoner. Belägringen kostade ryssarna, enligt
Schlippenbachs uppgift, 6,000 man. Peter gaf slottet
namnet Schlüsselburg samt lät genast förstärka och
utvidga detsamma. – Redan under svenska tiden hade
midt emot N. på Nevas södra strand en liten stad
N. börjat uppstå; där lät tsar Peter bygga kaserner,
kyrkor och fabriker, hvarigenom ett tillfälligt
uppsving åstadkoms; men sedan fästningen börjat i
större utsträckning användas som inspärrningsort
för svårare statsförbrytare (f. n. torde där finnas
omkr. 150 fångar), gick staden tillbaka och har nu
endast något öfver 7,000 inv. – Under svenska tiden
var N. hufvudort för ett eget län, Nöteborgs län,
som omfattade Nyens stad och skans samt Kuivas,
Jeroselskj, Loppis, Kieltis, Korboselskj, Ingris
l. Ingerskoj och Spaskoj pogoster.
A. G. F. L. W:son M.

Nötesund, i Bohuslän mellan fastlandet och Orusts
nordligaste del Vindön. I aug. 1677 lät M. G. De
la Gardie bygga skansar på ömse sidor om sundet;
och juli–okt. 1719 lät Rehnschiöld uppföra redutter
vid N. Efter krigens slut lämnades befästningarna
att förfalla.
L. W:son M.

Nötfrukt, bot. Se Nöt.

Nötknäcka, zool. Se Nötkråksläktet.

Nötkreaturen, Bovinæ, zool., en underordning,
hörande till fam. Bovidæ, nötdjuren (se d. o.),
äro stora, klumpiga djur med bred, ofårad mule,
lång, rund, vanligen med tofs försedd svans, fyra
fingerliknande spenar, stora öron och ovala, runda,
mycket breda klöfvar. Pannbenen sträcka sig bakåt
utöfver hjässtrakten till nacken, så att hjässbenen ej
kunna nå upp på hjärnskålens öfre sida. Horn förekomma
hos båda könen. – De till denna underordning hörande
nötdjuren äro de största och gröfsta inom familjen
och höra till de största landdäggdjuren. De förekomma
i Europa, Asien, Afrika och Nord-Amerika. De
kunna fördelas i tre släkten, hvilka stundom
ock uppfattas som undersläkten af släktet Bos,
nämligen Bubalus med Anoa (se d. o.), Bison och Bos.
L-e.

Nötkreaturet, Bos taurus, zool., tillhör
fam. Cavicornia och underfam. Bovinæ, hvars olika
arter uppräknas i art. Bos. Dessa partåiga
hofdjur härstamma urspr. från femtåiga djur, som i
sin ordning otvifvelaktigt leda sin härkomst från
de äldsta under eocentiden lefvande hofdjuren,
hvarifrån de enligt Jækel utgått som en redan från
början från öfriga hofdjur särskild stam. Denna de
partåiga hofdjurens urstam uppdelade sig småningom i
två underordningar, Suiformes, icke idisslande, och
Ruminantia, idisslande djur (se Idisslare). Inom den
senare underordningen uppkommo flera olika familjer,
såsom Gamelidæ, Cervidæ, Antilocapridæ, Giraffidæ
och Cavicornia m. fl. Från sistnämnda familj skilde
sig slutligen underfamiljen Bovinæ, inom hvilken
uppstodo flera olika arter, bland dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>