Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nägeli ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordet yrke, men handtverkarens (skomakarens,
skräddarens etc.), fabrikantens, landtbrukarens
o. s. v. med såväl yrke som näring. Detta torde
måhända ge till känna, att i det allmänna språkbruket
yrke kan användas om hvarje, till följd af arten
af sina förrättningar bestämd verksamhet, näring
däremot om den, som egentligen har timligt förvärf
till ändamål och hvarvid hufvudsakligast mekaniskt
(kroppsligt) arbete kommer i fråga. F. ö. kan ett
ideellt moment ingå äfven i det till näringarna
hörande arbetet, såsom då tillverkaren af ett föremål
däri inlägger ett estetiskt moment eller tillverkar
det mera för befordrandet af en idé än för sin vinst
(såsom förhållandet kan vara med arbetet på vissa
uppfinningar).
Näringsfrihet är, efter ordets egen
betydelse, frihet att idka de yrken, som efter lag
eller sed anses som näringar. Men ordet har äfven
en speciell, i förhållande till statens lagstiftning
gällande betydelse. För rättsliga, sanitära, sedliga
och statistiska ändamål kan staten icke medge en
fullkomlig, af alla villkor, all uppsikt oberoende
frihet att idka hvad näring som helst. Begreppet
näringsfrihet kan således ej fattas som en absolut
frihet att välja hvad försörjningsmedel som helst
och utöfva detta på hvad sätt som helst, utan därmed
förstås frihet från de inskränkningar, som förut
bundit utöfningen af en näring. Sådana inskränkningar
voro i äldre tider den för handtverkarna
gällande skråförfattningen och de för andra slag
af varutillverkning från denna hämtade analoga
bestämmelser. På detta sätt kan näringsfriheten
erhålla ett större och mindre mått. Flera eller färre
af de enligt skråförfattningen gällande reglerna kunna
upphäfvas, och likväl kan det tillstånd, som därigenom
uppkommer, betecknas som näringsfrihet. – Skråna,
hvilka uppkommo under 1100–1200-talen, verkade till en
början mycket lifvande och stärkande till handtverkens
blomstring samt utöfvade äfven i politiskt hänseende
mycket kraftigt inflytande. Men redan vid slutet af
medeltiden förlorade de sin betydelse och råkade
i många land i djupt förfall. Det vid midten af
1700-talet uppkommande fysiokratiska systemets
anhängare yrkade fullkomlig frihet i afseende på
näringar och handel; och sedan en af detta systems
förnämsta representanter, Turgot, kommit till makten,
blef skråförfattningen i Frankrike, där den måhända
råkat i de största missbruk, 1776 med ett enda slag
upphäfd. Väl blef den redan följande år, ehuru renad
från sina missbruk, återställd; men under den första,
stora revolutionen afskaffades dock skråna, och
rättigheten att utöfva en näring gjordes beroende
af uttagandet af ett patent. Under den ombildning,
som preussiska staten undergick efter olyckorna under
1806–07 års krig, blef 1810 näringsfrihet införd i
Preussen, ehuru någon fullständig lag i detta ämne ej
utfärdades förrän 1845. Enligt denna lag bibehöllos
visserligen skråna, men näringsfrihetens grundsatser
fasthöllos. Sedan efter 1848–49 års revolutionära
rörelser en reaktion inträffat genom näringslagen af
1850, blef åter, efter Nordtyska förbundets stiftande
(1867), näringsfriheten genom lag af 1869 i sin
fulla utsträckning införd i de till detta förbund
hörande stater och sedermera utsträckt till Tyska
riket. Dessförinnan hade näringsfrihet blifvit
införd i
alla europeiska länder, till en början genom lagar,
som voro ett slags öfvergångslagar, sedermera genom
andra, som införde näringsfriheten fullständigt. –
Den sålunda genomförda vidsträckta näringsfriheten
har emellertid sedermera i olika länder under de
senaste årtiondena i väsentliga afseenden genom
nya bestämmelser ånyo begränsats.
I Sverige hade
alltifrån slutet af medeltiden genom särskilda
författningar det ena handtverket eller det ena
landskapet efter det andra blifvit ställdt under
skrå. Den första allmänna skråordningen var af 1669,
den sista af 1720. Denna författning anordnade
som vanligt vissa grader inom yrket (lärlingar,
gesäller och mästare), bestämde en viss lärotid för
lärlingar och gesäller samt förordnade om mästerprof
för rättigheten att som mästare utöfva yrket. Detta
fick utöfvas endast i stad, hvadan således villkoret
för att arbeta själfständigt (som mästare) var att
förvärfva burskap (se d. o.). Men på samma gång hade
man genom hallordningen och manufakturprivilegierna
af 1739 (jfr Fabrikslagstiftning) ställt de yrken,
som man benämnde manufakturer och fabriker, under
en särskild lagstiftning. Enligt denna erfordrades
visserligen skicklighet för yrkets utöfvande,
men denna behöfde dock icke vara inhämtad på det i
skråordningen bestämda sättet, utan på hvad sätt som
helst. Rättighet till yrkets utöfvande gafs till en
början af en särskild myndighet, hallrätten. Burskap
erfordrades, tills äfven denna fordran 1752 eftergafs
för fabrikerna. På landet var rättigheten till
handtverksvarors tillverkning egentligen inskränkt
till socknarnas "gärningsmän" (skräddare och skomakare
m. fl., se Gärningsman 2); genom särskildt tillstånd
fingo dock äfven andra handtverkare antagas. Rättighet
att till husbehof tillverka varor var egentligen
endast adeln medgifven. – Genom fabriks- och
handtverksordningen 22 dec. 1846 blef emellertid
näringsfrihet införd, ehuru med vissa modifikationer,
hvarför denna författning kan närmast betecknas som en
öfvergångsförfattning. Skråna afskaffades visserligen,
men i dessas ställe sattes tvungna föreningar
näringsidkarna emellan. Graderna lärlingar, gesäller
och mästare bibehöllos, men utan föreskrift af vissa
läroår. För rättigheten att bli mästare, d. v. s. med
antagna arbetare hålla verkstad, fordrades utom vissa
personliga kvalifikationer (myndig ålder, god frejd,
kunskap att läsa, skrifva och räkna m. m.) det
från skråförfattningarna bibehållna villkoret
att aflägga mästerprof, eller skicklighetsbevis,
samt, om yrket skulle utöfvas i stad eller på en
half mil därifrån, att förvärfva burskap. 1846 års
författning kan sägas ha infört näringsfriheten
egentligen därigenom, att den meddelade rättighet 1)
att till salu utöfva varutillverkning med biträde af
allena hustru och hemmavarande barn; 2) att tillverka
varor till husbehof med hvad biträde som helst; 3)
för landtmän att med biträde af hustru, hemmavarande
barn samt lagstadda tjänstehjon och andra vid jordbruk
underlydande arbetare tillverka varor till afsalu;
4) att anlägga handtverksverkstad af hvad slag som
helst på landet. K. förordn. 18 juni 1864 kan sägas
ha infört en näringsfrihet, så stor som den kan
vara. Rättigheten att till afsalu tillverka varor är
för svenska medborgare i regel fullkomligt fri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
