Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Carlsberg legater ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor mängd porträttbyster af berömda greker
och romare, särskildt romerska kejsare), utan
äfven egyptisk, etruskisk (samlad af Helbig) och
pal-myrensk. Sistnämnda samling anses för den största
i Europa, och den antika är på det hela taget en af de
betydligaste, som finnas (den omfattar, oberäknadt den
palmyrenska, omkr. 900 konstverk, förutom 155 föremål
af terrakotta). Äfven denna samling skänktes (1902)
till Köpenhamn och fick 1906 plats i en tillbyggnad
till glyptoteket, bekostad af stat och kommun
gemensamt for en totalsumma af l mill. kr. och uppförd
af H. Kamp-mann. Jacobsen utlofvade ett tillskott af
l mill. kr., .en förbindelse, som senare öfvertogs
af Ny Carls-bergfonden. Beskrifvande kataloger äro
utarbetade af K. Jacobsen (för grekisk-romerska
afdelningen), af V. Schmidt (för den egyptiska) och
af D. Si-monsen (för den palmyrenska). I München
ut-gafs 1896-1910 ett planschverk öfver samlingarna,
"La glyptothéque de Ny Carlsberg" (med text af
P. Arndt och Th. Wiegand, hittills 22 hftn).
E. Ebg.
Ny Carlsberg legater kallades 4 legat, som stiftades
1885 af bryggar K. Jacobsen (se Jacob-s e n 2,
sp. 1143) och inalles utgöra l mill. kr. Häraf har
dock största delen gått åt till att bygga Jesuskyrkan
i Valby, till att uppföra arbetarbostäder för Ny
Carlsberg bryggeris arbetare, till att upprätta
Glyptoteket och Konstindustrimuseet. Återstoden är
Ny Carlsberg museums legat på 100,000 kr., hvars
räntor skola användas till inköp af konstverk.
E. Ebg.
Ny Cicignon [-sisinjå’]. Se Cicignon.
Nyckel. Se Lås, sp. 160-61 och flera fig. i artikeln.
Nyckelben, Glavicula, anat., namn på de båda, hos
människan OO-formigt krökta, knotor, som sträcka sig
mellan skulderbladen och bröstbenet samt, på samma
gång de förena dessa ben rörligt, tillika hålla
dem isär och sålunda under alla rörelser stadga
skuldrornas och armarnas ställning mot kroppen
(se fig. 15,2, i art. Människan, sp. 257). Dessa
ben äro synliga i det yttre, dock mest hos magra,
samt bilda gränsen mellan halsens framsida och
bröstet och röras af nedan-eller ofvanifrån kommande
muskler. Nyckelben finnas hos alla antropoider,
flädermöss, marsupia-lier och en del andra däggdjur,
som utmärkas genom starkt arbete med främre lemmarna
(gräf-ning, klättring). De saknas hos en mängd andra,
t. ex. salar, hvalar, hof- och klöfdjur m. fl., eller
äro rudimentära, såsom hos de flesta rofdjur och
en mängd gnagare. Fåglarnas nyckelben äro vanligen
ganska starka samt förbundna i midtlinjen till
"gaffeln" 1. jurcula förmedelst ett oparigt ben,
episternum. - En af de oftast förekommande formerna
af benbrott är nyckelbensbrott. Detta kan åstadkommas
antingen genom ett direkt inverkande våld eller genom
fall på skuldran, hvarvid nyckelbenet pressas ihop,
så att det brister. ’Vanligen förskjuta sig därvid
brottändarna innanför hvarandra, så att en klack
uppstår på benet. I fall, som ej äro komplicerade med
yttre sår, går läkningen ganska hastigt: på 2 veckor
hos barn, 3, högst 4, hos äldre personer. Men det är
gaaska svårt att utjämna den omnämnda klacken. Mer
eller mindre sammansatta förband ha för detta
ändamål blifvit använda, men nu göras de rätt
enkla, för att de ej må besvära genom tryck på
bröstkorgen. Äfven om en ojämnhet till sist
blir kvar, lider armens brukbarhet ej däraf,
på sin höjd utseendet. I tidernas längd jämnar
f. ö. klacken ut sig i det närmaste. Af brottet
lida patienterna föga. Hos barn kunna många dagar
gå förbi, utan att ett sådant brott varsnas.
G. v. D.» Rar.*
Nyckelbensbrott, Ur. Se Nyckelben.
Nyckelblomfamiljen, bot. Se Orchidaoeae.
Nyckelblomsläktet, bot. Se O re h i s.
Nyckelharpa (Knafverharpa), ett åldrigt
nordiskt stråkinstrument, hvarpå tonerna – liksom
på liran (se d o.) – gripas medelst en på
halsen anbragt klaviatur af ett
slags tangenter, här kallade
"nycklar". Den korta
stråken (med böjd spets och löst
sittande tagel) berör, utom
den sträng, på hvilken
melodien spelas, äfven en djupare
stämd sträng, som bildar
ständig orgelpunkt. Under och
öfver nycklarna löpa 9–11
metallsträngar, som ej beröras
af stråken, utan blott
förstärka klangen.
Basspelsträngen, som tillkom omkr. slutet
af 1700-talet, gjordes af silke
och öfverspanns med
silfvertråd, hvarför den nya typen
kallades silfverbasharpa. Den
äldsta typen (från
1500-talet?) hade tre spelsträngar
och kallades kontrabasharpa.
Instrumentet, som spelas
hängande vågrätt i ett band
framför bröstet, är byggdt på
samma princip som den hos
Martin Agricola ("Musica
instrumentalis", 1529)
afbildade schlüsselfiedel,
som på den tiden var bruklig i Tyskland. Denna
erbjöd dock ett sirligare utseende än den klumpiga
nyckelharpan. Ännu kan man, ehuru sällan, få
se nyckelharpan i händerna på någon
bondspelman, som stundom kan utveckla rätt mycken
färdighet och kraft i spelet. Längst har
instrumentet bibehållit sig i Uppland; f. ö. har det varit
mest spridt i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland.
A. L. (E. F-t.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
