Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nulla poena sine lege ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Nullitetsbesvär-Numen
114
efter erhållen kännedom om beslutet (se
Nullitetsbesvär). Jfr Domvilla. I. Afz.
Nullitetsbesvär, jur. Nullitetsbesvär är ett
pro-cessuellt rättsmedel, som afser att få ett
utslag som egiltigt undanröjdt därför, att ett
väsentligt rättegångsfel förelupit. Detta rättsmedel
måste, hvad angår svensk rätt, hänföras till de
extraordinära rättsmedlens kategori. 1734 års lag
i sin ursprungliga lydelse innehöll i 25:e kap. §§
21 och 22 (äfvensom i 30:e kap. § 18) stadganden om
ifrågavarande rättsmedel. I 25:e kap. § 21 talades
om besvär i fall, då domvilla eller annat sådant
fel i rättegången förelupit, att domen förty borde
ogillas; i § 22 af samma kapitel var fråga om besvär,
då någon dömts frånvarande ostämd eller domare i
någon tvist två parter emellan fällt sådan dom,
att den tredje eller annan, som ej varit hörd,
lede däraf förfång. Ehuru den klagan, hvarom § 21
handlade, såväl till förutsättningar som syfte var af
extraordinär karaktär, var dock tiden för anförandet
af besvär enligt detta lagrum densamma som vid besvär
i ordinära fall, och äfven i öfrigt var processen
ej reglerad genom några särskilda föreskrifter. Då
därtill kom, att part kunde äfven genom användande
af ordinärt rättsmedel få domen i de fall, som § 21
afsåg, upphäfd som ogiltig och på sådant sätt tillika
kunde eventuellt, för den händelse domen icke ansågs
behäftad med den påstådda nulliteten, ernå pröfning
i saken, var naturligt, att nullitetsbesvär enligt
§ 21 icke i någon afsevärd utsträckning skulle
anlitas. Vid den vidt-gående omgestaltning, som
rättegångsbalken genom lagen 14 juni 1901 undergick,
upptogs därför icke i lagen något stadgande om
nullitetsbesvär, motsvarande det i 25:e kap. § 21
ursprungligen förekommande. Vill part ha ett utslag
undanröjdt på grund af ett sådant rättegångsfel,
som i nyssnämnda lagrum omförm ildes, måste han
således numera städse begagna det rättsmedel, som
enligt de allmänna reglerna ang. sättet för fullföljd
af talan bör komma till användning mot utslaget. -
Medan sålunda nullitetsbesvär i de fall, om hvilka
stadgades i 25:e kap. § 21 rättegångsbalken,
försvunnit från vår rätt, är förhållandet ett
annat med nullitetsbesvär i de fall, som afsågos
i gamla 22 § af samma kapitel. Nullitetsklagan
hade i dessa fall sin gifna praktiska betydelse med
hänsyn särskildt därtill, att tiden för rättsmedlets
användande bestämts till ett år från det kännedomen
om domstolens utslag erhölls. Rättegångslagen
af 1901 har fördenskull upptagit bestämmelser,
som motsvara de förut förekommande, nämligen i
25:e kap. § 10 (klagan öfver underrätts utslag)
och 30:e kap. § 24 (klagan öfver hof rätts utslag).
E. K.
Numa’ntia, arevakernas hufoidstad i Hispania
tarraconensis (Spanien), låg vid Durius (Duero,
sannolikt vid Puente de Don Garray, omkr. 6 km. n. om
Soria, i Gamla Kastilien) på en brant höjd, som gjorde
staden nästan ointaglig, ehuru den hade hvarken murar
eller torn. Dess tappra (keltibe-riska) invånare
gjorde ett hjältemodigt, hård-nackadt motstånd
mot romarna, till dess slutligen Scipio d. y. 133
f. Kr. intog och jämnade staden med marken. Sedermera
uppstod ett nytt N., som dock blef obetydligt. 1905-10
före-togos gräfningar, hvarvid påträffades under
ruinerna irån detta romerska N. rester af det kelti-
beriska och under dessa ruiner
från en förhistorisk bosättning.
(J. F. N.)
Numa PompNius var enligt sagorna Roms andre
konung (omkr. 715-672 f. Kr.) och skall ha varit
en sabin. Man tillägger honom inrättandet af de
religiösa bruken i Rom. Bl. a. skall han ha instiftat
vestalernas och saliernas prästadömen. Det sagolika
spelar en alltför stor roll i fråga om N. (så
t. ex. berättelsen om hans möten med gudinnan
Egeria)r för att man skulle kunna anse honom för
annat än ett slags sinnebild af den romerska statens
religiösa ordnande. Uppgiften, att N. varit lärjunge
af Py-thagoras, vederlägger sig själf, eftersom den
senare måste antagas ha lefvat betydligt senare. 181
f. Kr. skall man i Rom ha funnit N:s graf kista och
en annan med hans skrifter. Äfven denna uppgift
är en saga, eller också förelåg en förfalskning.
R. Tdh.*’
Numéa (N o u m é a, förr Port-de-France),
hufvudstad i Nya Kaledonien (se d. o.), på öns
sydvästra kust med god hamn, högre skola, sjukhus,
kaserner och regeringsbyggnader. 8,961 inv. (1911),
hvaribland 3,754 straffångar. Koloniens hela handel
med utlandet går öfver N., där (1911) 117 fartyg om
188,612 ton inklarerades. Ångbåtsförbindelse eger
rum med Sydney, Saigon och Marseille. Hamnen är
hufvudstation för franska flottan i Stilla hafvet.
J. F. N.
Numedal, stor dalgång i Syd-Norge, Buskerud amt,
sträcker sig från Hardangerviddas östgräns i
n. v. till Kongsberg i s. ö., genomflytes af Laagen
och är särskildt i sina öfre delar en fullkomlig
fjälldal, hvars nordligaste del är D a g a l i e
n. N. utgöres af de 4 häradena Opdal, Nore, Rollag och
Flesberg. Jämte dalen Sandsvaar, s. om Kongsberg,
utgör N. ett "sorenskriveri", 4,625,os kvkm.,
med 12,009 inv. (1910). Dalen har goda fjällbeten
och fiskrika vattendrag; i södra N. finnas flera
nu ej bearbetade silfvermalmsstreck. N. är
glest befolkad och utvandringen stor.
K. V. H.
Numedals-Laagen [-låg-]. Se Laagen 2.
Numeit, miner. Se G a r n i e r i t.
Numen, N u me n ön (grek., det för tänkandet gifna),
filos., är en term, som användes redan af Platon
såsom betecknande den verklighet, som uppfattas
endast af tänkandet, i motsats mot fenomenet
(grek. ](iino’menon}, som fattas af sinnena. Idéerna
tillhöra numenet, under det att sinnevärlden,
fenomenet, är en ofullkomlig uppfattning däraf. Inom
den moderna filosofien har termen användts särskildt
af Kant. Enligt hans åsikt fordras för verklig kunskap
ej blott tänkande, utan äfven åskådning. Då vi icke
ha någon osinnlig åskådning, blir därför för Kant
numenet närmast något negativt, ett gränsbegrepp,
till hvilket vår tanke nödvändigt föres, emedan de
för oss gifna tingen förutsätta ett "ding an sich",
men hvilket icke innebär någon positiv kunskap. Inom
den praktiska filosofien finner emellertid Kant ett
faktum, nämligen plikten, som ger en direkt inblick i
numenvärlden, i det att pliktens ovillkorliga fordran
förutsätter en fri vilja, som ej kan få någon plats i
fenomen världen. Därmed anser han sig ega grund för
antagande af en osinnlig numenvärld, upphöjd öfver
tid och rum; och denna värld tillhör vår vilja såsom
fri och moraliskt ansvarig. S-e.
Numen (lat., af obrukl. nuere, nicka), gudom?-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
