Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska inbördeskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sumter utanför Charleston i Syd-Carolina intogs af
sydstatsgeneralen Beauregard (efter två dagars
beskjutning, 14 april 1861). Konfederationen bestod af
följande 11 stater: Virginia, Nord- och Syd-Carolina,
Georgia, Florida, Alabama, Mississippi, Louisiana,
Texas, Arkansas och Tennessee. Alla öfriga stater
och samtliga territorier fasthöllo vid unionen;
dock var folkmeningen i gränsstaterna Missouri,
Kentucky och Maryland ganska delad och deras hållning
i början opålitlig. Nordstaternas folkmängd var
omkr. 19 mill., sydstaternas 8 mill. hvita och omkr. 4
mill. slafvar. Nordstatsarméerna uppgingo i jan. 1863
till 918,000 man, hvilket antal i maj 1865 stigit till
1,576,000; sydstatsarméerna beräknas, när de voro som
starkast (i jan. 1863), till 700,000 man och hade i
mars 1865 sammansmält till omkr. 200,000 man. Å båda
sidorna utgjordes arméernas öfverväldigande flertal
af män utan någon som helst föregående fackmilitär
utbildning. Nordstaternas flotta växte under kriget
från 42 fartyg med sammanlagdt 555 kanoner och 7,600
mans besättning till 671 fartyg med 4,717 kanoner
och 51,500 mans besättning; sydstaterna hade ingen
organiserad flotta, utan fingo nöja sig med att
utrusta improviserade blockadbrytare. Krigets
hufvudskådeplats var staten Virginia, närmare
bestämdt området mellan unionshufvudstaden Washington
och sydstatshufvudstaden Richmond, men samtidigt
fördes äfven västerut omfattande strider, dels om
herraväldet öfver Tennessee, dels om besittningen
af Mississippifloden, hvarjämte nordstatsflottan
blockerade sydstaternas vidsträckta kust för att
hindra utförseln af bomull och införseln af allt
slags krigsmaterial.
Lincoln utfärdade 15 apr. 1861 proklamation om
inkallande af 75,000 man milis till 3 månaders
tjänstgöring; snart följde nya inkallelser,
och dessutom uppsattes frivilliga kårer i
mängd. Unionsarméns högste befälhafvare vid
krigsutbrottet, general Winfield Scott, var af
hög ålder hindrad att gå i fält; i hans ställe
påtänktes till öfverbefälhafvare öfverste Robert
E. Lee, men han mottog i stället (maj 1861) befälet
öfver Virginias trupper och blef följande år högste
befälhafvare öfver sydstaternas stridskrafter. Under
krigets första månader ledo unionisterna en rad
smärre motgångar {sålunda eröfrade de konfedererade
arsenalen vid Harper’s Ferry och örlogsvarfvet vid
Norfolk), och för några veckor hotades Washington
af öfverrumpling; af politiska skäl beslöts då
mot general Scotts afstyrkande råd en framryckning
mot sydstaternas instruktionsläger vid Manassas, 35
eng. mil s. v. om Washington. Det förhastade företaget
ledde till nordstatsgeneralen Mac Dowells nederlag
vid Bull Run (21 juli) mot Beauregard, i det afgörande
ögonblicket förstärkt af en från trakten af Harper’s
Ferry tillskyndande annan sydstatskår under general
J. E. Johnston. Återstoden af året användes å ömse
håll hufvudsakligen till organisering och nödtorftig
utbildning af de i väldiga massor tillströmmande
rekryterna. Särskildt egnade den från Ohio till
Washingtons försvar tillkallade generalmajor G. B. Mac
Clellan - i nov. 1861 utnämnd till Scotts efterträdare
som nordstatsarméernas högste befälhafvare - mycken
omsorg åt utbildandet af den s. k. Potomac-armén till
en verkligt dugande fältarmé. Nordstaternas småningom
mognande fälttågsplan gick ut på kustblockadens
upprätthållande och alla hamnars och kustbefästningars
eröfring, framträngande genom Virginia mot Richmond,
Mississippiflodens öppnande och därmed afskärande af
all tillförsel till de konfedererades hufvudarméer
från deras västligaste stater Texas, Louisiana
och Arkansas samt till sist - om så kräfdes - ett
instängningsfälttåg genom Tennessee, Georgia, Nord-
och Syd-Carolina mot det äfven från Virginia-hållet
hotade Richmond. Sydstaterna nödgades öfverallt, i
stort sedt, hålla sig på defensiven, men förstärkte
tid efter annan denna medelst offensiva rörelser genom
Shenandoahdalen uppåt Maryland och Pennsylvania,
därvid äfven hotande Washington. Först under
andra krigsåret, 1862, vidtogo på allvar dessa
operationer i större skala. Den af svensken John
Ericsson konstruerade Monitors strid mot den
pansarklädda sydstatsångaren Merrimac på Hampton
roads 9 mars 1862 (se Ericsson, sp. 768) räddade
nordstaternas flotta och inledde deras sjöherravälde
under kriget. Mac Clellan tvekade emellertid i det
längsta att med Potomac-armén börja den i Washington
ifrigt efterlängtade och af Lincoln otåligt påyrkade
frammarschen mot Richmond. Med sin befälsmyndighet
(från mars 1862) inskränkt till Potomac-armén
började han omsider (4 april) sin frammarsch
från Fort Monroe uppför halfön mellan floderna
York och James. Han förnötte därvid en dyrbar
tid genom regelrätt belägring af Yorktown, som 3
maj utrymdes af general Johnston, och följde sedan
efter dennes sakta retirerande armé, som slog läger
framför Richmond-befästningarna, medan Mac Clellan
besatte en stark position på vänstra stranden af
floden Chickahominy. Två af hans armékårer, hvilka
öfvergått floden, anföllos af de konfedererade vid
Fair Oaks (31 maj -1 juni), men slogo dessa tillbaka,
hvarvid Johnston blef svårt sårad; han efterträddes
i högsta befälet af Lee. Hindrad af dåligt väder och
sin öfverdrifna uppskattning af fiendens numerär,
fullföljde ej Mac Clellan framryckningen, och
efter en veckas blodiga strider med Lees armé vid
Chickahominy-floden (det s. k. "sju-dagars-slaget"
26 juni-2 juli) retirerade Mac Clellan till
Harrison’s Landing vid James river, en skickligt
utförd förändring af bas, som dock betecknade ett
temporärt uppgifvande af den med stora förväntningar
följda framryckningen mot Richmond. Tidigare hade den
tappre sydstatsgeneralen Th. J. Jackson ("Stonewall
Jackson") skaffat Richmond-armén luft genom sina
berömda ströftåg uppåt Shenandoahdalen och Lincoln i
juni till denna dals och Washingtons skydd upprättat
den s. k. Virginia-armén under general Pope; till
nordstatsarméernas högste befälhafvare utsågs (11
juli) general H. W. Halleck. Då Lee ej längre
behöfde frukta omedelbart anfall mot Richmond, öfvergick
han själf till offensiven och tillfogade Pope ett
svårt nederlag på fjolårets slagfält vid Bull Run
(29-30 aug.). Mac Clellan, som några dagar förut
fått order att låta sin Potomac-armé uppgå i Popes
Virginia-armé, fick nu i Popes ställe befälet öfver
alla försvarskrafterna kring det hotade Washington och
följde efter Lee, hvilken öfver Potomacfloden ryckt
in i Maryland. Lee, som oförsiktigt delat sin armé,
hann åter samla den, innan det (16-17 sept.) kom
till batalj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
