Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudar eller heroer (halfgudar) uppträda och som ej
är förknippad med någon i och för sig historisk
tid. Myten gränsar å ena sidan till sagan,
å den andra till legenden, öfvergår i båda och
kan ofta ej skiljas från endera af dessa arter af
folkdiktning. Äfven dessa båda röra sig, åtminstone
delvis, i det öfvernaturligas sfär, men de i sagan
uppträdande personerna äro människor, ehuru utrustade
med öfvernaturliga krafter, legenden åter anknyter
till personer eller tider, som åtminstone vilja vara
historiska, t. ex. de kristna helgonen. Häraf följer,
att i en religion som kristendomen, som egentligen
utesluter mytbildning, blott sagan och legenden kunna
förekomma. Emellertid är skillnaden flytande och har
hufvudsakligen värde som orienteringsmedel. Men ej
heller alla hedniska folk ha en utvecklad mytologi;
många ha föga att berätta om sina gudars gärningar
och förbindelser inbördes; för dem äro gudarna
hufvudsakligen osynliga krafter, som ingripa i det
städse pågående naturförloppet och människolifvet. Hit
hör den romerska religionen i sitt ursprungliga skick;
den känner väl par af gudar, men inga gudaäktenskap,
gudarna äro hvad vi kalla mera abstrakta, mindre
mänskliga. En rik mytologi är en frukt af en långt
drifven antropomorfisering (människogestaltning)
af gudarna; den förutsätter därför kraftig fantasi
och gestaltningsförmåga samt ett rätt högt mått
af intellektuell utveckling och helst en utbildad
diktkonst. Detta iakttaga vi icke blott hos de ariska
folken, greker, inder och nordbor, som utbildat en rik
mytologi, utan äfven hos andra, t. ex. nyzeeländare,
mexikaner, egypter.
Sagan är äldre än mytologien; dess föreställnings-
och händelsevärld återspeglar den primitiva människans
uppfattning. Den har i stor utsträckning upptagits
i mytologien. Antiken berättar detsamma om Eros och
Psyche som den nordiska folksagan om prinsessan och
hvitbjörnen. Här är den antika berättelsen känd blott
från efterkristen tid, men exemplet är typiskt. Den
engelske forskaren Hartland har samlat flera band
paralleller till myten om Perseus från alla håll. I
myten om Kronos, som uppslukar sina barn, återvänder
ett hos vidt skilda folk förekommande motiv, i våra
barnsagor t. ex. i berättelsen om Rödlufvan. Underbara
förvandlingar äro vanliga i sagan, de motsvara den
grekiska mytologiens många metamorfoser, om hvilka
Ovidius skrifvit ett helt diktverk. Därnäst ingå
erinringar om historiska händelser i myterna; vi
kunna igenkänna dem, blott där vi ha den historiska
traditionens hjälp; men då den först saknas och
länge är ytterst knapphändig, kunna vi blott hysa
den öfvertygelsen, att ännu fler historiska moment
ingå i myterna, ehuru vi ej kunna bevisa dem. Detta
gäller framför allt hjältesagan. Minos och hans
labyrint äro erinringen om Kretas mäktiga furstar
i den förhistoriska tiden. Etzel och Didrik af Bern
i Nibelungensagan känna vi ur historien som Attila
och Teoderik af Ravenna. Alexander den store är
i den österländska sagan en ännu mera fantastisk
figur än grekernas anförare i Trojanska kriget,
Agamemnon, konung af Mykenai, hvars stad genom
utgräfningarna visats vara den förnämsta medelpunkten
för Greklands förhistoriska kultur på fastlandet. Men
äfven gudamyterna bevara minnet af historiska
händelser. Alla de
myter, som berätta, hur Dionysos straffar och slår sina
fiender med vansinne och död och försonas, först
sedan hans dyrkan blifvit upptagen, återspegla det
motstånd, som den extatiska Dionysoskulten mötte
vid sitt införande i Grekland. En synnerligen viktig
roll spelar i mytologien den typ, som man kan benämna
svarsägnen (grek. aition), därför att den vill ge
svaret på ett hvarför eller huru. Den söker förklara
kultbruken, hvilka ofta ej längre förstodos, utan
blott bibehöllos genom traditionens makt. För ett
par årtionden sedan bekantgjordes en randanmärkning
i en grekisk handskrift, som nämner, att man i en
Demeterkult brukade kasta ned grisar i underjordiska
hålor som offer; det förekommer en underjordsgud
Eubuleus i sammanhang med Demeter. Förut kände man
myten, att Eubuleus med sin svinhjord uppslukades
af jorden, då Hades röfvade Persefone; vi se nu,
att myten vill ge förklaringen på ett kultbruk. I
många fall känna vi både kult och kultaition,
men då myterna bevarats ojämförligt mycket bättre
än kultbruken, finnas säkerligen många myter,
som äro kultaitier, ehuru vi ej kunna uppvisa
det. Djursagan uppträder ofta i svarsägnens form,
förmänskligas och öfvergår till myt. Hvarför väfver
spindeln så konstfulla nät? Arachne (grek., spindel)
hette en gång en väfverska, som var så skicklig,
att hon djärfdes sätta sin konstfärdighet öfver
gudinnan Athenas. Vredgad, förvandlade denna henne
till en spindel och dömde henne att evigt hänga
i sin väf. Grekerna känna gudar i djurskepnad;
denna föreställning, som strider mot deras vanliga
antropomorfistiska uppfattning, förklaras därmed,
att guden vid något tillfälle förvandlat sig till
ett djur. Så härstammar en mängd förvandlingsmyter
ur naturaitierna. En klippa af skeppsliknande form
säges vara faiakernas underbara skepp, som gudarna
förstenat. Ännu viktigare äro de naturaitier, som
vilja förklara världens inrättning och tillkomst. De
vulkaniska företeelserna förklaras som en strid
mellan himmelens och underjordens makter. Odjuret
eller jätten fängslas och kastas under ett berg;
när han rör på sig, uppstå jordbäfningar. De leda
öfver till en redan halft filosofisk spekulation,
som den orfiska myten om världsskapelsen: i början
var tiden, därur uppstodo etern och kaos; i detta
bildades ett ägg, hvarur gudar och värld framgingo.
Detta är, schematiskt framställdt, de viktigaste
stenarna i mytologiens byggnad, men en genomgripande
vikt har också det systematiserande arbete haft,
som uppfört byggnaden, och hvarje tid har byggt
efter sitt sätt. Homeros’ dikter tillkommo i en
ridderlig tid, då furstarna i sina borgar samlade
adeln kring sig. Detta är modellen för den grekiska
gudastaten, där Zeus härskar från Olympen, omgifven
af gudaaristokratien. Och denna är ofta upprorisk
mot honom liksom vasallerna mot sin herre. I
grund och botten litar människan mest på den egna
kraften. Homeros är irreligiös, gudarna ha blifvit
alltför mänskliga för att vara gudar. Odyssén är
senare; den geografiska horisonten har vidgat sig
genom de börjande sjöfärderna och kolonisationen;
den är också full af irrfärder till aflägsna trakter,
ja till själfva underjorden, och mytiska folk. Hvarje
aristokrati lägger synnerlig vikt på sitt stamträd;
Greklands äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
