Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mozart, Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus - Mozart, Wolfgang Amadeus M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sorgfälliga handledning. Redan 1761 uppträdde
han i Salzburg som medverkande i ett sångspel, och
1762 var hans och hans fem år äldre systers (Maria
Anna M., f. 1751, d. 1829) färdighet på klaver så
framskriden, att fadern tog barnen med på konsertresor
till München och Wien. Uppmuntrad af framgången,
som i synnerhet vid kejsarhofvet var kolossal,
gjorde fadern med dem en längre turné 1763–66,
då resan först gick genom Bajern, Rhenprovinsen och
Bruxelles till Paris, där Wolfgang spelade för hofvet,
gaf offentliga konserter och utgaf sina första tryckta
kompositioner (4 violinsonater), tydligtvis påbättrade
af fadern. Sedan ställdes kosan till London, där
gossen förvånade musikvärlden genom improvisationer,
transpositioner i svåra tonarter m. fl. konststycken,
uppförde sina små orkestersymfonier och lät trycka 6
nya violinsonater; vidare till Flandern och Holland,
där han jämte sin syster låg sjuk under flera månader,
hvarefter han komponerade ytterligare 6 sonater;
slutligen öfver Paris, Lyon och Schweiz tillbaka till
Salzburg. Ett år egnades nu åt stränga musikstudier,
därefter var man åter på resande fot. I Wien 1768
(vid 12 års ålder alltså) komponerade M. på Josef II:s
uppdrag operan La finta semplice, som dock till följd
af intriger icke blef uppförd, hvaremot sångspelet
Bastien und Bastienne (s. å.; uppf. i Stockholm 1893)
gafs i en privatkrets. S. å. dirigerade han för första
gången en mässa af egen komposition. Utnämnd till
ärkebiskoplig konsertmästare i Salzburg, stannade
M. där ett år, hvarefter han med fadern 1769 företog
en resa till Italien. Där firade han nya triumfer,
hänryckte hofvet i Neapel, blef i Rom riddare af
Gyllene sporren och upptecknade där felfritt Allegris
9-stämmiga miserere, sedan han hört det sjungas en
enda gång, upptogs i Bologna till medlem af "Accademia
dei filarmonici" och blef i Milano mycket firad efter
uppförandet af den på beställning komponerade operan
Mitridate (1770). Till Milano återkom han två gånger
för att anföra sina operor Ascanio in Alba (1771)
och Lucio Silla (1772). S. å. skref han till den nye
ärkebiskopens af Salzburg installering Il sogno di
Scipione. De följande åren förflöto stilla i hemmet,
under det han flitigt komponerade symfonier, mässor,
konserter och kammarmusik. För hofteatern i München
skrefs 1774 La finta giardiniera, och kort därefter
följde i Salzburg Il re pastore. För att söka sig
en bättre ställning än den i det isolerade Salzburg
under den brutalt despotiske ärkebiskopen Hieronymus
reste M., denna gång i sällskap med sin moder, 1777
till München, Augsburg och Mannheim, där vistelsen
blef af inverkan på hans utveckling, samt slutligen
till Paris, hvarifrån han dock snart måste återvända,
utan att ha vunnit någon plats och sedan han genom
döden förlorat sin moder (1778). Tröstad af ett
uppdrag från München att skrifva operan Idomeneo,
hans första verkligt stora verk (hvari särskildt
de mäktiga körerna samt en underskön kvartett för
tre sopraner och en tenor framstå), fick han genom
dess framgång (1781) mod att definitivt afsäga sig
sin tjänst hos ärkebiskopen (sedan denne behandlat
honom sämre än en lakej) och bosatte sig nu i Wien,
där han framdeles måste lefva ytterst bekymmersamt
af tillfälligt konserterande, komponerande och
lektionsgifvande. Först 1787 fick han
en torftig anställning som kejserlig kammarkompositör
med 800 floriners lön. På kejsarens uppdrag skref han
en komisk opera, Die entführung aus dem serail (1782;
"Enleveringen ur seraljen", 1814), hvarmed det tyska
sångspelet lyftes upp på ett högre plan. Samtidigt
gifte han sig med Konstanze Weber, som blef honom
en hängifven maka, men ej förmådde upphjälpa hans
ekonomi, som vardt allt sämre till följd dels af hans
egen godtrogna hjälpsamhet mot ockrande bedragare,
dels ock af lömska kabaler af hans italienska
afundsmän och snål otacksamhet hos kejsaren, som
icke värdigt belönade hans tjänster, trots det
M. af pur patriotism afböjde en honom (vid en resa
till Berlin och Dresden 1789) af Fredrik Vilhelm II
erbjuden kapellmästarplats på 3,000 thaler. Oaktadt
bekymmer och sjukdom utvecklade M. under de sista
åren, liksom i förkänsla af sin tidiga död, en så
häpnadsväckande och genialisk produktivitet, att
motstycke knappt finnes inom musikhistorien. Från
1782 till 1785 tillkommo de sex berömda, J. Haydn
tillegnade stråkkvartetterna. 1786 uppfördes operetten
Der schauspieldirektor ("Theaterdirektören", 1857)
äfvensom det på sex veckor skrifna mästerverket
Le nozze di Figaro ("Figaros bröllop", 1821),
som i Wien till en början ansågs för tungt, men
i Prag gjorde furor, hvarför M. enkom för Prag
skref sin odödliga Don Giovanni (1787; "Don Juan",
1813). Följande år uppstodo inom mindre än tre
månader hans tre mästersymfonier i Ess dur, G moll
och C dur ("Juppitersymfonien"). 1790 uppfördes
buffan Così fan tutte ("Troheten på prof", 1830),
som mycket slog an, trots den dåliga texten. 1791
uppfördes hans populäraste opera, den tredje bland de
odödliga, Die zauberflöte ("Trollflöjten", 1812),
hvars musik är genomträngd af mild och upphöjd
humanitet, samt den svagare La clemenza di Tito
("Titus", 1823), skrifven på beställning till kejsar
Leopold II:s kröning. Öfverfallen af en hetsig feber,
dog M. under det han arbetade på sitt Requiem,
beställdt af en enskild person och sedan fulländadt
af M:s lärjunge Süssmayer, efter mästarens skisser
och anvisningar. Man känner ej säkert stället,
där M:s stoft hvilar, ity att det nedsänktes i en
gemensamhetsgraf, utan att någon gaf följe dit,
då hans maka låg sjuk och de få vännerna vände om
halfvägs för regnvädrets skull. Han efterlämnade
två söner, af hvilka den ene, Wolfgang Amadeus M.
(f. 1791, d. 1844), var kapellmästare i Lemberg.
Breitkopf & Härtels monumentala samlingsupplaga af M:s
verk upptager 1) Kyrkomusik: 15 mässor, 4 litanior,
4 kyrie, 9 offertorier, kantaten Davidde penitente,
2 frimurarkantater och 33 arbeten af diverse slag;
2) Operor och sångspel: Apollo et Hyacinthus (1767),
Zaide, Thamos och de 16 förut nämnda; 3) Sånger:
43 arior, 2 duetter, 6 tersetter och en kvartett med
orkester, 34 visor med klaver, 20 kanon samt 3 smärre
körer; 4) Orkesterverk: 41 symfonier (hvartill kommit
2 nyupptäckta), 31 divertissement eller serenader, 9
marscher, 25 orkesterdanser samt 12 smärre saker för
diverse instrument, däribland harmonika, klockspel,
ja t. o. m. positiv; 5) Soli med orkester: 6
violinkonserter (en nyupptäckt 7:e utgafs 1907),
6 soli för violin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
