Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metod - Metod 2. Log. Vetenskaplig metod - Metod 3. Pedag. - Metodik - Metodiker, person - Metodisk, som förfar efter metod - Metodism - Metodism 1. En riktning i protestantismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
område. – Hufvudmomenten i metoden för den
vetenskapliga framställningen äro definition,
klassifikation och bevis (se dessa ord), hvilka
ock komma till i viss mån olika användning inom de
skilda vetenskaperna. – 3. Pedag. Den pedagogiska
metoden är det planmässiga sättet att gå till väga
vid uppfostran och undervisning. Då uppfostran och
undervisning ha en viss grundkaraktär, som mera närmar
dem till konsten än till vetenskapen och tekniken,
bör i dem det individuella hos barnen och hos läraren
få en betydelse, som begränsar betydelsen af hvarje
allmängiltig metod. Men då å andra sidan uppfostrarens
och lärarens verksamhet måste vara planmässig för
att fylla sin uppgift, får heller icke betydelsen af
metoden underskattas. Metod bör otvifvelaktigt finnas,
men den bör vara så att säga "smidig", kunna lämpas
för de individuella fallen. Äldre tiders pedagogik
upptog ett stort antal regler, i hvilkas tillämpande
man såg metodiska förtjänster; så uppställde
t. ex. Comenius ej mindre än 40 sådana didaktiska
föreskrifter. I våra dagar börjar man tvifla på
allmängiltigheten af sådana regler för uppfostran
och undervisning och vill i stället se pedagogikens
uppgift i att sätta läraren i stånd att så förstå å
ena sidan målet för uppfostran och undervisningen,
å den andra lärjungarnas utvecklingsmöjligheter, att
han kan själf klokt och planmässigt välja medlen för
målets vinnande gradvis, hvarvid traditionerna inom
skolorna och andras föredömen få större betydelse
för honom än några fastställda, abstrakt formulerade
metoder.
1-3. S-e.
Metodik (af grek. methodos), lära eller vetenskap om
metoden för ett visst verksamhetsområde. Särskildt
använder man uttrycket inom pedagogiken för att
beteckna den del af undervisningsläran (didaktiken),
som i den allmänna metodiken handlar om metoden
för undervisningen i det hela och i den speciella
metodiken om metoderna för undervisningen i de
enskilda ämnena.
S–e.
Metodiker, person, som är metodisk (se d. o.).
Metodisk (grek. methodikos), som förfar efter metod;
som förrättas med metod; planmässig, ordnad efter
bestämda (verkligt eller inbilladt vetenskapliga)
regler, skolriktig, konstmässig.
Metodism. 1. En riktning inom protestantismen, som
uppstod under förra delen af 1700-talet i England
under ledning af en präst, tillhörande därvarande
statskyrka, samt några hans meningsfränder. Ledarens
namn var John Wesley; i verksamheten deltogo hans
broder Charles Wesley (f. 1707, d. 1788), också präst
i engelska statskyrkan, samt några unga teologer
vid Oxfords universitet. Alla voro intresserade för
en lefvande kristendom, där man ej nöjde sig med
religionens form, utan framför allt vinnlade sig
om dess kraft. De bildade ett litet sällskap, hvars
medlemmar förenade sig om att studera nya testamentet
på grundspråket. De togo nattvarden hvarje vecka,
öfvade regelbundet fasta, voro ifriga i böner samt
besökte sjuka, fattiga och fångar. F. ö. var rörelsen
till en början strängt kyrklig och stundom alltför
asketisk, ehuru påståendet, att en eller annan af
dem skadat sin hälsa genom öfverdrifvet fastande,
förnekades af dem själfva. John Wesley, f. 1703
uti Epworths socken i Lincolnshire, där hans fader
var kyrkoherde, biträdde en tid sedan han blifvit
prästvigd som pastorsadjunkt sin fader. 1729 återvände han dock
till Oxford och fortsatte sina studier, som i första
hand gällde grekiska språket, men f. ö. omfattade
flera grenar af mänskligt vetande. Som författare
utvecklade han sedan en nästan otrolig verksamhet
(se vidare Wesley). Mest bemärkt blef han dock
som praktisk ledare för den andliga verksamhet,
som hade sin begynnelse i det ofvan omtalade
sällskapet i Oxford och därifrån spred sig öfver
hela England och Irland samt numera fortgår i
alla världsdelar. "Metodister" kallades det nämnda
sällskapet i Oxford på grund af medlemmarnas strängt
metodiska lefnadssätt. Namnet, i början ett öknamn,
antogs småningom af dem det gällde.
Ehuru metodisterna, som nu beräknas till nära 9
mill., i hela världen äro fördelade på omkr. 30 af
hvarandra oberoende, samfund (mera än hälften af dessa
dock tämligen oansenliga i fråga om medlemskap och
inflytande), äro likväl vissa hufvuddrag i fråga om
lära och kyrklig verksamhet för dem gemensamma. John
Wesley var en mycket vidhjärtad man och villig att
samverka med alla, som arbetade för en lefvande
kristendom. På samma gång hade han dock själf en
utpräglad öfvertygelse äfven i lärofrågor. Han hade
blifvit uppfostrad som renlärig medlem af engelska
statskyrkan samt som präst inom densamma naturligtvis
antagit dess 39 artiklar. Då omständigheterna
föranledde honom att formulera stadgar för det
frikyrkliga samfund, hvars hufvudman han blifvit,
utelämnade han en del af dessa artiklar, i allmänhet
för att bereda större frihet från tvång i kyrkliga
frågor. Särskildt ogillade Wesley bestämdt läran
om ett ovillkorligt nådaval (predestination) samt
den föreställningen, att biskoplig ordination skulle
vara nödvändig för ett giltigt predikoämbete och att
biskoparna voro på ett synnerligt sätt apostlarnas
efterträdare (apostolisk succession). Den uppfattning
i lärofrågor, hvilken blef gällande inom den tidiga
metodismen under John Wesleys ledning, återfinnes
ännu i hufvudsak hos de olika metodistsamfunden. De
öfverensstämma i hufvudläror med andra kristna
samfund, deras uppfattning af sakramenten är
reformert, men de förkasta h. o. h. den reformerta
utkorelseläran samt antaga viljans fulla frihet både
vid och efter omvändelsen, hvadan affall är möjligt
under hela lifvet. Vidare läres, att den troende
kan redan här i lifvet bli frälst från synd (den
fulla helgelsen), men icke från fel och brister
(stundom kallade "svaghetssynder"). I fråga om
kyrklig organisation är det i synnerhet en sak,
som skiljer metodismen från andra samfund. Denna
är det s. k. "resesystemet", bestående däri,
att deras "vårdhafvande predikanter" (pastorer)
äro underkastade flyttning, när helst vederbörande
styresmän för kyrkan så anse lämpligt. De tillsättas
därför vid årskonferensens sammanträde blott för det
kommande året, ehuru de kunna vid följande årsmöte
återsändas som pastorer till samma plats. Förr var
en viss maximitid bestämd (två, tre eller fem år),
utöfver hvilken en pastor ej fick stanna inom en
församling. Denna tidsgräns har dock nu borttagits
inom den största metodistkyrkan (den biskopliga i
Amerika) och antagligen inom somliga andra grenar af
samfundet. – Så länge John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
