Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metjnikov, Ilija - Metkovic, köping i Dalmatien - Metning, fiske med spö. Se Metspö - Metod - Metod 1. I allmän betydelse - Metod 2. Log. Vetenskaplig metod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därefter dels genom egna, dels genom många lärjungars
fortsatta undersökningar sökt ge sin teori allt
fastare vetenskaplig grund samt allt större
och mångsidigare innehåll. 1901 offentliggjorde
han sina dittillsvarande undersökningsresultat
i ett omfattande arbete: L’immunité dans les
maladies infectieuses. Arbetet är en apologi
för fagocytteorien, och de undersökningar,
som där framläggas, utgöra hans mest betydande
vetenskapliga insats. M. sträfvar att inrangera
immunitetens så ytterst komplicerade processer under
den allmänna fysiologien och leda dem tillbaka
till processer, som ega rum hos alla organismer,
äfven de lägst stående. Hans fagocytteori är
därför icke blott en immunitetsteori, utan en
allmän biologisk lära. Skarpsinnet i argumenten
liksom det experimentella materialets oerhörda
rikedom har framkallat beundran och erkännande
äfven hos teoriens motståndare. Fagocytteorien
har haft sin medicinska betydelse äfven genom den
motvikt, som den bildat gentemot de alltför ensidigt
humoralpatologiska föreställningar, som närmast efter
upptäckten af i blodserum förefintliga antitoxiner af
flera framstående forskare förfäktades. Teorien har
dessutom haft ett stort heuristiskt värde, i det att
många följande undersökningar, som till sitt innehåll
falla utom den ursprungliga fagocytteorien, ha M:s
grundläggande upptäckter som utgångspunkt. Äfven inom
andra forskningsområden har M. offentliggjort en mängd
arbeten. Från hans tidigare verksamhet härstamma
arbeten inom embryologi och komparativ anatomi,
bland senare märkas särskildt de tills. med Roux
utförda undersökningarna öfver experimentell syfilis
(1905). Under de senaste åren har M. sysselsatt
sig framför allt med frågan om bakterieflorans i
groftarmen betydelse för en autointoxikation af
människokroppen med däraf förorsakade rubbningar
i ämnesomsättningen; dessa undersökningars värde
måste lämnas åt fortsatta forskningar att närmare
afgöra. Han har äfven i ej ringa utsträckning
egnat sig åt populärvetenskapligt skriftställeri,
hvaraf till sv. öfversatts "Studier öfver människans
natur. Försök till en optimistisk filosofi" (1906)
och "Lifvets förlängning" (1912). M. är led. af
många vetenskapliga samfund och akademier; 1908
tillerkändes honom Nobelpriset i medicin för hans
undersökningar öfver fagocytosen och dess betydelse.
G. H.
Metkovic [-vitj], köping i Dalmatien, vid Narenta,
nära gränsen till Hercegovina. 1,710 inv. (1900;
som kommun 4,846). Frukt- och vinodling. Flodhamn.
Metning, fiske med spö. Se Metspö.
Metod (grek. methodos, eg. gång efter,
tillvägagående). 1. I allmän betydelse ett genom
öfverläggning vunnet och sålunda på skäl grundadt,
planmässigt sätt att gå till väga vid lösningen af en
uppgift, hvilket sätt är tillämpligt på en mångfald
likartade fall. I denna bemärkelse användas metoder
äfven i det praktiska lifvet (tekniska metoder,
bokföringsmetoder o. s. v.). Nutidens insikt i
sammanhanget mellan lifvets olika faktorer leder till
uppfattning af allt mer omfattande uppgifter för vår
verksamhet¨. I samma mån som verksamheten därigenom
blir mera sammansatt och invecklad, ökas behofvet
af bestämda metoder på alla områden. På de flesta
lifsområden uträttar i våra
dagar den föga, som går ometodiskt till väga. De
praktiska metoderna förarbetas af vetenskaperna,
hvilkas resultat i dem tillämpas, och utbildas
af uppfinnare och organisatörer för att sedan
tillämpas i yrkesarbetet och det dagliga lifvet. –
2. Log. Vetenskaplig metod är det planmässiga sätt,
hvarpå vetenskapsmannen går till väga för att upptäcka
och framställa de vetenskapliga sanningarna. Man
kan skilja mellan metoderna för den vetenskapliga
forskningen och metoderna för den vetenskapliga
framställningen af forskningens resultat, för
så vidt nämligen framställningen ej består blott
i en redogörelse för den undersökning, som ledt
till sanningens upptäckande. Metoderna så väl för
forskningen som för framställningen af dess resultat
äro i viss mån gemensamma för alla vetenskaper, men
de böra på olika sätt specialiseras inom de olika
vetenskaperna alltefter den särskilda beskaffenheten
af deras föremål och problem. På flera punkter
i vetenskapernas utveckling ha framstegen gjorts
därigenom, att metoder, utvecklade inom en vetenskap,
verkat befruktande på metoderna i en annan; t. ex. när
matematikens och mekanikens metoder påverkade
metafysiken hos Descartes och Spinoza, och likaledes
när fysiologiens experimentella metoder af Fechner
och Wundt började tillämpas inom psykologien eller
när de statistiska metoderna i våra dagar ställas
i pedagogikens tjänst. Men å andra sidan ligger det
alltid en fara i detta öfverförande af metoder, som
passa för vissa problem och vissa verklighetsområden,
till andra områden, där de kunna leda till förbiseende
af väsentliga sidor i verkligheten. Dessa farors
undvikande utan afstående från de livgifvande
inflytelserna från andra vetenskapers metoder hör till
de uppgifter, som kräfva det största vetenskapliga
skarpsinnet och den finkänsligaste sanningstakten. –
Då den vetenskapliga forskningsmetodens uppgift är
att vara en väg till sanningen, måste åsikten om
metoden bli olika, i samma mån som meningarna äro
olika om betydelsen af själfva begreppet sanning. Då
äfven i nutiden flera olika sanningsteorier bryta
sig mot hvarandra (se Sanningsteori),
så finnes ingen af alla omdömesgilla erkänd teori
ens om det för alla vetenskaper gemensamma i
de vetenskapliga metoderna, utan äfven i detta
hänseende äro meningarna delade mellan empirism
och rationalism samt olika försök att försona
motsatserna dem emellan (se Filosofi, sp 250, 251,
och Logik, sp. 982, 983). Visserligen äro alla ense
om, att analys och syntes, induktion och deduktion,
abstraktion och determination ingå som oundgängliga
moment eller sidor i den allmänna vetenskapliga
metoden, men hvart och ett af dessa begrepp får
en i någon mån olika betydelse och det motsvarande
förfaringssättet olika användning alltefter olikhet i
sanningsuppfattningen. Den verkliga kunskapen om de
vetenskapliga forskningsmetoderna vinnes f. ö. icke
genom studium blott af de vetenskapliga handböcker,
som finnas i läran om dessa metoder (se Metodologi),
utan den måste förberedas genom studium i första hand
af de specialafhandlingar, i hvilka forskarna inom
de olika vetenskaperna framlagt frukterna af sitt
arbete, och den ernås egentligen först genom eget
forskningsarbete inom något mindre eller större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
