Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lutherska kyrkan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1503
Luttichuys-Luvua
1504
tarinnor under 1800-talets midt. Liksom dessa
nämnda rönte hon stort inflytande från Maffei. Denne
skref äfven företalet till hennes främsta arbete,
dikten Alberto, en berättelse på stanser, om hvilka
det omdömet blifvit fälldt, att de voro de bästa
italienska stanser sedan Ariostos dagar. Hennes
första alster utkommo under titeln Novelle e liriche
(1862). Dessutom må nämnas Giovanni, novell på vers,
samt M aria (1858) och novellen Rosa e stella (1859).
H. N.
Luttichuys [lo^ichöjs], I s a c k, holländsk
porträttmålare, f. 1616 i London, d. 1673 i
Amsterdam. Af hans sällsynta verk befinna sig
Mansporträtt och Damporträtt (daterade 1650)
i Bruxelles’ museum och två andra motstycken,
likaledes Porträtt af en herre och Porträtt af en
dam (daterade 1654) i Nationalmuseum, Stockholm. -
L:s äldre broder, Simon L., f. 1610 i London,
d. omkr. 1662 i Amsterdam och företrädesvis
verksam i England, var likaledes porträttmålare;
tre, nu blott genom C. van Dalens gravyrer kända,
engelska furste-porträtt gingo förlorade vid den
brand, som 1859 härjade Frederiksborgs slott nära
Köpenhamn. Hans enda nu bevarade målningar utgöras
af några bruntoniga stilleben, s. k. frukoststycken,
såsom i Berlins museum och i Bondeska samlingen på
Eriksberg (båda daterade 1649). O. G-g.
Luttra, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad. 1,575
har. 327 inv. (1910). Annex till Falköpings stad,
Skara stift, Falköpings kontrakt.
Luttradt fnöske. Se Fnöske.
Luttring. Se Glasfabrikation, sp. 1276.
Lutz [lots], Johann von, friherre, bajersk statsman, f. 4
dec. 1826, d. 3 sept. 1890, blef 1863 sekreterare i
konung Maximilian II :s privatkabinett och innehade
efter dennes död (1864) samma befattning hos sonen,
konung Ludvig II, till 1866, då han utnämndes
till kabinettschef. 1867 blef L. justitieminister
och 1869 tillika kultusmi-nister. Han afgick
1871 från förstnämnda post, men kvarstod ända
till 31 maj 1890, då han till följd af sjuklighet
lämnade statstjänsten, som minister för kyrko- och
undervisningsärenden, trots det ultramontana partiets
upprepade ansträngningar att störta honom. Därjämte
var han från mars 1880 konseljpresident. S. å. erhöll
han ärftligt adelskap och upphöjdes 1884 i ärftligt
friherrligt stånd. - L. bidrog väsentligt till
införandet i Bajern af den nya, på principerna
af offentlighet och muntligt förfarande hvilande
civilprocessen, var i slutet af 1870 mycket verksam
för Bajerns anslutning till Nordtyska förbundet och
var upphofsman till förbundsrådets och riksdagens
beslut i nov.
1871 att i tyska rikets strafflag inskjuta en
mot ultramontanerna riktad straffbestämmelse
("der kanzelparagraph") mot predikstolens
missbrukande till agitation mot statens lagar. I
sin bajerska kyrkopolitik skyddade han försiktigt
gammalkatolikerna, så långt detta lät sig göra,
mot klerikaler-nas angrepp. L. bibehöll sin
ställning, ehuru den sista tiden med minskadt
inflytande, äfven efter Ludvig II:s afsättning
(juni 1886), hvilken han sedermera beskylldes för
att alltför länge, till landets skada, ha fördröjt.
(V. S-g.)
Luukkoinen [luk-], Daniel, krigare, var hemma från
Ingermanland (födelseår okändt) och tog från början
del i det gerillakrig, som sedan Stora nordiska
krigets första år i Finlands östra gränsmarker fördes
mot ryssarna. Han erhöll en mera betydande ställning,
då öfverbefäl-hafvåren för finska armén, grefve
Nieroth, 1710 och 1711 sökte ge partigängarskarorna en
fastare organisation. Förut kapten, utnämndes han då
(1711) till major för de s. k. fotdragonerna, hvilka
fördelades på kompanier. Sammanhållningen emellan
kompanierna var mycket svag. L. företog flera djärfva
tåg till Ingermanland dels sjö-, dels landvägen,
hvarvid han underrättade sig om fiendens förhållanden
och tog än flera än färre fångar. Skuggsidan i hans
verksamhet var ett ytterst hänsynslöst förfarande mot
bönderna, som af honom och hans manskap betungades
med oaflåtliga skjutsningar och på hvarjehanda sätt
förorättades. Förgäfves manade honom Nieroth till
skonsamhet. I början af aug. 1711 stötte L. i spetsen
för omkr. 130 man emellan Viborg och Petersburg på en
öfverlägsen fientlig styrka, hvarvid han blef slagen
och själf tillfångatagen. Han slogs i bojor, lyckades
fly, men blef åter gripen. Emellertid återvann han
senare friheten. Om hans senare äfventyr och slutliga
öde känner man intet med säkerhet. Han namnes som
död på hösten 1712. M. G. S.
Luumäki [lūm-], socken af Lappvesi härad och
domsaga, Viborgs län, Finland. Areal 721 kvkm.;
befolkningen, finsk, 7,084 pers. (1909). Imperiellt
pastorat af 2:a kl., Nyslotts stift, Villmanstrands
prosteri. – 1773 begynte man i L., på en punkt,
där flera hufvudvägar sammanstöta, anlägga en stad
eller köping med befästningar till skydd mot ryska
riksgränsen. Befästandet af platsen, hvilken kallades
Davidstad (fi. Taavetti), fortsattes med
större allvar närmast efter kriget 1788–90, men
någon roll spelade denna punkt hvarken i nämnda
fälttåg eller i 1808 års krigshändelser. Efter
sistnämnda år förlorade densamma all betydelse,
och såväl det för staden inlösta området som alla
anläggningarna afhändes kronan genom försäljning 1829.
O. I. (A. G. F.)
Luvia [lo’via], kustsocken af Ulfsby härad
och Eura domsaga, Åbo och Björneborgs län,
Finland. Areal 153 kvkm.; befolkningen, finsk, 3,063
pers. (1909). L. utgör ett konsistoriellt pastorat af
3:e kl., Åbo ärkestift. Björneborgs nedre prosteri.
A. G. F.
Luvua, flod. Se Luapula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
