Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lustration (lat. lustratio, rening),
reningsceremoni. Jfr Lustrum.
Lustre [lystr], fr. Se Lyster.
Lustrum betecknade hos romarna ett
reningsoffer. Sådana ingingo som en viktig
beståndsdel i den religiösa kulten, hvilken väl i den
yttre reningen med vatten och ofta med tillhörande
offer såg en symbol af en inre sådan. Särskilda
reningsceremonier voro föreskrifna i vissa fall,
t. ex. efter beröring med lik, för att ej nämna
blodskuld. Ofta förrättades reningsoffer för
hela menigheter, härar, folk m. m. Särskildt
förekom i Rom vid census ett reningsoffer för
hela folket som afslutning af förrättningen (se
Censor). Till följd däraf har ordet lustrum kommit
att beteckna en femårsperiod, eftersom census i
regel återkom hvart femte år. I denna betydelse
nyttjas det ej sällan i de moderna språken.
R. Tdh.
Lustspel. Se Drama 2, Komedi och Skådespel.
Lusus, lat., lek, spel. — L. naturae, naturens
lek; slump.
Luszczewska [lojtjevska], Jadwiga (pseudonym
Deotyma), polsk författarinna, f. 1834 i Warschau,
d. 1908, väckte på sin tid stort uppseende genom
ovanlig improvisationstalang på en mängd områden i
förening med ofantlig beläsenhet. En del af hennes
alster utgåfvos 1854—58 i 2 dlr under titeln
Improwizacye i poezye. Af hennes bredt anlagda
diktcykel Polska w piesni (Polen i sång) utkommo
endast spridda delar, hvaribland Lech (1859) och
Sobieski pod Wiedniem (1894, Sobieski vid Wien),
hennes största episka verk. Af mindre värde voro
hennes historisk-patriotiska dramer. 1863 följde hon
sin fader i förvisningen till Sibirien, hvarifrån hon
hämtade stoffet till sitt bästa romantiska skådespel,
Branki w Jasyrze (1890), med motiv från Baikalsjön.
A—d J.
Lusättika, farm. Se Sabadilla.
Lut (ty. lauge; jfr fnod. laug, varmt bad), kem.,
en lösning af salter eller alkalier, erhålles genom
utlakning af olika material, såsom pottaska, alun,
salt. Särskildt vanliga äro benämningarna kalilut
för en lösning af kali eller kaliumhydrat och
natronlut för en lösning af natron eller
natriumhydrat. Natronlut ingår i en mängd tvättmedel,
hvilka försäljas i handeln under olika benämningar;
s. k. floralut är en 10-procentig natronlösning. På
grund af natrons frätande egenskaper måste
försiktighet iakttagas vid dylik luts handhafvande.
P. T. C.
Luta (fr. luth, it. liuto, sp. laud, port. alaude;
af arab. alud, tonverktyg), mus., urgammalt
stränginstrument af samma klass som gitarren och
mandolinen, hade förebilder redan hos assyrerna
och fornegypterna, infördes i Spanien och södra
Italien af araberna och nyttjades sedan i hela
Europa, där det vann utbredning på 1300-talet samt
under 1400—1600-talen spelade ungefär samma roll för
musiken inom hemmen som pianot nu för tiden. Äfven
som orkesterinstrument var det vanligt och utträngdes
först på 1600—1700-talen småningom genom violinens och
klaverets fullkomnande. Lutan skildes från gitarren
dels genom formen, som liknade den af en halfverad
kurbits (se fig. 1), dels genom det större antalet
strängar, af hvilka minst 5 par och en enkel (den
högsta melodisträngen) lågo öfver gripbrädet. De öfriga
(bassträngar, som tillkommo i slutet af 1500-talet)
löpte på sidan om gripbrädet och nyttjades sålunda
endast som lösa strängar med sin egen grundton. Lutans
stämning växlade med olika tider; de vanligaste
stämningarna voro på 1500-talet G c f a d1 g1 eller
en ton högre, i de följande seklen A d f a d1 f1 och för
Fig. 1 Fig. 2. Fig. 1. Luta från 1500-talet. — Fig. 2. Luta, tillverkad af J. Jerner i Stockholm, 1802. (Nordiska museet.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>