Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1293-1294 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftelektricitet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för att oskadliggöra de störingar ballongen
åstadkommer i det elektriska fältet. –
Observationsresultat:

a) Absoluta värden föreligga endast i ringa
utsträckning. I följande tabell äro medelvärden
af en del dylika sammanställda:

Observationsort och tid	Volt/meter	Iakttagare
Kew vid London 1898–1905	159	C. Chree
Kremsmünster (Öfre Österrike) 1902	98	Schwab-Zölss
Potsdam 1904	242	G. Lüdeling
Karasjok (norska Finnmarken) 1904	139	G. C. Simpsson
Indiska oceanen 1888	53	F. Exner

b) Årliga perioden. I Europa visar
potentialfallet ett maximum under vintermånaderna
december, januari och februari och ett minimum,
som vanligen infaller i sommarmånaderna juni
och juli. I allmänhet är maximet mera utprägladt
än minimet. Följande tabell innehåller värden i
volt per meter för en del stationer under årets
olika månader. Kew Kremsmünster Karasjok januari 201 147 199 februari 224 120 209 mars 180 103 191 april 138 86 131 maj 123 79 103 juni 111 68* 90* juli 98* 72 98 augusti 114 77 93 september 121 – 93 oktober 153 102 121 november 200 85 167 december 243 143 175

c) Dagliga perioden. Utom den årliga
visar potentialfallet på våra breddgrader äfven en
utpräglad daglig gång. Denna karakteriseras för en
stor mängd stationer genom superposition af en
enkel och dubbel dagsvåg af harmonisk karaktär.

Fig. 5 återger grafiskt observationerna i Kew.

d) Månens inverkan på luftelektriciteten.
Arrhenius och Ekholm ha funnit, att hos
luftelektriciteten finnes en period, som
sammanfaller med den tropiska månadens längd
(27,322 dagar). För polarstationerna Kap Horn och
Kap Thordsen uppgå variationerna till 80 proc.
af luftelektricitetens styrka, i Helsingfors och
Pavlovsk till 20 proc. För Perpignan uppgå de
till 12 proc.

e) Nyssnämnda forskare ha äfven funnit ett samband
mellan luftelektriska tillståndet och
solens rotationstid. Data från Helsingfors och
Pavlovsk tyda på, att under loppet af 25,93 dagar
luftelektriciteten genomlöper två maxima och två
minima, under det perioden efter den tropiska
månaden uppvisar endast ett maximum och ett minimum.

f) Mellan atmosfärens absoluta fuktighet,
temperatur och tryck och luftelektriska tillståndet
ha samband påvisats. Elster och Geitel ha funnit,
att vid vackert väder luftelektriciteten aftar med
stigande genomskinlighet hos luften. Är e
det afstånd i km., på hvilket ett bestämdt föremål
kan skönjas, så har man funnit följande samband:

e	=	0.67	1.75	5.25	16.67	km.
dV/dn	=	378	298	122	141	volt/meter.

Enligt ionteorien följer detta samband omedelbart. Vid
ökad grumling i luften sjunker dess ledningsförmåga
(se nedan), och detta har en ökning af potentialfallet
till följd.

Fig. 5. Dagliga variationen för den luftelektriska potentialen i Kew.

2. Luftens elektriska ledningsförmåga. Utom
atmosfärens elektriska fält äro atmosfärens elektriska
konstanter af vikt för kunskapen om de luftelektriska
fenomenen. Enligt Coulomb (1785) förlorar en
elektriserad kropp sin laddning enligt följande lag:

Q = Q₀e^-αt.

Härur följer, att
dQ/dt = -αQ0e-αt = -αQ,

d. v. s. laddningsförlusten per tidsenhet är
proportionell mot laddningen. Proportionalitetsfaktorn
α kallas spridningskoefficienten (ty.
zerstreuungskoeffizient). Om luften hade en bestämd
ledningsförmåga λ som en metall eller en elektrolyt,
så vore α = 4πλ för en luftomgifven ledare,
som befunne sig i ett med jorden förbundet ledande
hölje. 1887 utförde Linss undersökningar öfver laddade
kroppars elektricitetsförlust i den fria atmosfären
och fann spridningskoefficienten α = 0,01 per min.,
d. v. s. "spridningskroppen" förlorar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>