Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1291-1292 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftelektricitet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

För våra breddgrader ligger medelvärdet för
dV/dn i närheten af 100 volt/meter. Därur erhålles
η = -2,7 . 10^-4 elektrostatiska enheter. Det elektriska
trycket 2 πη² uppgår alltså i medeltal till
4,5 . 10^-7 dyn per kvcm. Hela jordens laddning skulle enligt
dessa värden uppgå till 1015 statiska enheter eller
3 . 10⁵ coulomb. Denna laddning är dock på grund af
luftens rumsladdning icke likformigt fördelad öfver
jordytan. – Äfven luftladdningens volymstäthet ρ kan
beräknas ur potentialfallet med hjälp af Poissons
ekvation:

δ²V/δx²
+ δ²V/δy²
+ δ²V/δz²
= -4πρ.

Då potentialen endast ändras i normalens riktning,
får man det enkla uttrycket för volymsladdningen:

ρ = -(1/4π) . d²V/dn².

Utförda mätningar ha ådagalagt, att för några hundra
meter uppåt medelfallet 100 volt/meter visar ett
medelaftagande på 1 volt per 10 meter. Härur erhåller
man den elektriska volymstätheten till 2,7 . 10^-9
statiska enheter. Enligt dessa värden skulle redan
den i de första 1000 m. af atmosfären befintliga
positiva elektriciteten kompensera jordens negativa
ytladdning. – För att få kunskap om
tillväxten i potential med höjden (dV/dn), måste man
kunna uppmäta potentialen i en bestämd punkt i
luften. Spetsar ha, ehuru på ett mycket ofullkomligt
sätt, egenskapen att antaga den omgifvande luftens
potential. Vida bättre funktionerar en låga (Volta),
t. ex. ett vanligt stearinljus, hvilket låter

Fig. 2. Elektrometeraiiordniiig å Vassijaures station.

elektricitet utströmma ur spetsen, till dess det
antagit omgifningens potential. På liknande sätt,
ehuru mindre säkert, verkar en rykande lunta. Då ett
ljus lätt släckes af vinden, har man på senare tid
ersatt denna anordning med papper e. d. indränkt med
lösningar af radioaktiva ämnen, särskildt polonium
(se d. o.), som utsänder α-strålar.
Radium har enligt F. Linke visat sig mindre
lämpligt. Den sistnämnda anordningen med radioaktiva
ämnen är särskildt lämpad för transportabla
apparater. På Vassijaures naturvetenskapliga station
(1910) har anordningen det utseende, som fig. 2
visar. E är elektrometern, St kollektorstången och K
kollektorn. Huru denna är inrättad, visar fig. 3. En
kopparblecksremsa, hvars nedre i rät vinkel omböjda
ända är belagd med polonium på en yta af 1 kvcm.,
sitter fastlödd inuti en hylsa af nysilfver, som
skyddar den α-strålande ytan (utmärkt med *** på
fig.) mot nederbörd. – Som elektrometer användes
mest Exners elektrometer som reseinstrument
och Benndorfs själfregistrerande elektrometer för de
fasta observatorierna. På

Fig. 3. Kollektor.

Vassijaures station användes en Benndorfs elektrometer
af äldre typ. I princip är Exners elektrometer
ett till mätinstrument omsorgsfullt utfördt
elektroskop. – Benndorfs elektrometer (fig. 4) är
i princip en Thomsons kvadrantelektrometer. Visaren
Z, af aluminiumtråd, som är fast förbunden med
elektrometernålen, rör sig öfver en pappersremsa,
hvilken af ett urverk drifves fram med en hastighet
af 4 cm. i

Fig. 4. Benndorfs elektrometer, schematiskt framställd.

timmen. Visarens ställning kan tid efter
annan markeras på följande sätt. Vinkelrät mot
pappersremsans rörelseriktning befinner sig under
densamma en strumpsticka, öfver hvilken ett färgband
(ej synligt på fig.) långsamt drifves fram af
urverket. H är en häfstångsanordning, rörlig omkring
axeln aa. Medelst en kortvarig ström en gång i minuten
genom elektromagneten M sättes häfstången i rörelse
och pressar aluminiumvisaren mot pappersremsan,
hvarvid små märken uppkomma på denna. Genom en
särskild anordning (ej synlig på fig.) markeras äfven
tiden på pappersremsan. – Vid vissa undersökningar,
t. ex. studiet af det luftelektriska fältet vid ett
åskväder eller under loppet af en solförmörkelse,
är en apparat med kontinuerlig registrering
behöflig. – Vid ballongobservationer måste särskilda
försiktighetsmått vidtagas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>