Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucifera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1221
Lucifera-Lucka
1222
"Fraudes littéraires des
schismatiques Lucifériens" (1906).
(Hj. H-t.)
Luci’fera (af lat. lux, ljus, och jefrre, bära),
ett af Dianas binamn.
Luciferiäner, en sekt. Se Lucifer, biskop.
Lucilia, zool. Se Muscidse.
Lucilius, Ca j us, romersk skald (180-102 f. Kr.),
samtidig med Scipio Afncanus d. y. och Laelius,
hvilkas vänkrets han tillhörde. L. härstammade från
en välmående riddarfamilj i Suessa Aurunca i Latium
och förrättade krigstjänst i Scipios fältherrekohort
vid Numantia (134). Hufvudsakligen sysselsatte han
sig med studier och skaldeverksamhet. Begåfvad med
skarp iakttagelse-förmåga och kvickhet, förstod
han att upptäcka tidens lyten och svagheter samt
att öfver dem i sina dikter, Saturce - hos romarna
först dikter af blandadt innehåll, som möjligen
närmade sig de grekiska "satyroi" - kasta löjets
skimmer. Han framställde sina tankar öfver samtiden,
hvilken han ställde i motsats till den äldre,
under det han frimodigt och kraftigt gisslade
dess urartande och öfverdrifter. Dock var han
ingalunda en romare af forntidens skola, utan hade,
liksom den scipionska kretsen öfver hufvud, öppen
blick för de ändrade förhållandena i världsstaden
och världsriket samt visade sig själf ingalunda
främmande för lifvets njutningar. L. kan anses som
den egentlige skaparen af den romerska satiren,
hvilken efter honom utbildades af Horatius. Han
skref företrädesvis för den litterära medelklassen,
på hvilken hans folkliga skämtlynne godt kunde slå
an. Hans dikter innehöllo en skarp kritik, men ock
en åskådlig bild af tidens rörliga lif, skildradt
med en starkt personlig och tempe-ramentsfull
uppfattning. I språk och uttryckssätt är han något
hård; versifikationen är knagglig. Många, men
korta fragment finnas i behåll af hans 30 böcker,
bland hvilka en del - de till tiden föregående -
är författad på jambisk-trokaiskt, en annan del -
de yngre - på h exa metriskt versmått. Hvad som
återstår af hans dikter (omkr. 1,350 verser) är dock
ingalunda tillräckligt att lämna en verklig inblick
i arten af hans diktning, om hvilken man dock kan
någorlunda göra sig föreställning genom studium af
hans efterbildare Horatius, som meddelat flera för
L. karakteristiska drag. Jfr bl. a. J. Centerwall,
"Den luciliska satirens förutsättningar etc." (1868).
R. Tdh.
Ludna, astron., en af småplaneterna.
Luclna. rom. myt., binamn för Juno (stundom äfven
för Diana). Se Juno.
Luci’ola, zool. Se Eldflugor och Lysmaskfamiljen.
Luciope’rca, zool. Se Gösen och G ö s s l ä k-tet:
Lucis metitur progre’ssibus, lat. ("mäter efter
ljusets framsteg"), omskrift kring bilden af en
solvisare på reversen af Vitt. hist. o. ant. akadis
jeton de présence (se J e t o n g).
Lucius. Tre påfvar ha burit detta namn.
1. L. I (253-254) innehade sannolikt påfve-värdigheten
från 25 juni 253 till 5 mars 254. Han valdes under
sin företrädare Cornelius’ landsflykt, blef själf
landsförvisad, men tilläts återvända. Uppgiften,
att han lidit martyrdöden, är ogrundad.
2. L. II (1144-45) hette förut Gherardo da
Caccianemici, härstammade från Bologna och var
kardinalpresbyter af S. Croce. Han valdes till påfve
12 mars 1144, råkade redan på hösten s. å. i strid
med Roms senat, hvars ledande man Giordano Pierleoni
kallade sig patricius och gjorde anspråk på romerska
kyrkans världsliga rättigheter. Under kampen afled
L. 15 febr. 1145.
3. L. III (1181-85), f. i Lucca, hette urspr. U b a
l d o A 11 u c i n g o l i. När han l sept. 1181
valdes till påfve, var han kardinalbiskop af
Ostia. Redan som kardinal hade han spelat en roll
i striderna mellan Alexander III (se d. o.) och
Fredrik Barbarossa. Hans eget pontifikat var
fylldt af strider med romarna, och endast en kort
tid (nov. 1181 -mars 1182) kunde han residera i Rom.
Äfven med kejsaren var förhållandet spändt på grund
af de fortlefvande striderna om de besittningar,
som tillhört markgrefvinnan Matilda af Toscana,
samt om de biskopstillsättningar, som egt
rum under den föregående schismen. L. visade
sig föga försonlig och tillbakavisade de från
kejserlig sida framställda förlikningsanbuden.
1184 uttalade L. på en synod i Yerona bannlysningen
öfver de oppositionella riktningarna inom kyrkan
(katarer, val-denser o. s. v.). Han afled i
nämnda stad 25 okt. 1185. - Litt.: Duchesne,
"Histoire ancienne de 1’église", I (5:e uppl.
1911),, och Langen, "Ge-schichte der römischen
kirche von Gregor VII. bis Innocenz III" (1893).
1-3. T. H-r.
Lucius von Ballhausen [lötsios få’nn], Robert,
friherre, preussisk politiker, f. 1835, hette före
sin upphöjelse till friherre (1888) Lucius, deltog
som läkare i ett spanskt fälttåg i Marokko 1860 och en
preussisk expedition till Öst-Asien 1860-62, tillhörde
1870-81 tyska riksdagen och 1870-99 preussiska
deputeradekammaren samt var 1879 -90 preussisk
jordbruksminister. 1895 blef han medlem af preussiska
herrehuset. L. tillhörde det frikonservativa partiet,
var förtrogen vän till Bis-marek och förmedlade ofta
dennes förbindelser med de parlamentariska partierna.
Luck [lotsk], ry. Lutsk, kretsstad i
ryska guv. Volynien, vid Pripets biflod
Styr. 17,700 inv. (1900). L. var fordom en
stor och rik stad, men krigen mellan Ryssland
och Polen under senare hälften af 1500-talet
gjorde slut på dess välstånd. Romersk-katolsk
biskop. Progymnasium. Betydlig spannmålshandel.
(J. F. N.)
Lucka, stängsel af trä eller järn för någon öppning;
äfven själfva öppningen. 1. Skpsb., en i ett
fartygs däck befintlig öppning, hvars ändamål är att
medge kommunikation emellan rummen öfver och under
ifrågavarande däck (se d. o.); äfven betäckningen
öfver en sådan öppning kallas vanligen lucka. -
Med luck-karm förstås den öfver däcket uppskjutande
karm af trä eller järn, som omger luckan och hvars
ändamål är att förhindra på däcket rinnande vatten
att komma ned igenom densamma. Luck-karmen till en
lastrumslucka är försedd med åtskilliga järnbeslag
dels för att därmed fastlåsa luckbetäck-ningen,
dels för att skalka luckan, hvarmed förstås att så
täta den, att vatten, som sköljer öfver densamma,
ej må kunna tränga sig ned igenom springan emellan
luck-karmen och luckbetäckningen. - Om en lucköppning
endast eller hufvudsakligast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
