Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1219
Luciani-Lucifer
1220
väckelse (i nationalgalleriet i London), den
heliga Agatas martyrium (i Pittigalleriet i
Florens). Ståtliga och fängslande äro mästarens
porträtt: Andrea Doria (i Doriapalatset i Kom),
påfvarna Hadrianus VI och Klemens VII (i Neapel)
och den s. k. Dorotea, en skön romarinna (i Berlin).
C. R. N. A. L. R.
Luciani [lotjiäni], L u i g i, italiensk fysiolog,
f. 1842, studerade i Leipzig för Ludwig och utarbetade
där sin betydelsefulla afh. Eine periodische
funktion des isolierten froschherzens (i "Bericht
der sächsischen gesellschaft der wissenschaften",
1873). Han blef 1875 e. o. professor i Parma,
1880 ord. professor i Siena, 1882 i Florens
och 1893 i Rom; sedan 1903 är han därjämte
senator. Bland hans skrifter märkas särskildt de
till tyskan öfversatta stora monografierna Die
junktionslokalisation auf der grosshirnrinde
(med Seppilli. 1886), Das hungern (1890), Das
kleinhirn (1893) samt hans Fisio-logia dell uomo
(3 bd, 1898-99, 3:e uppl. 1908 ff.; öfv. till ty.).
B.T-dt.
Luciänus. SeLukianos.
Luciänus, kristen martyr, bibelforskare, f. af kristna
föräldrar i Samosata (?), i 3:e årh., hängaf sig vid
unga år åt ett asketiskt lefverne, blef pres-byter i
Antiokia samt grundläggare af den berömda antiokenska
skolan. Han drabbades af Maximinus’ förföljelse
och led 312 i Nikomedeia martyrdöden genom hunger
och tortyr. L. lutade åt kätterska åsikter. Han kan
anses för en mellanlänk emellan Paulus af Samosata
och Arius, ja på visst sätt som arianismens egentlige
upphofs-man. Han ville inskränka Kristi betydelse till
hans lärarkall, hans lagstiftning samt det efter-döme
af tålamod, som han gaf oss. L:s viktigaste arbete
var en ny recension af "Septuaginta", hvars text
på hans tid råkat i stor förvirring. P. deLagarde
har t. o. m. i nyare tid trott sig kunna utgifva
en del af denna L:s recension, som fick stor
betydelse bl. a. för Chrysostomos och den gotiska
bibelöversättningen. Se vidare O r i g e-n e s.
(E. S-e.)
Lucic [lo’tsitj], Hanibal, kroatisk författare,
d. 1553 på den dalmatinska ön Lesina (Hvar),
författade, förutom erotiska dikter, skådespelet
Robinja ("Trälinnan"), sydslavernas första världsliga
drama. Se vidare Serbiska och kroatiska språket och
litteraturen. A-d J.
Ludd (af lat. lucidus, klar), genomskinlig, lätt att
inse; upplyst.
Lucida interva’lla, lat., ljusa mellanstunder
(t. ex. för sinnessjuka).
Lucidärius, Elucidarius (af lat. elucidäre, sprida
ljus öfver, af liicidus, klar), "upplysning",
titel på ett slags läroböcker i kristna religionen
under medeltiden, innan benämningen "katekes"
uppkom. Uppställd i form af samtal emellan magister
(läraren) och discirpulus (lärjungen), handlade en
sådan lärobok om "Gud, mässämbetet, skapelsen och
många underliga ting och slutligen om domedagen" samt
var närmast af sedd för prästernas undervisning. Ur
denna lärobok utvecklade sig folkboken "Lucidärius". I
denna framställdes i kort sammandrag medeltidens
tro och vetande i teologi, astronomi, fysik och
geografi. De flesta europeiska folk e^de sin folkbok
"Lucidärius", i utförandet mestadels präglad af
nationens särskilda
lynne och uppfattning, medan innehållet var i
det närmaste gemensamt. De källor, ur hvilka
det senare hufvudsakligen hämtats, äro för det
teologiska innehållet skrifterna "Elucidarium", "De
imagine mundi", "De philosophia mundi" och "Gemma
ammas", alla författade af skolastikern Honorius
Augustodunensis, en fransk presbyter från Autun i
början af 1100-talet. Af detta innehåll förekommo
äfven rimmade omskrifningar. På svenska saknas
folkboken L., men däremot finns Honorius’ "katekes"
bevarad i två olika redaktioner från 1400-talet
(den ena fragmentarisk). De ära bägge utgifna af
R. Geete i "Svenska kyrkobruk under medeltiden"
(1900; i Sv. fornskriftsällsk:s samlingar). En dansk
"Lucidärius" (folkboken) trycktes 1510 (utg. 1849 af
Det nordiske literatur-samfund genom C. J. Brandt, som
i inledningen ger en historik öfver ämnet). Den danska
folkboken "Mester Lucidärius", som är af öfvervägande
biblisk-historiskt innehåll och omtrycktes ända
in på 1700-talet, var en senare bearbetning, ur
hvilken de katolska elementen och de mest stötande
vidskepelserna aflägsnats. Jfr K. Schorbach, "Studien
iiber das deutsche volksbuch Lucidaiius und seine
bearbeitungen in fremden sprachen" (1894). CR- G.)
Lucidor, pseudonym. Se Johansson, Lars.
Lucien Bonaparte [lysiä7 bånapa’rt], furste af
Canino. Se Bonaparte 5.
Lucifer (af lat. lux, genit. lucis, ljus, och ferre,
bära, bringa), "Ljusbringaren", morgonstjärnan
1. planeten Venus, som går upp före solen om morgnarna
(jfr Fosforos och Hesper os). L. framställes i den
antika konsten såsom en ridande-eller vingad gosse med
fackla i handen. - 2. I följd af en oriktig öfv. af
Es. 14: 12 (jfr Luk. 10: 18 och Uppb. 9: 1-11) blef
L. beteckning för d j ä f v u l e n (se d. o.).
Lucifer, biskop i Caralis (Cagliari), hvaraf han
fick tillnamnet Caralitänus, d. 371 i Cagliari,
var en högst ifrig anhängare af Athanasius
och nicenska bekännelsen. När synoden i Milano
(355) fastställde en fälld dom öfver Athanasius,
måste äfven L. gå i landsflykt. Denna upphäfdes
362 genom Julianus’ edikt. Men då Athanasius på
Alexandriasynoden s. å. utverkade ett försonligt
tillvägagående mot de präster, som mot sin vilja
nödgats antaga arianska läran, ogillade L. detta
och höll sig sedan i schismatisk tillbakadragenhet
från en "besmittad" kyrka, som ej nog strängt
värnade om rättrogenheten. L:s under landsflykten
författade stridsskrifter (De non par-cendis in Deum
delinquentibus, De regibus apo-staticis, Moriendum
esse pro Dei filio m. fl.) äro märkliga för sina
högst våldsamma utfall mot kejsar Konstantius. De
utgåfvos samlade 1586, bästa edit. i Wienakad:s
patres-samlinj? (1886). Af folket på Sardinien hålles
han för helsron, men han har ej blifvit kanoniserad. -
L:s sekt, l u c i f e r i a-norna, egde icke bestånd
läns:e efter stiftarens död; i grundåskådningen var
den besläktad med donatismen, med pietistisk kritik
mot kyrkan. Dess litterära hufvudperson var Gregorius
af II-1 i ber is (d. efter 392). Sektens stamhåll
var Sardinien, hvarjämte den hade försänkningar i
Spanien, Tripr. Rom och ösf^rl^det. Se G. Kriiger,
"Lucifer, bischof von Cagliari, und das schisma der
Luciferianer" (1886), och L. Saltet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
