Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1133-1134 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lot ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppträdde L. med anspråk att enligt öfverenskommelse
817 som kejsare vara hela rikets öfverherre, men
råkade därigenom i krig med sina båda bröder, Ludvig
(den tyske) och Karl (den skallige), som åberopade
senare delningsfördrag. I slaget vid Fontanetum
(Fontenoy s. v. om Auxerre) 25 juni 841 blef L:s här
fullständigt slagen, hvarpå Karl drog till Akvitanien
(Guienne), Ludvig till Tyskland. Med en ny här
vände sig L. först mot Karl, som vunnit framgångar
i norra Frankrike, företog sedan i förening med
sin broder Pippin en fruktlös härnad till Bretagne
och öfvervintrade i Aachen. 14 febr. 842 förenades
Karls och Ludvigs

Kejsar Lothar I. Efter en miniatyr (helfigur) i en evangeliebok från midten av 800-talet.

härar vid Strassburg, där de med ed bekräftade det emellan
Ludvig och Karl ingångna förbundet. L. flydde snart
till Italien, under det hans bröder i Aachen aftalade
en delning af riket sinsemellan. Underhandlingar ledde
omsider till fördraget i Verdun, i aug. 843, i kraft
hvaraf Karl den stores rike delades emellan hans tre
sonsöner L., Karl och Ludvig så, att L., som behöll
kejsartiteln, dock utan anspråk på öfverherrskap
öfver bröderna, fick det s. k. Lotharringien
(se Lothringen), Ludvig de tyska länderna ö. om
Rhen (samt ett område på västra Rhenstranden med
städerna Mainz, Worms och Speier) och Karl det, som
låg v. om L:s andel. 844 antog L. sin äldste son,
Ludvig (II), till medregent och lät 850 smörja honom
till kejsare. Sarasenernas och morernas oupphörliga
angrepp på Italien, samtidigt med att Frankrikes,
Nederländernas och Tysklands kuster oroades af
nordmannatågen, föranledde 851 ett möte mellan L.,
Ludvig den tyske och Karl den skallige i Marsna
(Mersen, emellan Aachen och Maastricht). Kort före
sin död delade L. sitt rike mellan sina tre söner
på sådant sätt, att den äldste, Ludvig II, fick
Italien, den andre, Lothar (II), norra och större
delen af Mellanfranken (Lotharringien, Lothringen),
och den tredje, Karl, södra delen. Litt.: Dümmler,
"Geschichte des ostfränkischen reiches", bd I (2:a
uppl. 1887), Mühlbacher, "Deutsche geschichte
unter den Karolingern" (1896), och Parisot, "Le
royaume de Lorraine sous les Carolingiens 843–923"
(1899).

2. L. II, f. sannolikt omkr. 1060, d. 4
dec. 1137 i byn Breitenwang vid Füssen i Tyrolen,
grefve af Supplinburg (borg nära Helmstädt i
nuv. hertigdömet Braunschweig) , förmälde sig 1100
med den rika arftagerskan Richenza af Nordheim,
blef efter billungska ättens utgång 1106 hertig
i Sachsen, skapade sig där en fast ställning och
kämpade mot kejsar Henrik V bl. a. vid Welfesholz
1115, där denne blef slagen. Efter Henriks död 1125
lyckades ärkebiskop Adalbert af Mainz genomdrifva,
att L. 30 aug. valdes till hans efterträdare med
uteslutande af den aflidne
konungens systerson, hertig Fredrik af Schwaben af
huset Hohenstaufen. L. hade det kyrkliga partiet
att tacka för sin krona och visade det också mer
tillmötesgående än någon af hans företrädare. Till
en början hade han att strida med Fredrik och
dennes yngre broder Konrad (i Franken), som 18
dec. 1127 uppsattes till motkonung och äfven vann
erkännande i norra Italien (1128). Af de båda 1130
mot hvarandra uppställde påfvarna Innocentius II och
Anacletus II erkände L. Innocentius, sedan en synod
i Würzburg uttalat sig för denne, kröntes af honom
till kejsare 4 juni 1133 i Lateranen, emedan Anacletus
höll Peterskyrkan besatt, och mottog de matildiska
godsen som län af påfvestolen, hvars eganderätt till
dessa därmed erkändes. I Tyskland lyckades L.
1134–35 tvinga hohenstauferna till underkastelse med
hjälp af hertig Henrik den stolte af Bajern, som 1127
äktat L:s dotter och enda barn, Gertrud. Inom och
utom riket intog nu kejsaren en säkrare ställning;
Boleslav af Polen hyllade honom i aug. 1135 som
länsherre. I aug. 1136 gick L. öfver Alperna för
att bekämpa Innocentius’ fiende, Roger af Sicilien,
som krönts till konung af Anacletus och underlagt sig
hela södra Italien; han gjorde sin makt gällande öfver
norra Italiens städer, eröfrade 1137 bl. a. Rogers
hufvudstad Salerno och befriade Neapel. Dock
återställde Roger snart sitt välde i dessa trakter,
och L. afled på återvägen till Tyskland. Hertigdömet
Sachsen öfvergick till hans måg Henrik af Bajern. –
L. prisas af samtida för fromhet, tapperhet och
rättrådighet. Under hans tid började åter den tyska
odlingens framträngande ö. om Elbe under ledning
af Albrekt Björnen och andra. L. ingrep äfven i
Danmarks inre angelägenheter: Knut Lavard tog Wagrien
i län af honom, och efter dennes mord företog L. ett
strafftåg till Danmark mot konung Nils. – Litt.:
Bernhardi, "Lothar von Supplinburg" ("Jahrbücher
der deutschen geschichte", 1879), Jastrow och
Winter, "Deutsche geschichte im zeitalter der
Hohenstaufen" (bd I, 1897), och Gebhardt, "Handbuch
der deutschen geschichte" (4:e uppl. af F. Hirsch
m. fl., bd I, 1909, med litteraturuppgifter).
1. S. F. H. 2. G.W-k.

Lothar [låt-1 Rudolf, österrikisk författare, f. 23
febr. 1865 i Budapest, studerade juridik och romansk
filologi, promoverades till filos, doktor och vistades
sedan i Paris, var 1889-1907 medarbetare i "Neue freie
presse" och är numera bosatt i Charlottenburg. L. är
en skicklig och mångsidig författare, mest känd
som kritiker (Kri-tische studien zur psijchologie
der literatur 1895, Das Wiener Burgtheater 1900
och 1904, Henrik Ibsen 1902, 4:e uppl. 1907, Das
deutsche drama der gegenwart 1905, 3:e uppl. 1909)
och dramatisk författare (Der wert des lebens 1892,
Der wunsch 1895. Ein königsidyll 1897, det ytterst
populära, till 14 språk öfversatta sagodramat König
Harlekin 1900. Die rosentempler 1905 m. fl.). Af L:s
romaner kunna nämnas Septett (1905, 2:a uppl. 1908)
och Die fahrt ins blaue (1907). L. har författat
texten till Eugen d1 Alberts musikdramer "Tiefland"
(sv. öfv. 1908), "Tragaldabas" och "Izéyl"
(sv. öfv. 1910).

Lotharringien. Se Lothringen.

Lotheissen [låtaisen], Ferdinand, tysk kul-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>