Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljusstråle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
Llano Persi-Llanos
920
kar (stakes), genom hvilka de få vattensamlingarna
utmärkas och äro på långt håll synliga. (J- F. N.)
Llano Persi [lja’nå], Manuel de, spansk författare
och politiker, f. 1826 i Madrid, företog 1849 -54
vidsträckta resor inom Europa och uppsatte vid sin
återkomst tidningen "La Iberia". som snart fick
ett stort inflytande och verkade för L:s program:
fosterlandet, iberiska republiken (föreningen af
Spanien och Portugal) och allians mellan alla latinska
folk. För dessa tre ideal kämpade L. oafbrutet med
penna och svärd. L. tillhörde Zorrillas parti, var
deputerad, vice president i cortes 1878 och slutligen
statsråd. Han lämnade redaktionen af "La Iberia"
efter revolutionen 1868 och politiken efter Zorrillas
död, 1899. Vid sidan af sin betydande journalistiska
verksamhet publicerade L. litteraturkritiska arbeten,
en samling lyrik, komedierna Un premio gr ande,
Un voto y una verguenza, El hidalgo ära-gonés och
dramat Gärda de Paredes, som rönte stort bifall.
Ad. H-n.
Llanos [lja’nås], sp. (af lat. planus, jämn, slät),
"slätten", ett f. ö. mindre träffande namn, som förut
tillades de stora och någorlunda jämna lågländerna
mellan Orinoco samt Colombias och Venezuelas Änder
i norra delen af Syd-Amerika, ehuru numera namnet
användes äfven om grässlätterna i Bolivia och norra
Argentina. I sin förra, ursprungliga betydelse omfatta
llanos ett område af 881,000 kvkm. med en höjd af
100-300 m. ö. h., lägst vid Orinoco. Marken består
där af en röd sandsten eller af järnrikt konglomerat,
medan i v. lera och kalk-haltig mylla förhärska,
sannolikt till följd’af rikare nederbörd. Floderna
ha graf t sig djupt ned i den
Llanos vid Apure, en biflod till Orinoco.
från början sannolikt alldeles jämna ytan och sålunda
bildat högt öfver flodytan sig höjande tafflar,
mesas. Utom dessa mesas finnes det andra höjder på
llanos, de s. k. galeras. De äro de sista utsprån-gen
från de norra bergen, och ehuru de småningom öfvergå
i llanos, se de från grässlätten ut som mur-liknande
vallar, och de voro under tertiärtiden stränderna vid
det haf, som då täckte det nuv. Ilanosområdet. De
delar af llanos, som ligga närmast dessa galeras,
äro högre och torrare än de, som ligga närmare
Orinocodalen; man kallar de förra llanos altos, de
senare llanos bajos. Under den torra tiden drifvas
hjordarna från de förra till de senare. Utmärkande
för llanos äro de många, delvis vattenrika floderna,
som flyta från den berg-båge, som i v. och n. omgifver
llanos, mot Orinoco. Under regntiden äro äfven små
bäckar omöjliga att komma öfver, medan den torra tiden
äfven större floder utsina, såvida de ej komma från
de snötäckta
Anderna. Klimatet är varmt, med en medeltemperatur
af 26° å 27°; växlingarna under olika årstider äro
högst obetydliga; dock kunna höga extremer uppstå
i synnerhet i de torrare delarna. Vindarna växla
efter årstiderna: under norra hemisfärens sommar
tränger sydöstpassaden öfver Orinoco, eller också
råda växlande vindar, under norra hemisfärens vinter
blåser nordöstpassaden öfver slätterna. Detta är
den torra tiden (från midten af nov. till midten af
april). Mot slutet af densamma ser man de s. k. torra
tidens blixtar (relåmpagos veraneros), hvilka angifva
regntidens annalkande. Denna räcker från april till
okt., men afbrytes från midten af juni till midten af
juli af en torr tid, som dock icke alldeles saknar
nederbörd. Vegetationen är det, som mest utmärker
llanos. Med stöd af Humboldts klassiska skildring
af dem föreställer man sig llanos. som en oändlig
slätt med en utomordentlig rikedom af högt gräs,
med riklig bevattning under regntiden, med yppig
palmvegetation vid vattendragen, men alldeles solbränd
under den torra tiden, med hjordar af vilda hästar,
få hus och än färre människor. Detta passar dock in
på blott vissa delar af llanos, såsom på slätten
mellan Calabozo och Unarer från hvilket område
Humboldt lånat sin skildring. Men f. ö. kan man ej
längre kalla llanos ett rent gräslandskap, utan ett
landskap med trädgrupper. Särskildt rika på träd äro
de västra llanos, där nederbörden vid Andernas fot är
starkaöt och där flodstränderna äro täckta af glesa
s. k. galleriskogar. Där fuktigheten är mindre, följer
åtminstone den s. k. Palma Moriche floderna från deras
källor långt ut på slätten, där de i de sumptrakter,
som kunna bildas mellan höga mesas, kunna sprida sig
vida omkring. Sådana ställen kallas morichales och
äro mycket vanliga i de östra llanos, som tillhöra
den torra typen. Dess karaktärsväxter äro kaktus,
törnen och chaparro (Curatella americana], på några
ställen äfven kokospalmer, buskar och gräs. Ibland
öfvergå de torra llanos i verkliga sandöknar, öfver
hufvud är gräsfloran rikast (släktena Paspalum,
Kyllingia, Panicnm, m. fl.). Af träd äro algarrobo
(Hymenwa Conrbaril), Roupala, Byrsonima samt palmerna
Moriche och Copernicia talrikast. Äfven djurvärlden
skiftar utseende under de olika årstiderna. Under den
torra tiden gräfva kaimanerna och vattenormarna ner
sig i stränderna, fiskarna lämna de små vattendragen
och bege sig till de större, som ej uttorka,
hästar och nötkreatur draga till llanos bajos och
deras flodstränder. Men under regntiden fyllas alla
floder med fiskar, kaimaner och vattenormar ligga på
lur efter byte, hästar och nötkreatur vandra till
de högre delarna af landet, och kring vattendragen
samlas oerhörda mängder vattenfåglar. Ett egendomligt
llanosdjur är darrålen (se d. o.). - Den ursprungliga
befolkningen i östra llanos bestod af en mängd
karibstammar, men af dem återstå nu endast få rester,
som blifvit bofasta. På de västra llanos bo andra
små indianstammar. Men llanos’ talrikaste bebyggare
i våra dagar äro bastarder (mest mulatter), negrer
och hvita. De lefva som herdar, äro utmärkta ryttare,
bo vanligen enstaka, sällan i byar, och drifva i regel
äfven något jordbruk, så att deras kojor äro omgifna
af bananlundar, yuccaplanteringar och majsfält. De
bruka kallas llaneros. - En och annan stad har dock
uppstått på llanos. I de östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
