Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anställd i svenska kommissariatet vid
världsutställningen i Philadelphia. Han bosatte
sig därefter i Amerika och var 1878–88 lärare i
naturvetenskap vid Augustana college, Rock Island,
Ill., 1888–93 statsgeolog och intendent vid
statens naturhistoriska museum i Springfield och
1895–1906 direktör vid det naturhistoriska museet
och biblioteket i Cincinnati, Ohio. Sedan 1906
har han varit chef för en teknisk-kemisk fabrik
i Chicago. L. har skrifvit vetenskapliga afh. i
lärda samfunds publikationer, öfversatt delar af
Brehms "Thierleben" till svenska (1874–76) samt har
redigerat en volym af "Reports of the Geological
survey of Illinois" och nio årgångar af "The journal
of the Cincinnati society of natural history".
O. A. L–r.
Lindahl, Edvard Valdemar, lärare, kommunalman, f. 22
aug. 1845 i Asarum, Blekinge län, student i Lund
1862, filos. doktor där 1868, vardt 1871 adjunkt
och 1887 lektor i historia och modersmålet vid
Malmö högre allm. läroverk. L. invaldes 1887 i Malmö
stadsfullmäktige, där han 1907 efterträdde K. Herslow
som ordf., och är en af stadens verksammaste och
inflytelserikaste kommunalmän. 1891–1907 var han
sekreterare i Malmö industriförening och 1896
industriutställningens sekreterare. Utom historiskt
och pedagogiskt författarskap har L. äfven idkat
flitigt skriftställarskap i pressen ("Sydsvenska
dagbladet") och verkställt en mängd öfversättningar
af vitterhet.
Lindahl, Per Axel Ludvig, väg- och
vattenbyggnadsingenjör, f. 1858, utexaminerad från
Teknologiska institutet 1879, löjtnant vid Väg- och
vattenbyggnadskåren 1886, öfverstelöjtnant 1907, var
1879–90 anställd vid Stockholms stads vattenlednings-
och brobyggnadsarbeten, bl. a. som arbetschef för
uppfartsvägen till Södermalm 1885–89. Sedermera
har L. varit konstruktör och kontrollant eller
arbetsledare vid uppförande af åtskilliga större
offentliga eller enskilda husbyggnader i Stockholm
och landsorten, bl. a. Operans och Dramatiska teaterns
nybyggnader. 1900–02 var L. t. f. föredragande i Väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen ang. kanalförslaget
Vänern–Kattegatt och 1901–02 distriktschef i
södra distriktet. Sedan 1907 är L. byggnadschef
för arméns kasernbyggnader och ordf. i arméns
kasernbyggnadsnämnd. L. är docent i byggnadsteknik vid
Tekniska högskolan sedan 1900 och har från trycket
utgifvit åtskilliga uppsatser i tekniska frågor.
S. L–k.
Lindansare (Ekvilibrist), gymnastisk
konstmakare, som på en (vanligen högt öfver marken) spänd, stram
lina skrider fram, dansar och utför allehanda svåra
rörelser. Se vidare Akrobat.
Lindare, zool. Se Sutare.
Lindau, stad i bajerska reg.-omr. Schwaben, ligger
på en ö i Bodensjön och står i förbindelse med
fastlandet medelst en 219 m. lång träbro och en 555
m. lång stenbank, öfver hvilken gå järnvägarna till
München och Vorarlberg. 6,531 inv. (1905). Staden har
god hamn, som utgör centralpunkten för samfärdseln
emellan Bajern och Schweiz, och besökes mycket
af främlingar som klimatisk kurort. – L. uppges
ha uppstått af ett romerskt fältläger, Castrum
Tiberii. 1275–1803 var det fri riksstad. 1647
belägrades det utan framgång af svenskarna under
Wrangel.
(J. F. N.)
Lindau. 1. Rudolf L., tysk diplomat och
författare, f. 1829 i Gardelegen, d. 1910 i Paris, var
tidtals köpman, tidtals diplomat, hade grundligt lärt
känna östra Asien, förvärfvade rikedom i Amerika, var
en tid anställd som privatsekreterare hos furst Bismarck
och deltog efter 1892 i Konstantinopel som tyskt ombud
i förvaltningen af Turkiets statsskuld. Genom dessa
vidsträckta resor och skiftande sysslor hade L. lärt
känna samhällets öfre skikt, främlingskolonierna i Kina
och Japan, Orientens brokiga värld och det hemliga
kuliss-spelet. Ur dessa sina erfarenheter tog L. ämnena
för sina romaner och noveller (samlade i 6 bd 1893),
af hvilka de smärre berättelserna
Reisegefährten,
Der lange holländer,
Die kleine welt ("Den lilla verlden". 1880),
och de stora romanerna
Robert Ashton (1877),
Gute gesellschaft (1879) och
Fanar und Mayfair (1898)
kunna nämnas. L. skref dessutom reseskildringar m. m.
Till sv. tolkades
"Den aningsfulle" (1878),
"En afvecklad affär" (s. å.) och
"Noveller från Japan" (1885).
Se E. Schmidt i "Charakteristiken", II (1901).
2. Paul L., den föregåendes broder, tysk författare,
f. 1839 i Magdeburg, vistades flera år i Paris för
att tillegna sig de franske teaterförfattarnas
och kåserande kritikernas metod. 1864 återvände
han till Tyskland, deltog i redaktionen af flera
tidningar och uppsatte i Leipzig den illustrerade
journalen "Das neue blatt" (som han skötte 1869–71)
samt i Berlin den stort anlagda politisk-litterära
veckoskriften "Die gegenwart" (hvilken stod
under L:s ledning 1872–81) äfvensom månadsskriften
"Nord und süd" (1878–1904). L. utöfvade länge ett
mäktigt kritikervälde i Berlin, hvilket likväl bröts
ungefär 1890. Han reste då utomlands, vardt efter
några år teaterintendent i Meiningen och återvände
1899 till Berlin som teaterledare. Inom bokvärlden
gjorde L. sitt inträde med reseskildringarna
Aus Venetien (1864) och
Aus Paris (1865),
men vann ett namn först genom
Harmlose briefe eines deutschen kleinstädters (2 bd, 1870: 2:a uppl. 1879) och
Litterarische rücksichtslosigkeiten (3 uppl. 1871).
L. har skrifvit en massa dramatiska stycken, bl. a.
Marion (1868),
Maria und Magdalena (1872; "Maria och Magdalena", 1875),
Ein erfolg (1874) och
Gräfin Lea (1880; "Grefvinnan Lea", s. å.);
de införde i Tyskland den franska dialogen, ha goda
roller och väl beräknade effekter, men sakna sanning
och betydelse. De ha likväl spelats mycket och äro
delvis samlade i
Theater (4 bd, 1873–81).
Af L:s öfriga arbeten förtjäna nämnas
Moderne märchen (1871),
Vergnügungsreisen (1875; "Här och der för ro skull", s. å.),
Dramaturgische blätter (1875–79),
Nüchterne briefe aus Bayreuth (1876; 9:e uppl. 1879),
Herr und frau Bewer (1882; 10:e uppl. 1899; "Herr och fru Bewer", 1888),
Aus der hauptstadt (5 uppl. 1884),
Berlin (3 bd, 1886–88; "Berlin i våra dagar", 1887–88),
Wunderliche leute (1888; "Underligt folk", 1889),
Hängendes moos (1892; "Hängmossa", 1893) och
Der agent ("För snöd vinning". 1899).
En flack, men skicklig förströelseförfattare, står
L. mycket under sin långt mindre kände broder. Hans
kritik är likaledes skicklig, men utan egentligt
väckande förmåga.
Lindbast. Se Beklädnadsväxter.
Lindberg, socken i Hallands län, Himle härad. 4,452
har. 1,729 inv. (1910). L. bildar med Torpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
