Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 405-406 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lieberkühnska körtlarna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försök på detta område nedlade han
i Die organische chemie in ihrer anwendung auf agricultur und physiologie (1840, 9:e uppl. 1876;
"Naturlagarna för åkerbruket", 1864, i "Bibl. i ration. landth.";
"Naturlagarna för växtnäringen eller kemien tillämpad på landthushållning och fysiologi", 1868) och
Die organische chemie in ihrer anwendung auf physiologie und pathologie (1842),
två arbeten, hvilka, trots det att mycket i dem är
oriktigt och ej säkert grundadt, voro vägbrytande
för alla kommande arbeten i landtbrukskemien och den
fysiologiska kemien samt beteckna en ny epok för
dessa viktiga grenar af kemien. I det förra af dessa
arbeten påvisade han de mineraliska näringsämnena för
växtlifvet, hvarmed den långvariga och betydelsefulla
striden mellan "humus"- och "kväfveteoriens" samt
"mineralteoriens" anhängare inleddes. I det senare
arbetet ådagalade han de särskilda organiska ämnenas
betydelse för djurens näring och gjorde den sedan
länge upprätthållna indelningen af dem i de blod-
och muskelbildande "plastiska", protein- eller
ägghviteartade ämnena samt fett och kolhydrat,
hvilka som "respiratoriska näringsämnen" ha sin
hufvudsakliga betydelse som värmebildare. Genom dessa
och andra i samma riktning gående skrifter blef L. den
nyare agrikulturkemiens grundläggare och länge dess
obestridt främste man. – Utom ofvannämnda vidlyftiga
arbeten författade L. flera större verk, såsom ett
i organisk kemi (1839). Tills. med Poggendorff och
Wöhler utgaf han
Handwörterbuch der reinen und angewandten chemie (9 bd, 1837–64).
Från 1831 var han medredaktör i, och från 1838 redigerade
han, dels ensam, dels i förening med Wöhler, tidskr.
"Annalen der chemie und pharmacie", som fortfarande
kallas "Liebigs annalen". Till vetenskapens popularisering
bidrog han verksamt med sina på ett lifligt och
snillrikt språk affattade
Chemische briefe (1844, folkuppl. 1865., 6:e uppl. 1878;
"Kemiska bref", 1853) och
Naturwissenschaftliche briefe über die moderne landwirtschaft (1859;
"Naturvetenskapliga bref öfver vår tids landtbruk", 1861).
1893 utgaf J. Carrière
Berzelius und Liebig, ihre briefe 1831–1845.
Se Kohut, "J. v. L. Sein leben und wirken" (1904).

^{P. T. C.}*

Liebigit [lib-], miner., äppelgröna konkretioner af
uranhaltigt kalciumkarbonat.

Ca CO₃, (UO₂) CO₃, 20 H₂O.

^{A. Hng.}

Liebigs cyankalium [lib-]. Se Cyankalium.

Liebigs kylrör [lib-]. Se Destilleringsapparat,
sp. 238 och fig. 2, samt Kylapparat.

Liebigs köttextrakt [lib-]. Se Köttextrakt.

Liebknecht [lib-], Wilhelm Martin Christian Ludwig,
tysk socialdemokratisk partiledare, f. 29 mars 1826 i Giessen,
d. 7 aug. 1900 i Berlin, studerade teologi, filosofi och filologi
vid universiteten i Giessen, Berlin och Marburg.
Genom läsning särskildt af Saint-Simons skrifter kom
han tidigt nog under socialistiska idéers inflytande,
vistades en tid i Zürich som lärare, återvände 1848
till sitt hemland och deltog i sept. s. å. i
de badensiska politiska upprorsförsöken, hölls
därefter några månader till maj 1849 i fängelse,
flydde till Schweiz, blef i Genève ordf. för
tyska arbetarföreningen och utvisades. I London,
där han nära umgicks med K. Marx, inträdde L. i
det kommunistiska förbundet och hade
sitt uppehälle som tidningskorrespondent.
Återkommen till Tyskland till följd af amnestien
1861, var han en kortare tid utrikesredaktör vid
"Norddeutsche allgemeine zeitung", flyttade sedan
till Leipzig, förenade sig med Lassalles "allmänna
tyska arbetarförening" och medarbetade en kort
tid i dess organ, "Deutscher sozialdemokrat",
utg. af v. Schweitzer. Ett besök i Berlin 1865,
trots utvisningen, ådrog honom tre månaders
fängelse. 1867 invaldes han som representant
för sachsiska kretsen Stollberg i nordtyska

riksdagen. L. hade i Leipzig tidigt trädt
i förbindelse med A. Bebel (se d. o.), senare
ordf. för det liberal-demokratiska Förbundet af tyska
arbetarföreningar. På kongressen i Eisenach 1869,
i hvilken ett antal bemärkta lassalleaner deltog,
bildades Det socialdemokratiska arbetarpartiet, hvari
det ofvannämnda bebelska förbundet uppgick. Det
senares språkrör, "Demokratisches wochenblatt",
blef det nya partiets organ under namnet "Volksstaat"
och med L. fortfarande som redaktör. 1872 vardt L.,
jämte Bebel, dömd för förberedelse till högförräderi
till två års fästningsstraff, som aftjänades under
f. ö. idylliska förhållanden å Hubertusburg. Af
den ofvannämnda sachsiska valkretsen utsågs L. 1874
till led. af tyska riksdagen, där han sedermera, med
undantag af en kortare period, innehade plats till
sin död, från 1888 för Berlins sjätte krets. Han var
ock medlem af sachsiska landtdagen åren 1879–85 och
1889–92. Sedan "Volksstaat" uppgått i "Vorwärts",
ledde L. detta blad till dess undertryckande
1878. Utvisad från Leipzig 1881, bosatte han sig
i Borsdorf, men efter socialistlagens upphäfvande
flyttade han 1891 till Berlin som hufvudredaktör
för det återuppståndna "Vorwärts", partiets
centralorgan. 1896 ådömdes L. fyra månaders fängelse
för sina angrepp på majestätsbrottsåtalen. – Det var
i stor utsträckning L:s förtjänst, att "eisenacher"
och "lassalleaner" på Gothakongresson 1875 förenade
sig till Tysklands socialistiska arbetarparti, liksom
han kraftigt medverkade till, att kongressen i Erfurt
1891, i st. f. det af Marx underkända Gothaprogrammet,
antog ett nytt, befriadt från de lassalleska
slagorden. L. kan sägas vara hufvudorganisatören af
våra dagars tyska socialdemokratiska rörelse. Under
en följd af år var han ock den internationella
socialdemokratiens rådgifvare. Han fick ej tid
till någon vetenskaplig verksamhet, utan förblef
politiker och agitator, han förde som sådan med stor
skicklighet både tunga och penna, men överträffades
som talare af Bebel, hvars parlamentariska roll
också blifvit större. Som socialistisk teoretiker
förblef L. i hufvudsak ortodox marxist. Inom det
parlamentariska lifvet gaf samme L., som tidigare
utdömt hvarje förhandling med motståndarna, småningom
vika för realpolitiska hänsyn och deltog i praktiskt
socialreformatoriskt lagstiftningsarbete. Mot
den ungradikala, anarkiserande strömningen inom
partiet i början af 1890-talet uppträdde han skarpt
bestraffande, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>