Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liberalium artium magister ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
Liber sextus-Libertinus
356
forskningar ådagalagt, består af åtskilliga, efter
hand tillkomna, olika delar. Flera gånger har den
blifvit tryckt, bl. a. af Muratori i "Scriptores
rerum italicarum" (d. 3, 1723) och af L. Duchesne i
"Bibliothéque des écoles franpaises d’Athénes et
de Kome" (ser. 2: 3), innehållande dess text jämte
inledning och kommentar (2 bd, Paris 1886-92). Eöiande
dess uppkomst, däraf förefintliga handskrifter samt
olika upplagor har redan förut en utförlig redogörelse
blifvit lämnad af Duchesne i "Étude sur le Liber
pontificalis" (1877). B. L.
LFber se’xtus. Se Kanonisk rätt, sp. 790.
Liber studiosus, lat., fri student. Jfr Deposition,
sp. 162.
Libertäd, kustdepartement i sydamerikanska republiken
Peru, mellan Stilla hafvet och Kordille-rerna. 26,441
kvkm. 250,931 inv. (1896). Kustlandet är, med undantag
af de fruktbara floddalarna, öde och vattenlöst, det
inro har däremot mycken kulturjord. I östra delen
finnas malmtillgångar (silfver, koppar, järn), men
jordbruk och boskapsskötsel äro hufvudnäringar. -
Hufvudstad är Trujillo. J- F. N.
Libertador [-dar], sp., befriare. Se B o l i v a r, S.
LibeYtas, lat., frihet. De forne romarna dyrkade
en gudinna L., personifikation af friheten. Denna
synes urspr, ha blifvit uppfattad mera som
sinnets frihet, men småningom fäste sig därvid
begreppet af borgerlig och politisk frihet, så
att gudinnan af-bildades med hufvan eller hatten
(tecknet till frihet från träldom) på hufvudet
och stundom med en dolk i handen. Det fanns under
republikens tid i Rom ett atrium (offentlig lokal)
för L., där censorerna hade sitt arkiv; ett dylikt
omtalas som uppbyggdt eller återställdt af Asinius
Pollio, hvilken däri inrymde det första offentliga
biblioteket. Dessutom egde frihetsgudinnan sedan
andra puniska krigets tid (218-201 f. Kr.) ett
tempel på berget Aventinus, hvilket betraktades som
ett slags härd för den politiska friheten. Under
kejsartiden gällde friheten som ett bättre tillstånd
äfven under kejserlig styrelse, motsatt förtrycket
under de despotiske och grymme regenterna. "
R. Tdh.
Liberté, égalité, fraternité, fr., frihet, jämlikhet,
broderskap, den stora franska revolutionens officiella
devis, lydde urspr, endast Liberté, égalité. Den synes
från början härstamma från Montesquieu, som 1729 skref
från England "Å Londres liberté et égalité" ("I London
finnas frihet och jämlikhet"). Vapenskölden på museet
i Bordeaux, som gjordes 1783, bar inskriften Liberté,
égalité, sannolikt till ära för Montesquieu. Ordet
"fraternité" tillades sedermera under skräckväldet
(1793-94). Devisen förekommer i den första republikens
konstitution, liksom äfven i konstitutionen af 4
nov. 1848, men däremot icke i den tredje republikens
författning. Den finnes dock ingraverad som en
symbol för det nya Frankrikes allmänna tendenser
på åtskilliga offentliga byggnader, såsom skolor,
fängelser o. s. v. E. A-t.
Libertin [franskt uttal: -ta/], fr., utsväfvande,
lättsinnig, liderlig person, vällusting. - Liber-t
in a ge [-äj], utsväfning, liderlighet.
Libertiner (lat. libertmi, frigifna; se nästa
art.). 1. I nya testamentet (Apg. 6: 9) namn
på medlemmarna af en judisk synagogförsamling i
Jerusalem, hvilka tills, med andra synagogmedlemmar
uppträdde fientligt mot den kristne diakonen
Stc-fanos. Sannolikt voro dossa libertiner frigifna
ju-
diska krigsfångar och deras afkornlingar, som, sedan
de återvändt från fångenskapen till sitt fädernesland,
i Jerusalem bildade en särskild församling, som sedan
kallades "libertinernas". - 2. Ett pantei-stiskt
antinomistiskt parti under reformationstiden, hvilket
först uppträdde i Nederländerna, därifrån utbredde
sig öfver Frankrike och slutligen slog sig ned i
Geneve. Själfva kallade de sig s p i r i t u a-ler
(de andlige). Partiets ursprung är dunkelt. En viss
Coppin omtalas ha varit den förste, som förkunnade
den libertinska läran, i sin fädernestad Lille
(1529). Sedan fördunklades han af andra: Quiutin
från Hainaut, Bertram des Moulins, Claudc Perse-val,
Antoine Poquet. Dessa vunno i Frankrike ett stort
antal anhängare, omkr. 4,000, äfven bland de högsta
samhällsklasserna, genom sitt "fromma bedrägeri"
("pia frans") att i umgänge med katoliker ställa
sig som katoliker, i umgänge med protestanter som
protestanter. De lärde, alt det finnes blott en ande,
Guds evige ande, som lefver i allt skapadt och gifver
allt dess reala existens; allt, som sker i världen,
är omedelbart Guds andes verk. Något annat ondt
finnes icke än själfva inbillningen, att synd och
det onda finnas. Förlossningen från det onda består
i förlossningen från den inbillningen. Att följa
naturdriften är att följa Guds andes röst. De
"heligas gemenskap" är icke blott själarnas,
utan äfven kropparnas gemenskap. Äktenskapet är
förkastligt, den fria förbindelsen däremot den
enda. rätta o. s. v. - Libertinerna åberopade
sig på bibeln, men "förandligade" dess innehåll
efter sitt sinne. Naturligtvis blef ett tygellöst
och osedligt lif den praktiska tillämpningen af
libertinernas lära. I Geneve förstörde de både tanke-
och lefnadssätt. Det lyckades emellertid Calvin
(1536) att undertrycka denna sekt. Från dessa
egentliga libertiner bör skiljas ett annat parti i
Geneve, som äfven bar detta namn, men som hade mera
social och politisk karaktär, hvilket i patriotiskt
intresse sökte värna sin frihet såväl mot den
katolska hierarkiens öfver-grepp som mot hertigen
af Savojen. Dessa libertiner kunna betraktas som
reformationens förelöpare i Geneve; men äfven dessa
fingo rådet och Calvin mot sig, då de på 1550-talet
ställde till upplopp med anledning däraf, att
fransmän upptogos som medborgare i Geneve. Rörelsen
undertrycktes, och partiet splittrades 1555, då dess
hufvudmän dels af-rättades, dels landsförvistes.
l o. 2. J- P-
Libertinus. En slaf, som erhållit friheten,
kallades i det forna Rom libertinus, såsom
tillhörande-do frigifnas stånd, libertus åter i
förhållande till sin förre husbonde, t. ex. libertus
Ciceronis. Frigif-ningeu kunde ske på flera sätt,
nämligen genom vindicta (en symbolisk handling),
census och testa-mentum, senare äfven under
mindre stränga former. Den frigifne blef i
allmänhet medborgare; stundom åtnjöt han endast
latinsk rätt, ja någon gång likställdes han med
underkufvade främlingar. Som medborgare antog han
i senare tider sin husbondes släktnamn och förnamn,
vanligen i förening med sitt slafnamn som tillnamn,
t. ex. M. Tiillius Tiro (M. Tullius Ciceros bekante
frigifne). Rösträtt fingo de frigifne utöfva i
de fyra stadstribus; 312 f. Kr. lät dock Appius
Claudius dem rösta i hvilken tribus som helst, men
denna bestämmelse upphäfdes redan 304. Libertinerna
kunde icke bli ämbetsmän, senatorer eller riddare,
och ej ens för deras söner (i äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
