Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till 1880-talets unga naturalistiska falang och
utgaf två novellsamlingar, Småmynt (1883) samt
Konflikter. Nya noveller (1885), i hvilka man vid
sidan af skildringar efter dagens recept skönjde
uttryck för en eldig, obändig fantasi, som icke fann
sig rätt väl till mods inom de uppresta skrankorna
(märk "Evoi"). Dessutom offentliggjorde L., som under
tiden tillika arbetade inom litteraturforskningen,
här och hvar kritiska och polemiska uppsatser i
tidningar och revyer (bl. a. i "Ur dagens krönika"
och i de af G. af Geijcrstam utgifna programrevyerna
"1885" och "1886").
Man har velat göra gällande, att L. greps med af en
litteraturriktning, som han af naturen icke tillhörde;
i viss mån innebär detta en sanning, dock blott så
till vida som det naturalistiska skildringssättet,
som han underkastade sig, var hans fantasirika,
drömmande temperament i grunden främmande, men däremot
berörde 1880-talcts berättigade strid för nya sociala
lifsvärden, för friare utrymme i lif och dikt, för
rikare och mångsidigare impulser och för nedbrytande
af allt officiellt litteraturmod besläktade strängar
i hans inre, och han blef också en af de käckaste och
stridbaraste i truppen, då det gällde att ge svar på
tal; sina åsikter från 1880-talet blef han i stort
sedt trogen, och i sin världsuppfattning torde han
alltid stått den mekaniska världsteorien rätt nära
(man jämföre hans uppsats om Lucretius); i detta
afseende blef han aldrig romantiker; i sin stil
tog han tidigt intryck af den danska naturalistiska
skolans stilkonstnär, J. P. Jacobsen, med hvilken han
f. ö. företedde likhetsdrag i det djupa vetenskapliga
intresset och bl. a. i en af kroppslig ohälsa orsakad
melankoli.
Emellertid hade V. von Heidenstam framträdt,
och dennes diktning med sina storslagna,
skönhetsträngtande kraf berörde besläktade
strängar hos L. Gemensamt utgåfvo de från Davos
- där L. vistades efter ett svårt sjukdomsfall -
broschyren Pepitas bröllop (1890), som under bilden
af en fingerad litteraturanmälan utgör ett angrepp på
1880-talets skildringskonst, "skomakarrealismen, och
där L. själf förklarar sig ej längre egna hvarje liten
framletad detalj af hvardagslifvet sin vidskepliga
vördnad; han hade fordom känt en viss litterär
samlarförtjusning inför verklighetens alla "småmynt"
för att "med hela petigheten hos en upptäckare, som
beskrifver en ny hieracievarietet skildra t. ex. en
ridhuskarls bedröfliga existens".
1891 framträdde L. med två nya skönlitterära verk. Det
ena, berättelsen Lifvets fiender (öfv. till holl.),
betecknar i viss mån öfvergången; den var planlagd
redan 1888, påbörjad 1889; den skildrar en drömmares
förlisning i en nykter tid, hur en varmhjärtad
ideolog går under, därför att han icke mäktar härda
ut under reaktionens hårda tag, en hemlös i den nya
tiden; det är en vemodsfull själsmålning. Det andra,
mera betydande arbetet var L:s första diktsamling,
Legender och visor, i hvilken L. uppenbarar sig som en
lyriker af hög rang, väl ej af dem, som lättast bli
populära, men som en konstnär af sällsynt själsadel,
med förmåga att ge uttryck åt djup smärta (särskildt
sorgen öfver förlusten af sin maka) och åt glödande
lidelse ("min dikt är svart med purpurröda sömmar"). -
I denna samling förekommo bl. a. nyårsvisan om Staffan
stalledräng och hans hästar, "Monika", "Florez och
Blanzeflor". 1894 utkommo Nya dikter med sådana
skaldestycken som "Ithaka", "Sången före natten",
"Varsel", "Änglar", uppenbarande en djup känsloglöd -
djupare kanske än hos någon samtida svensk - och ett
märkligt sinne för historisk stil. L:s båda första
diktsamlingar - liksom i allmänhet hans lyrik -
syssla mycket med dödstanken, dels som smärta öfver
ett förloradt, dels som dödsaning.
Vid sidan af det vetenskapliga och publicistiska
arbete, som L. idkade under nu följande år, fann
han äfven tid till diktning. Som novellförfattare
framträdde han dels i sina Rococonoveller (1899;
öfv. till da. 1900, till ty. 1905), där särskildt
den judiska novellen "Kalonymos" står högt och där
f ö. en viss stilla humor ofta tar sig uttryck, den
icke rätt väl komponerade berättelsen Magistrarne i
Österås (1900; öfv. till da. s. å., till ty. 1902),
skildrande en svensk "begåfnings" förlisning i
småstadskvalmet, och vidare Dikter, tredje samlingen
(1901), som icke mottogs vidare väl från en del af
kritiken, men som innehåller några af hans djupaste
och vackraste dikter: "Modersspråket", "Fader", "Det
torra brödet", samt Kung Salomo och Morolf (1905), en
serie af djupa tankedikter, i hvilka skalden ger luft
åt den humana, vemodsfulla vishetslära han tillkämpat
sig, resignationen öfver alltings förgänglighet. I
vissa dikter har han gett uttryck åt dubbelheten i
sitt väsen: den österländska börden och det svenska
fosterlandet; "västerländskt vemod och österländsk
brand" liksom af slitningen mellan vetenskapsman och
skald: "själf är jag både visdom och dikt".
En ej mindre betydande verksamhet utöfvade L. som
litteraturforskare, närmast som lärjunge af
H. Schück. Efter den grundliga gradualafh. Studie
öfver fars och farsörer i Frankrike mellan
renässansen och Moliére (1888; ty. öfv. 1894)
följde en rad förträffliga arbeten i 1700-talets
svenska litteraturhistoria - han var rokokons och
den gustavianska tidens främste kännare -, den
populära Teater och drama under Gustaf III (1889),
vidare Gustaf III såsom dramatisk författare (1894),
hans litteraturhistoriskt mest betydande arbete,
med en utomordentligt sympatisk karakteristik
af Gustaf III, Från Gustaf III:s dagar (1896),
en serie essayer, hvaribland den ypperliga
Bellmanskarakteristiken; Johan Wellander (s. å.),
som ger vida mer, än hvad titeln säger, bl. a. en
skildring af Uppsalakulturen vid 1700-talets midt,
Niclas Lafrensen (med en inledning om förbindelserna
mellan fransk och svensk konst på 1700-talet,
1899); vidare smärre konsthistoriska arbeten om
A. Roslin och G. Lundberg samt en i tidskr. "Ord
och bild" offentliggjord lärd studie öfver Jacques
Callot. Men dessutom offentliggjorde L. tid efter
annan spridda essayer, i hvilka hans lärdom och fina
poetiska uppfattning samverkade på det lyckligaste
och hvartill vår litteratur sedan Atterbomss dagar
icke egt något motstycke. Utom i den ofvannämnda
samlingen "Från Gustaf III:s dagar" hann L. själf
utge essaysamlingarna Diktare och drömmare (1898)
och Svenska gestalter (1903), som kanske utgöra
höjdpunkten af hans alstring, men efter hans död har
ytterligare ett par dylika samlats. Postumt utkom ock
början till den stort anlagda monografi öfver Linné,
hvarmed han på sistone var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
