Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levantisk senap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Perevolotjna vid Dnjepr. När Karl XII här af
generalerna förmåddes att i förväg bege sig öfver
Dnjepr till tatarerna, lämnade han åt L. som den
äldste generalen befälet öfver hären med uppdrag att
söka föra trupperna efter. L., som redan tidigare
varit missmodig och ansett sig tillbakasatt, hade
nu ej tillräcklig personlig företagsamhet att göra
sig fullt åtlydd och lät snabbt intala sig, att
ställningen var fullständigt förtvinad, hvarför han
gick in på den ryske öfverbefälhafvaren Mensjikovs
förslag om kapitulation. Genom kapitulationen
vid Perevolotjna l juli 1709 gaf L. sig fången
med omkr. 16,000 man. Huruvida denna utgång var
oundgänglig, har blifvit mycket omtvistadt. Karl XII
ansåg alltid, att L. visat en farlig försummelse genom
att icke eftertryckligt söka utvägar ur den svåra
ställningen, och han ville därför ej befordra L:s
utväxling ur fångenskapen. Till försvar mot detta
klander författade L. en utförlig berättelse om
sin krigföring och speciellt om olyckorna under det
ryska tåget med afsikt att visa, att skulden ej föll
på honom; denna mycket bittra försvarsskrift ger en
ganska tydlig bild af den olycklige generalens såväl
fel som förtjänster - på grund af sin subjektiva
karaktär får den användas med stor kritik. Under
fångenskapsåren utvecklade L. f. ö. en mycket gagnelig
verksamhet genom att sammanhålla de olycklige
landsmännen, hvilkas främste man han blef efter
Karl Pipers död och Rehnskölds utväxling. Ulrika
Eleonora utnämnde L. strax vid början af sin
regering till riksråd, men kort därefter afled han
i Moskva 12 febr. 1719. Hans stoft hemfördes och
grafsattes i Riddarholmskyrkan. - Litt.: L:s berörda
försvarsskrift, hvaraf början utgafs af hans måg
K. G. Boije under titeln Enwäldets skadeliga påfölgder
och aggets bittra frugter etc. (1757) samt slutet af
A. Quennerstedt i "Karolinska krigares dagböcker"
II, J. Possieths likpredikan och personalier öfver
L. vid dennes begrafning 29 maj 1722 (tr. 1724),
C. Hallendorff, "Karl XII och Lewenhaupt år 1708"
(1902), och A. Stille, "Carl XII:s fälttågsplaner
1707-1709" (1908).
3. Charles Emil L. d. ä., grefve, den föregåendes
kusins son, general och politiker, f. 1691
(trol. 28 mars) i Stockholm. L:s fader, Karl
Gustaf L. (f. 1662, d. 1703), son af Karl Maurits
L. (se släktöfversikten), hade på grund af
familjeförhållanden - August II :s älskarinna
Aurora Königsmarck var hans hustrus syster -, men
kanske också af politiskt missnöje gått i sachsisk
krigstjänst, där han blef generallöjtnant, och
kvarstannade i denna tjänst, äfven sedan kriget
mellan Karl XII och August II utbrutit, hvarför
han i Sverige dömdes som landsförrädare. På grund
häraf uppfostrades L. utomlands och tjänade själf
i början i utländska arméer, men inträdde 1710 som
öfverstelöjtnant i svenska hären. Han deltog i slaget
vid Gadebusch (1712), blef fången vid Tönning
(1713), men lössläpptes snart och kämpade sedan
vid Stralsunds försvar, blef 1716 löjtnant vid Karl
XII:s drabanter och följde sedan konungen till hans
död. 1722 blef han generalmajor af kavalleriet och
1729 öfverste för Södra skånska kavalleriregementet. I
frihetstidens politiska partistrider tog L. från
början verksam del. Ständernas och framför allt
adelns makt fann i honom en oförvägen förkämpe. Han
tillhörde dock icke det s. k. Holsteinska partiet,
utan stod denna tid snarare på Horns sida, dock utan
närmare förtrolighet. Hans tilldragande egenskaper,
hans tapperhet, öppna och ärliga karaktär, hans börd
och släktförbindelser skaffade honom många beundrare,
i synnerhet inom officerskåren, och hans fåfänga
eggade honom därför att söka bli partiledare. Därtill
var han dock ej danad. Tämligen medelmåttigt begåfvad
och utan djupare kunskaper, var han alltför
oförmögen att själf kunna bedöma förhållandena
och att själf uppgöra planer samt blef därför
en lekboll i andras händer. Vid 1734 års riksdag
utsågs han efter Horns önskan till landtmarskalk,
men slöt sig snart till det under riksdagen mot
Horn framträdande krigspartiet. Vid riksdagen
1738 var han äfven påtänkt till landtmarskalk,
men förmåddes träda tillbaka för Tessin. Han var
emellertid då en af hattarnas chefer och särdeles
verksam i angreppet mot den förra regeringen. Vid
följande riksdag, som samlades i dec. 1740, blef
L. nästan enhälligt vald till landtmarskalk. Med
ifver och hänsynslöshet deltog han i förföljelsen
mot politiska motståndare och i framdrifvandet af
krigsförklaringen mot Ryssland, hvilken också under
hans presidium beslöts af stora sekreta deputationen
21 juli 1741. Han var ordf. i den kommission, som
uppgjorde de fredsvillkor, till hvilka Ryssland skulle
tvingas och enligt hvilka man tänkte flytta Sveriges
gräns till Hvita hafvet eller, i olyckligaste fall,
till Nova. L. utsågs till öfverbefälhafvare öfver
armén och flottan, med makt att bestämma alla deras
rörelser och alla krigsföretag, blott att han afgaf
berättelse därom till K. M:t. Han fick därjämte rätt
att föra underhandlingar med fienden och besvara
dennes fredsanbud, dock med förbehåll af K. M:ts
bekräftelse. 22 aug. 1741 inskeppade han sig till
Finland, och 3 sept. öfvertog han befälet. Kriget
hade då redan börjat med nederlaget vid Villmanstrand
(23 aug.). Sjukdomar rasade på flottan, proviant och
furage saknades för armén. Till följd däraf kvarhölls
L. inom finska gränsen, och först i senare
delen af nov. inföll han på ryskt område. Under den
förskräckelse detta anfall framkallade i Petersburg
bemäktigade sig prinsessan Elisabet, som förut
stämplat med svenskarna, makten. Litande på att
hon frivilligt skulle ersätta Sverige för den
hjälp hon fått, drog L. sig tillbaka och lade sig
i vinterkvarter vid Fredrikshamn. En vapenhvila
inträdde, hvarunder officerarna på egen hand
inläto sig i underhandlingar med Elisabet. Nöd och
sjukdomar härjade i armén, och krigstukten nästan
alldeles upplöstes. I juni 1742 anryckte ryssarna,
och svenska hären flydde fegt undan, sedan den
bränt Fredrikshamn. När L. med armén retirerat till
Helsingfors, hemkallades han för att vid riksdagen
redogöra för krigets gång. Vid hemkomsten blef han
arresterad (aug. 1742). För hans dömande nedsattes
först en krigsrätt, men denna sammanslogs snart med
en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
