Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Less. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Lestocq-Le Sueur
260
Lestocq 1. L’Estocq [lästå;k]. 1. Johann Hermann L.,
grefve, ryska kejsarinnan Elisabets gunstling, f. 1692
i Celle, d. 1767 i Petersburg, var son till en fransk
hugenottisk fältskär, som efter Nantesiska ediktet
flytt till Hannover. Själf kom han 1713 till Ryssland
som fältskär och anställdes hos Peter den store,
förvisades 1718 till Kazan, men återkallades 1725 af
Katarina I och utnämndes till hennes lifmedikus. Efter
Katarinas död (1727) behöll han enahanda befattning
hos hennes yngre dotter, prinsessan Elisabet, och blef
dennas förtrogne. Eedan 1730 hade han vid Peter II:s
död varit betänkt på att skaffa Elisabet tronen, och
1741 ledde han den palatsrevolution, som förverkligade
denna plan. Nästan alla viktigare regeringsärenden
gingo därefter genom L:s hand, höga ämbeten hopades på
honom, och han erhöll bl. a. (1744) tysk riksgreflig
värdighet. Men sedan han alltmera slutit sig till
tronföljaren, sedermera kejsar Peter III, mi?te han
1748 alla sina befattningar och gods samt förvisades
några år senare till guv. Archangel. Peter III tillät
honom 1762 att återvända; han återfick sin rang och
erhöll af JKatarina II en pension, men användes ej
vidare i statsäm-bcten. - 2. Anton Wilhelm von L.,
den föregåendes frände, preussisk general, f. 1738
i Celle, d. 1815 i Berlin, förde vid utbrottet af
1806 års krig mot Frankrike befälet i Ostpreussen,
där han, då de med preussarna förbundne ryssarna
drogo sig undan, icke kunde uträtta något. 1807
anförde L. den preussiska styrka, som uppträdde
i förening med ryssarna, och lyckades genom sitt
ingripande vid Preussisch-Eylau (8 febr.) återställa
arméns förtroende till sig själf. L. var äfven en
tid 1807 guvernör i Berlin och 1814 i Bres-lau.
1. (V.S~-g.) 2. 0.0. N.*
Le’stris, zool. Se Labbsläktet. Lestrygön.
Se Laistrygoner. Le style, c’est 1’homme [lo stil sä
lå’m], fr., "stilen är människan", på skrifsättet
känner man människan, ett Buffon (se denne, sp. 526)
tillagat oriktigt citat.
Le Sueur [b snor]. 1. Eustache L., fransk målare,
f. 1617 i Paris, d. 1655, lärjunge af Youet,
studerade för sin vidare utbildning italienarnas
arbeten, men utan att någonsin resa till Italien. Då
franska konstakademien stiftades, 1618, blef han en
af dess 12 äldsta professorer, och han hade då själf
gjort sig fri från Youets maner. Det första verk af
betydelse, som han utförde efter denna frigörelse,
var en följd af 13 mytologiska bilder, som prydde
några rum i Hotel de Lambert i Paris (nu i Louvre),
framställande bl. a. scener ur A mor s-myt en. Sedan
han målat liknande bilder i de kungliga rummen i
Louvre (nu förstörda) och äfven åt enskilda, började
han 1645 för kartusianklostret i Paris den berömda
följd af 22 taflor, som enkelt och med känsla skildra
S:t Brunos lif (fullbordade 1648, nu i
Louvre). L. ansågs och anses väl ännu som en af den
äldre franska skolans förnämsta mästare, och det kan
ej nekas, att han gör ett godt intryck under ett
förkonstladt tidehvarf. Tidigt gjorde han sig fri
från den akademiska åskådningen, och han framstår
i hela sin konstriktning som ädel och kysk, med
korrekt teckning och klar, om ock matt färg. Han
saknar verkligt djup och kraft i uttrycket, om äfven
känslan, som leder honom, är sann och ren,, och hans
vackra motiv förefalla stundom öfverdrif-vet söta. I
Louvre finnas af honom 46 målningar. Fransmännen älska
att kalla honom "den franske Eafael", hvilket, äfven
i den bästa mening fattadt, ej kan betyda mer än,
att L. alltid cftersträfvat och ibland - särskildt i
gratiös gruppering och i återgifvande af ungdomliga
gestalter - äfven lyckats närma sig det enkla och
ädla behaget hos Eafael.
2. J e a n F r a n 9 o i s L., den föregåendes
brorsons son, fransk musiker, f. 1760 nära Abbcville,
d. 1837 i Paris, elev af abbé Eoze, blef efter
hvart-annat kapellmästare vid katedralerna i
Séez (1779), Dijon, Le Mans och Tours, därefter
(1784) vid Saints Innocents i Paris och (1786) vid
Notre-dame, där han genomdref engagerandet af en
stor orkester. För denna skref han ackompanjemang
till sina mässor, bl. a. en stor uvertyr till en
sådan, hvilken nyhet dock föranledde orkesterns
reducering och L:s af-skedstagandc, sedan han
häftigt försvarat sina åtgärder i skrifterna Essai
de mnsique sacrée ou miisique molivée et méthodique
(1787) och Exposé d’une musique une, imilative et
parliculiére å chaque solennité (s. å.). Efter några
års tillbakadragenhet uppträdde han åter i Paris med
flera operor: La caverne (1793), Paul et Virginie
(1794), Télémaque (1796) och fick vid det nyupprättade
konservatoriet en af inspektorsplatserna. Då Catels
opera "Sémiramis" föredrogs vid Stora operan framför
två af L. insända (den ena af dem var La mört d’Adam),
började den senare en förbittrad fejdr som urartade
till ett angrepp på konservatoriet, hvilket hade
till följd hans entledigande, 1802. 1804 utnämndes
han emellertid af Napoleon till hofkapellmästare
och fick därefter sitt förnämsta sceniska verk,
Les bardes, uppfördt. 1813 blef han medlem af
Institutet m. m. samt 1814 efter restaurationen
k. öfvcrkapellmästare och professor vid det åter
öppnade konservatoriet (bland hans lärjungar voro
H. Berlioz, A. Thomas och Ch. Gounod). L. blef 1818
led. af Mus. akad. i Stockholm. En staty öfver honom
restes 1852 i Abbeville. L. komponerade äfven ett par
divertissement, några icke uppförda operor, 33 mässor,
flera oratorier och mötet-ter m. m., hvaraf endast en
del är tryckt. Hans musik är pompös och färgrik; mest
betydande är han i sina kyrkliga verk. öfver denne
orolige, genialiske och nu förgätne ref orm if rare
ha flera biografier skrifvits, bl. a. af 0. Fouque
(1883), som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
